50 år sedan OS i Mexico City 1968

I morgon fredag 12 oktober är det på dagen 50 år sedan invigningen av OS i Mexico City1968. Jag var tio år gammal. Jag minns två saker från dessa olympiska sommarspel. Och vilka saker sen.

1.) Bob Beamons fantastiska världsrekord i längdhopp på 8.90. Det var en förbättring av tidigare rekord med hela 55 centimeter. Du kan se hoppet här.

2.) Tommie Smiths och John Carlos manifestation på prispallen efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter. Med höjda armar och varsin knuten hand markerade de sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Genom de knutna nävarna med svarta handskar kom manifestationen också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.


Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism.

Peter Normans senare öden är värda att uppmärksammas. Du kan läsa mer om vad dom hände honom här.

Pussy Riot och VM-finalen i fotboll

I en storslagen och smått spektakulär VM-final i fotboll vann Frankrike över Kroatien med 4-2. Frankrike är värdiga mästare, men Kroatien erövrade genom sin tapperhet mångas hjärtan. Hustrun och jag höll förstås på Les Bleus, så det var en fin kväll.

Särskild uppmärksamhet fick den ryska aktivistgruppen Pussy Riots protestaktion, där fyra personer tog sig in på planen mitt under pågående match. Aktivisterna var iklädda polisuniformer och kallade sin performance ”Milisen går med i spelet”. Bland kraven märktes ett frisläppande av de politiska fångarna i Ryssland, att polisen ska sluta gripa deltagare i fredliga demonstrationer och att den politiska öppenheten i Ryssland måste öka. I en episk bild ser vi en av medlemmarna av Pussy Riot göra en High Five med den unge franske stjärnspelaren Kylian Mbappé. (Ja, jag vet att det finns andra bilder på händelsen där Mbappé ser något besvärad ut över uppvaktningen.)

Jag har stor respekt för dessa unga, modiga människor i Pussy Riot. Deras planrusning är ingen ploj eller egotripp, utan en skickligt iscensatt politisk aktion. Den är på allvar, och deltagarna sätter verkligen sig själva och sin framtid på spel. Sedan är det en annan sak att jag inte uppskattar planrusningar som politisk metod. Planrusningar är inte ofarliga, och det finns i det upphetsade stämningsläget en risk att någon kommer till skada.

Sverige gjorde en utmärkt turnering. Kvartsfinalplatsen innebar trots förlusten mot England att vi placerade oss bland världens åtta bästa länder i denna världssport. En fantastisk prestation.

Däremot saknade jag några som helst markeringar från det svenska landslaget mot det politiska förtrycket och den svåra situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland. Jag begär kanske inte att Andreas Granqvist som Emma Green eller Moa Hjelmer skulle ha målat sina naglar i regnbågens färger. Men någon markering kunde truppen under lämpliga former ha åstadkommit. Det gjorde mig besviken att så inte blev fallet. (Skulle jag ha missat något får ni gärna informera mig - ibland är det roligt att ha fel.)

Om fyra år är det dags fotbolls-VM igen - i Qatar. Låt oss hoppas på god sport, nya svenska framgångar och tydliga markeringar mot det politiska förtrycket i landet. Eller ännu hellre att det politiska läget i Qatar förbättrats på ett sätt så att protester inte längre behövs. Det skulle vara något att glädjas över!

Inför fotbolls-VM i Ryssland - vem i landslaget målar sina naglar i regnbågens färger?

På förmiddagen torsdagen den 15 augusti 2013 tog sig den svenska höjdhoppsstjärnan Emma Green Tregaro till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Emma Green Tregaro fick visserligen välförtjänt beröm för att hon lyckats ta sig till sin tionde mästerskapsfinal i rad. Den allra största uppmärksamheten ägnades ändå åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protestaktion mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”.

 

Redan på onsdagskvällen dagen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro lagt ut bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och regnbågsmålade även hon sina naglar inför tävlingarna.

I svenska och i internationella medier fick Emma Green Tregaros manifestation mest positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet. ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion. Undantaget var den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva som på en uppmärksammad presskonferens kallade Emma Green Tregaros protest för ”respektlös”. ”

Men av Svenska friidrottsförbundets ledning fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste påpekade i stället ampert att det ”inte är gång bart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”. Överhuvudtaget fick man intrycket att friidrottsförbundets ledning inte hade någon beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågorna om hbtq- personers rättigheter i Ryssland diskuterats intensivt före tävlingarnas genomförande.

