I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.
Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket.
Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)
Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.
Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.
Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.
Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.
Visar inlägg med etikett Kampen om kunskapen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kampen om kunskapen. Visa alla inlägg
2013-12-01
Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället
Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
2013-11-03
Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip
Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
2012-04-17
Är du anställningsbar, lille vän?
I dag skriver Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson på DN Debatt om partiets kommande vårmotion med särskilda satsningar på utbildning och jobb för unga. Jag tycker det är en i flera avseenden bra artikel, som visar på en mer aktiv och framåtblickande politik än den defensiva, reaktiva politik som just nu präglar en trött alliansregering.
Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.
Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".
Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.
Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.
(Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).
Men mycket av det som är bra i artikeln hamnar i skymundan av den debatt som brutit ut efter det oblyga försök till triangulering med Moderaterna som förekommer på ett ställe i artikeln, och som inte oväntat lyfts upp till rubrik. Löfven och Andersson skriver: Vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.
Visst, det är naturligtvis aldrig fel att påtala att en människa alltid har ett individuellt ansvar för sin situation och för sitt liv. Men den saken är så självklar - det är som att säga att vatten är vått, som jag läste någonstans på nätet tidigare i dag - att den som säger det ofta har ett annat syfte med sitt uttalande än att bara påtala en självklarhet. I det här fallet tror jag formuleringen skall ses som ett försök att försvåra för Alliansen att framställa Socialdemokraterna som ett "bidragsparti" och i stället visa att Socialdemokraterna inte heller drar sig för att ställa krav på arbetslösa.
Jag tycker det är en olycklig formulering, såväl strategiskt som i sak. Strategiskt försvårar utspelet för Socialdemokraterna att fortsättningsvis peka ut Moderaterna som ledande i jakten på att jaga arbetslösa och sjukskrivna med blåslampa. Nu blir det i stället en pedagogisk utmaning för Socialdemokraterna att berätta på vilket sätt den egna politiken skiljer sig från Moderaternas, när båda partierna har en gemensam grundsyn i "individens ansvar att göra sig anställningsbar".
Sakligt har jag svårt för ordet "anställningsbar". I min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) diskuterar vi hur arbetskraftens yrkesskicklighet "marknadifieras". Rätten till arbete ersätts av plikten att vara anställningsbar. Å ena sidan har vi marknadsaktörer som kräver en arbetskraft som är anställningsbar i betydelsen att arbetskraften uppvisar de egenskaper och skickligheter som bäst främjar produktivitet och vinst. På dagens arbetsmarknad - med fokus på flexibilitet, innovation och problemlösning - utgörs dessa egenskaper och skickligheter av förmågan att vidareutvecklas med förändrade arbetsuppgifter, vilja och förmåga till lärande samt rörlighet, kreativitet och tillgänglighet.
Å andra sidan har vi kunskapsaktörer som värdesätter kunskapen inte efter dess förmåga att bidra till maximal vinst utan efter dess förmåga att bidra till förståelse, till lösning av samhällsproblem och till mänsklig frigörelse. Vissa av dessa kunskapsvärden är förenliga med anställningsbarhetsidealet, andra inte. Men att oproblematiserat, som i Löfvens och Anderssons artikel, använda ordet "anställningsbarhet" bidrar enbart till att vrida diskursen i borgerlig riktning.
(Vi har i våra resonemang om anställningsbarhet inspirerats av Christina Garstens och Kerstin Jacobssons bok Learning to be Employable, Palgrave, 2004).
2011-11-29
Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer
I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.
Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.
Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.
Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).
Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.
Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.
Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).
2008-11-12
Fildelningsfrågan är här för att stanna
Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
2008-11-04
Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer
Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)