Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Afghanistanfrågan i svensk valrörelse

Uppdatering efter SVT Debatt tisdag kväll: Debatten i SVT Debatt tillförde kanske inte så mycket i sak. Som vanligt var det lite för många personer i studion, men Belinda Olsson hanterar kaoset med mild auktoritet. Det mest uppseendeväckande var nog att Per Gahrton betonade att frågan om svensk trupp i Afghanistan var komplicerad, samt att redaktionen hittat en moderat - Tom Heyman - som vill att Sverige skall lämna Afghanistan. Men Tom Heyman har alltid varit en Gossen Ruda inom Moderaterna, så någon politisk betydelse går det knappast att tillskriva hans ställningstagande.

Kommer då den borgerliga alliansen att hålla ihop i Afghanistanfrågan fram till valet? Svaret är sannolikt ja. Det finns i dagsläget få incitament för något av de borgerliga partierna att mäla sig ur åsiktsgemenskapen om svensk närvaro i Afghanistan. Men helt säker kan man inte vara. Om säkerhetsläget i Afghanistan fortsätter att försämras kan det bli så att den svenska opinionen blir betydligt mer negativ till en fortsatt svensk närvaro. I dag spretar opinionsmätningarna i frågan en hel del.

Särskilt inom Centern - som av tradition stått Socialdemokraterna nära i utrikespolitiska frågor - borde det finnas grogrund för opposition mot kriget. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 poängterade hon offentligt att regeringsskiftet inte innebar en förändrad utrikespolitik. Maud Olofsson kritiserade i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet våren 2003 USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad Socialdemokraterna gjorde: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson har också i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt kritiserat EU:s isolering av Hamas. Men i dag sitter hon i en regering som vägrar ta ställning till om USA:s invasion av Irak var ett brott mot folkrätten överhuvudtaget. Kan inte Börje Hörnlund och Pär Granstedt vigla upp några centerungdomar i debatten?

Slut på uppdateringen.


I dag skriver jag i Expressen om Afghanistanfrågan i den svenska valrörelsen:

Gårdagens dödliga attack på två svenska officerare och en lokalanställd tolk är en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet.

Dödsskjutningarna bidrar också till att skruva upp tonläget i den svenska Afghanistandebatten. Den borgerliga alliansregeringen står - hittills - enad i linjen att den svenska truppen skall stanna kvar under överskådlig tid. Den rödgröna oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet kräver ett omedelbart svenskt tillbakadragande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att utvärdera den svenska insatsen. Utvärderingen skall vara klar först hösten 2011. Socialdemokraterna är inte eniga i frågan. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan den 18 november 2009 hävdade till exempel partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills "den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan". Men på den Socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 fick Jan Eliasson ta till all sin auktoritet för att hålla tillbaka de ombud som förordade ett svenskt tillbakadragande.

Artikeln i sin helhet återfinns här.