I finalen ett par dagar senare gjorde Emma Green Tregaro återigen en bra tävling. Hon klarade ett nytt årsbästa på 1.97 och kom på femte plats. Emma Green Tregaro valde denna gång att inför tävlingen måla sina naglar i helrött. 

(Texten ovan är hämtad ur mitt kapitel "Naglar i regnbågens färger. Etik och politik i idrottens värld" i boken "I gråzonen. En antologi om idrottens etiska utmaningar".)

*

Situationen för hbtq-personer eller för mänskliga rättigheter överhuvudtaget i Ryssland har knappast förbättrats sedan Emma Green och Moa Hjelmer regnbågsmålade sina naglar. Kommer någon eller några i det svenska fotbollslandslaget att uppvisa samma mod som Emma Green och Moa Hjelmer? Och om inte genom att måla sina naglar så genom att manifestera på annat sätt?

Jag vet att det inte är lätt för en enskild idrottsutövare att ta ansvar i den komplicerade relationen mellan idrott och politik. Jag säger heller inte att valet mellan att manifestera eller att inte manifestera är enkelt. Situationen är olika från gång till gång, och från individ till individ. Men det rör sig alltid om ett val och den enskilde idrottsutövaren kommer inte undan sitt ansvar att fatta ett aktivt beslut genom att hänvisa till "förbundet" eller till "regeringen". Varje individ har ett ansvar och förbundet måste på olika sätt stötta den individuelle idrottsutövaren i valsituationen.

Nej, jag tänker inte skicka med några pekpinnar eller enkla lösningar till det svenska fotbollslandslaget. I stället  sänder jag med en uppmaning. Verka i Emma Greens och Moa Hjelmers anda. Det kan man göra på olika sätt. Det viktiga är att ni gör det.  

Den tredje mannen

I morgon fredag invigs 2018 års olympiska vinterspel i Pyeongchang i Sydkorea. I går föreläste jag på Göteborgs stadsbibliotek om idrott och politik, och uppmärksammade då bland annat den flaggstrid som kringgärdar arrangemanget. Nordkorea och Sydkorea marscherar in gemensamt och de båda staterna deltar med ett gemensamt damhockeylandslag som tävlar under en gemensam flagga. Men flaggan har väckt ilska i Japan, eftersom kartbilden på flaggan inkluderar de omstridda Liancourtöarna i Korea. Japan gör anspråk på dessa öar och har sänt in en officiell protest.

De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.

Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.

Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.

Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.

Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.

I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".

Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.

I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.

Låt Noha Berhan få fortsätta att spela basket!

Svenska Basketbollförbundet (SBBF) förbjöd nyligen 18-åriga Noha Berhan att spela basket i hijab. Noha Behran tvingas därför sitta och titta på när hennes lagkamrater i Huddinge spelar basket på elitnivå i basketettan. Förbundsordförande Mats Carlsson motiverar beslutet med att förbundet bara "följer regelboken" och att om man ska vara med i det Internationella Basketbollförbundet (FIBA) "så följer man deras regler och deras regelbok".

Men så enkelt är det inte. Svenska Basketbollförbundet kan inte gömma sig bakom det internationella förbundets regelverk för att själva slippa ta ansvar. Som Stefan Alvén, advokat och Noha Berhans ombud, i dag skriver på DN Debatt så står beslutet i strid mot Riksidrottsförbundets stadgar om att alla som vill vara med i en idrottsförening ska känna sig välkomna, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning. Sverige är också bundet av Europakonventionen, som stadgar att religionsfriheten endast får inskränkas i den omfattning det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och om inskränkningen är proportionell till sitt syfte. Men så tycks uppenbarligen inte vara fallet här.

Förbudet har motiverats av säkerhetsskäl, till exempel att en sjal skulle vara fäst med säkerhetsnålar, spännen eller vara hårt åtdragen i halsen. Men, som Stefan Alvén påpekar, finns det i dag välutvecklade "idrotts-hijab" i stretchmaterial och utan fästanordningar. Därför går det inte längre att åberopa säkerhetsskäl som grund för ett hijab-förbud och därför, skriver Stefan Alvén, blir förbudet en oproportionell och lagstridig inskränkning av den svenska grundlagsskyddade religionsfriheten. Inom andra stora, fysiska idrotter som fotboll, handboll och rugby finns det heller inte något hijab-förbud.

Jag är överhuvudtaget trött på att kvinnor inte ska få klä sig som de vill - och det gäller naturligtvis också idrottskvinnor. Det är bara några år sedan som Internationella Volleybollförbundet (FIVB) ändrade sitt regelverk så att kvinnliga spelare fick spela i shorts, och inte som tidigare i baddräkt eller bikini.

