Tungt slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen

Nej det blev inget bra slut på veckan för den borgerliga Alliansregeringen.

1.) Konsumentverket publicerade en rapport som visade att svenska folket blivit signifikant mer negativt inställt till apoteken och dess service efter privatiseringen. Vad var det vi sa, är vi några som tänker...

2.) Svenskt Näringsliv föreslog en sänkning av studiebidragen till dem som läser humaniora eller konst, så att studenterna ska inse att de valt en utbildning som kanske inte leder till jobb. Förslaget avfärdades från vänster till höger och hela Sverige skrattade. Eller grät. Svenskt Näringslivs varumärke tog skada. Svenskt Näringsliv sitter visserligen inte i regeringen. Men regnar det på prästen, så stänker det som bekant på klockaren.

3.) En hemlig PM från socialdepartementet visade att regeringens officiella linje, att den nya, hårdare sjukförsäkringsreglerna fått "oväntade konsekvenser” som ingen kunnat förutse inte stämmer. De negativa konsekvenserna var väl kända, men regeringen valde att ändå driva igenom lagen. Göteborgs-Postens avslöjande innebar ytterligare ammunition till oppositionen i en fråga där regeringen redan var skadeskjuten.

4.) Regeringen fick utstå ytterligare ett nederlag när den extrainkallade riksdagen - med en rösts övervikt - beslöt enligt de rödgrönas förslag att förändra reglerna för sjukskrivna. Bara det faktum att riksdagen behövde extrainkallas under sommaruppehållet - vilket i modern tid bara inträffat en gång tidigare - var en smälek för regeringen. Nederlaget i omröstningen gjorde förstås inte saken bättre.

Så det är en i högsta grad tilltufsad Allians som nu reser till Almedalen och därefter blickar framåt mot en i högsta grad osäker politisk höst. De rödgröna har tagit ledningen i opinionsmätningarna och Fredriks Reinfeldts regeringsduglighet ifrågasätts i takt med nederlagen i riksdagen.

*

I Almedalen kommande vecka deltar jag bl a i Ohlininstitutets seminarium Vem vinner valet 2014? Om jag var tvungen att gissa eller slå vad i dag råder det ingen tvekan om i vilken riktning mitt tips skulle gå. Men tre år är en oändlighet i sammanhanget och mycket kan hända. Svensk politik tycks gå in i en period där konfliktlinjerna skärps. Jag välkomnar en sådan skärpning, eftersom konflikter är politikens livsnerv och synliggör de olika politiska alternativen inför väljarkåren.

Ja till ett Påskupprop i sjukförsäkringsfrågan!

Sveriges Kristna Råd överväger ett nytt Påskupprop, denna gång för att stoppa utförsäkringarna av sjuka och för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen. Kravet har sitt ursprung i ett upprop från diakoner i flera stift, som uttrycker sin oro över att allt fler av dem som söker hjälp på något sätt har drabbats av det nya sjukförsäkringssystemet, inte sällan genom att klassificeras som för sjuka för att arbeta, men för friska för sjukersättning.

Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.

Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.

I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.

Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.

Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.

När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.

Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.

Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.