Sveriges Kristna Råd överväger ett nytt Påskupprop, denna gång för att stoppa utförsäkringarna av sjuka och för att kräva ändringar i sjukförsäkringsreformen. Kravet har sitt ursprung i ett upprop från diakoner i flera stift, som uttrycker sin oro över att allt fler av dem som söker hjälp på något sätt har drabbats av det nya sjukförsäkringssystemet, inte sällan genom att klassificeras som för sjuka för att arbeta, men för friska för sjukersättning.
Det är utmärkt att kyrkan tar strid för de mest utsatta i samhället. En och annan kan tycka att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, men en sådan ståndpunkt är inte rimlig. Politiska frågor är något som inte bara skall behandlas av partier eller av riksdagen. Det "politiska", som Chantal Mouffe uttrycker det, utgörs av de känslor, beteenden och attityder som konstituerar den gemenskap i vilken värdefördelningen i samhället genomförs. I denna gemenskap har kyrkan - lika väl som olika intresseorganisationer, folkrörelser och nätverk - sin givna plats. Annars skulle politiken - det politiskas institutionella form - inte kunna fylla sin funktion som legitim upprätthållare av samhällsordningen.
Sedan är det en annan sak att kyrkan inte skall ta partipolitisk ställning. Men ett upprop mot sjukförsäkringssystemet innebär inte ett partipolitiskt ställningstagande. I så fall skulle Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik lika gärna kunna tolkas som en partipolitisk aktion mot den sittande socialdemokratiska regeringen, och så var inte fallet.
I P 1 Morgon i morse debatterade Helle Klein och Roland Poirier Martinsson frågan. Lyssna gärna. Jag tyckte särskilt mycket om Helle Kleins argument att Roland Poirier Martinsson ville förstatliga politiken.