Svenska Basketbollförbundet bör därför, i väntan på att regelverket ändras, ge Noha Berhan dispens så att hon kan fortsätta spela basket. Det är bra för Noha Berhan, det är bra för svensk idrott, det är bra för integrationen, det är bra för religionsfriheten och det är bra för Sverige. Har Internationella Basketbollförbundet synpunkter på detta, så får de ta det med Europadomstolen.

Noha Berhan har tagit initiativ till en petition för att ändra reglerna så att det ska bli möjligt att spela basket i hijab. Hittills har 130 000 personer skrivit på petitionen. Gör det du också!

Bedrövligt att IFK Göteborg förlägger träningsläger till Dubai

Många hängivna supportrar till IFK Göteborg har i dag reagerat med besvikelse och bestörtning på att klubben förlägger ett träningsläger till Dubai i Förenade Arabemiraten. Jag delar den reaktionen.

Förenade Arabemiraten är ett land som grovt och regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Många fängslade oppositionella vittnar om tortyr i fängelserna. Så sent som förra året dömdes en kvinna till döden genom stening, enligt Amnesty, för äktenskapsbrott.

Av svenska klubbar åker även Malmö FF till Dubai nästa år. Supporterföreningen MFF support protesterar och menar att beslutet är "opassande och ej förenligt med Malmö FF:s värdegrund".  Föreningen har startat en namninsamling under rubriken ”MFF mot slaveri”.

Jag tror sällan på isolering som politiskt medel. Jag har respekt för att svenska idrottpersoner valde att delta vid till exempel OS i Peking 2008 eller VM i ishockey i Vitryssland 2014. Men det är en sak att delta i internationella mästerskap där man själv inte valt spelorten. Det är en annan sak att själv välja att förlägga ett träningsläger till en diktatur som flagrant bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Om man ändå väljer att förlägga ett träningsläger i ett sådant land, då måste man faktiskt visa insikt och medvetenhet om vad det är man gör. Då duger det inte att som på IFK Göteborgs hemsida endast kommentera valet av land med att "det är en spännande och prisvärd destination" och att "en flygstol till Dubai idag inte är dyrare än en till Portugal". 

Jag kunde lika gärna ha skrivit denna text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben. Men där har redan signaturen MrG redan på ett förtjänstfullt sätt gett ord åt mina tankar. Han påminner bl a om IFK Göteborgs grundvärderingar: Föreningens kamratskap bygger på omtanke, ärlighet och respekt – för alla. Vi är folkets lag och omfamnar de som delar våra värderingar, oavsett social bakgrund, etnicitet, religiös åskådning eller sexuell läggning.

Vore ju väldigt bra om dessa grundprinciper också tilläts vägleda valet av land dit klubben förlägger sina träningsläger.

Stockholm Marathons bristande omdöme

Igår blev det känt att arrangörerna av Stockholm Marathon beslutat sig för att endast dela ut prispengar till nordiska löpare. Jag trodde först det var ett skämt. Eller som TT:s Owe Nilsson raljerade på Twitter: "Nytt förslag om Stockholm Marathon: Bara enbenta får prispengar."

Beslutet syftar till att stimulera nordisk långdistanslöpning genom att utforma Stockholm Marathon som en nordisk landskamp. Well. Det är vällovligt att arrangörerna vill stötta nordisk långdistanslöpning. Men det här beslutet var idiotiskt i åtminstone två avseenden.

1.) Beslutet sänker tävlingens standard eftersom färre framstående internationella löpare kommer att delta. Dels eftersom de inte har möjlighet att vinna några prispengar, dels eftersom beslutet inte direkt bidrar till att de känner sig välkomna. Jag har svårt att se hur nordisk långdistanslöpning främjas av att det kanske mest framstående långdistanstävlingen i Norden får försämrad standard.

2.) Arrangörerna tycks sorglöst omedvetna om vilka signaler beslutet sänder ut. Om tävlingen vinns av en afrikansk topplöpare och en svensk kommer på andra plats så får svensken prispengarna men den afrikanske segraren får ingenting.

Nu har arrangörerna efter hård kritik modifierat beslutet. Men så sent som i morse satt David Fridell, styrelseledamot av Stockholm Marathon, i radions P1 Morgon och bekräftade att även om även afrikanska löpare skulle kunna få prispengar om de vann loppet så var det inte säkert att dessa prispengar var lika höga som de slagna nordiska löparna skulle få. Beslutet har därefter modifierats ytterligare. Nu sägs att den som vinner Stockholm Marathon kommer att få lika mycket prispengar som den som vinner den nordiska landskampen som genomförs inom ramen för Stockholm Marathon.

Den minnesgode läsaren vet att jag samlar på enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik. Jag tycker, dessbättre, att det över tid har blivit svårare att hitta nya bidrag till samlingen. Stockholm Marathons agerande i denna prispenningfråga platsar dock i samlingen.

Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.

Idrott och politik. Varför svenska idrottsledare borde läsa Henrik Ibsen.

I efterdyningarna av debatten om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar har jag skaffat mig en ny hobby. Jag har börjat samla på sällsynt enfaldiga uttalanden av idrottsledare om relationen mellan idrott och politik.

Jag har tidigare uppmärksammat ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquists kommentar om frånvaron av svarta spelare i apartheidlandet Rhodesias lag inför Davis Cup-matchen mot Sverige i Båstad 1968: Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet 26/3 1968)

Eller Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englunds förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i diktaturens Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3 2012)

Eller Stefan Lindeberg, ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) som med anledning av att norska idrottsstjärnor inför OS i Peking deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina fick frågan om det var okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. (Sydsvenskan 22/6 2008)

Jag är inte ute efter att peka finger. Jag vill verkligen uppriktigt förstå vad det är för logik som ligger till grund för att svenska idrottsledare genom sina uttalanden alltför ofta skämmer ut både sig själv och idrottsrörelsen. 

I dag fick jag två nya exemplar till min samling. Expressen har kommit över det avtal som alla aktiva och ledare som skall delta i Sotji-OS i Rysslan 2014 måste skriva under. I avtalet finns bland annat ett förbud mot att "sprida propaganda eller publicitet". Gunilla Lindberg är ledamot av Internationella Olympiska Kommitténs  (IOK) styrelse samt generalsekreterare för SOK. Till Expressen försvarar hon avtalet: Idrottsarenor är inga platser för propaganda av något slag. Det vore ohållbart. Expressen frågar henne då varför en idrottsutövare inte får förespråka mänskliga rättigheter. Lindberg svarar: Vi jobbar med idrott, som är den största mänskliga rättighetsorganisationen i hela världen. Svaret är en variant på Goddag yxskaft. Expressens fråga gäller varför individen inte skall ha rätt att uttala sitt stöd för de mänskliga rättigheterna. Men Lindberg väljer att inte alls svara på frågan, utan uttalar sig i stället om idrottsrörelsens status överhuvudtaget.

I samma artikel får SOK:s ordförande Stefan Lindeberg (ja, samme Stefan Lindeberg som redan fanns i min samling) frågan vad som är propaganda och vad som inte är det. Enligt avtalet är det den nationella olympiska kommittén, i det här fallet SOK, som först tar ställning till vilka åtgärder som skall vidtas om någon bryter mot avtalet. Lindebergs svar är inte förtroendeingivande. Enligt Lindeberg klassificeras en handling som propaganda eller ej beroende bland annat på hur stort ni i medierna gör det samt om någon annan tar illa upp. Så om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar får medial uppmärksamhet så är de propaganda, annars inte. Och om "någon" tar illa upp av hennes naglar så är de propaganda, annars inte. Man tar sig för pannan.

Jag kan inte komma till någon annan slutsats att de idrottsledare som citerats ovan försöker använda sig av den berömda struts-taktiken. I stället för att möta problemet och ta det på allvar försöker de undvika problemet genom att sticka huvudet i sanden. Allt enligt devisen: Om man låtsas att problemet inte finns så finns det inte.

Det finns ingen principiell enkel lösning på problematiken kring politiska manifestationer i samband med idrottsarrangemang. Alla försök till lösningar måste vara pragmatiska. Men varje steg framåt i frågan förutsätter att man erkänner att här finns en problematik, och inte försöker smita runt den. Det finns ingen väg udenom, lärde vi oss av Peer Gynt. Svenska idrottsledare borde läsa sin Ibsen.

Friidrottsförbundet och Emma Green Tregaros regnbågsmålade naglar

Mycket starkt av Emma Green Tregaro att just i VM-finalen hoppa 1.97 och därmed  vinna en respektingivande femteplats. Bedriften blir inte mindre genom den turbulens som hennes manifestation i form av regnbågsfärgade naglar orsakade tidigare i veckan.

Idrotten har aldrig varit och kan heller aldrig vara en frizon från politiken. I dag är det också allt färre som aningslöst upprepar den gamla ramsan om att "idrott och politik hör inte ihop".

Däremot är relationen mellan idrott och politik inte oproblematiskt. Det finns inget självklart sätt för hur enskilda idrottsutövare eller idrottsförbund skall agera i olika situationer. Ofta hamnar det ett individuellt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. De enskilda förbunden har att stötta i svåra beslutssituationer.

I det här fallet har Emma Green Tregaro (och även Moa Hjelmer och säkert några till) visat prov på både klokhet och mod. Däremot förefaller Svenska Friidrottsförbundet ha tagits på sängen och inte levt upp till sitt ansvar på ett sätt som man kunde ha begärt. Under de senaste dagarna har Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste strött kryptiska uttalanden kring sig där han markerat avstånd från Emma Green Tregaros manifestation. Så påstod Riste till exempel att det inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap. Tomas Riste har också betonat att Finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det. Överhuvudtaget tycks förbundsledningen inte på något sätt ha haft en mental beredskap för att dessa frågeställningar skulle kunna komma upp. Trots att frågan om hbtq-rättigheter i Ryssland diskuterats flitigt före tävlingarna.

Jag har tidigare visat hur även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund väckt uppmärksamhet genom märkliga uttalanden där han förnekat att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3).

Varje människa har ett individuellt moraliskt ansvar för sina handlingar. Men det är trist att enskilda idrottsutövare inte får det stöd de förtjänar av sina förbundsledningar i arbetet med att fatta dessa svåra beslut.

Visst hör idrott och politik ihop!

I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.

Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.

*

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)


Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.

*

I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."

Stoppa matchen?

Protesterna mot Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö har hittills gått mycket lugnt till. Det är bra. Våldet och våldsromantiken är alltid vänsterns värsta fiende.

Till och med Björn Afzelius - som jag håller så högt - kunde då och då förfalla till våldsromantik. Som i hans episka Under Sions kalla stjärna:

Under Sions kalla stjärna

såg jag småflickor som fallit,

med blodrosor på blusarna

där kulorna trängt in.

Under Sions kalla stjärna

såg jag samma blanka terror

som jag minns den

från Warszawa och Berlin.

Hmm - småflickor som fallit med blodrosor på blusarna? Nej, lyssna då hellre - angående min föregående bloggpost om hämnden och om Edmond Dantés - på Björn Afzelius underskattade och bortglömda Edmond Dantés nittonåriga dröm:

Mercédès, ett heligt hat

kan ändå aldrig bli

det enda elixiret för en född romantiker.

Mercédès, jag byggde också upp

en skimrande vision av kärleken.

Mercédès, i denna natt

vrider vi klockorna tillbaka,

låt oss börja våran resa om igen.

Mercédès, i afton känner jag mig redo

att begrava hämnaren.

Men visst har debatten om idrott och politik gått framåt sedan Sverige skulle spela Davis Cup mot Rhodesia i Båstad 1968. Då fick Mats Hasselquist, ordförande i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté frågan om hur han såg på det faktum att det inte fanns några svarta spelare i Rhodesias landslag. Han svarade: Tennis är kanske en idrott som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod. (Aftonbladet, 26 maj 1968)

Händelserna och tidsandan i Båstad 1968 har jag och Marie Demker skildrat i boken I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Visst hör idrott och politik ihop. Idrottsmän i ett landslag representerar t ex inte bara sig själva utan också den stat de tävlar för. Vänskapligt idrottsutbyte med t ex Nazityskland under pågående Förintelse skulle i dag knappast kunna legitimeras med att de tyska idrottsutövarna bara representerade sig själva. Frågan är bara var man drar gränsen, och det är till syvende og sist en politisk bedömning. Iran? Saudiarabien? Israel? Ryssland? Kina? Zimbabwe? USA?

Själv är jag ju ingen vän av isolering, utan tror på kritisk dialog. Jag vill därför inte stoppa matchen mot Israel, men har full respekt för att matchen möts av politiska demonstrationer. Givet stämningsläget och risken för våldsutbrott har jag också full förståelse för att Malmö väljer att spela matchen inför tomma läktare. De som hävdar motsatsen tycker jag är naiva.

*

Låt mig då i denna mörka tid avsluta med att puffa för Sofia Karlssons nysläppta album Söder om kärleken, där hon själv står för det mesta av texten och musiken. Om Sofia Karlsson har jag skrivit tidigare. Hennes sånger är så avklarnat vackra att det inte går att stå emot. Som i den sorgliga och ändå så trösterikt kärleksfulla Andra sidan:

När du går där på saliga ängar

För dom är saliga det vill jag tro

Kan du höra mig då när jag sjunger?

Där du vilar i sorglöst bo

Jag vill ge dig nånting på vägen

Hålla din hand

Säga ditt namn

Och visa dig vart du ska gå

Köp skivan, och delta gärna i morgondagens manifestationer i samband med tennismatchen. Under lugna och värdiga former.