Om Åsa Romsons uppdrag som vice statsminister och det växande intresset för konstitutionella frågor

Allt oftare blir jag uppringd av journalister som ställer frågor om eller vill diskutera olika konstitutionella problemställningar. För det mesta skickar jag journalisten och hens frågor vidare till någon statsvetare eller jurist som kan mer om dessa saker än vad jag kan. Ibland - om det rör sig om någon mer allmän problemställning - ger jag min syn på saken. Så var till exempel fallet i dag med diskussionen kring Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister, men utan att fungera som statsministerns ställföreträdare.

Författningen har plötsligt blivit politiskt relevant. Det har den i en allmän mening förstås varit hela tiden. Men den långvariga parlamentariska stabiliteten i Sverige innebar att författningen sällan eller aldrig prövades eller utmanades - den togs för given.

Nu kännetecknas det politiska läget av parlamentarisk instabilitet. Den tidigare bipolära blockpolitiken har ersatts av ett system som i praktiken består av tre poler - de rödgröna, allianspartierna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa tre "block" har möjlighet att få egen majoritet i parlamentet. De rödgröna och allianspartierna vill av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Sverige kommer därför under överskådlig tid att styras av minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har konstitutionella erfarenheter utav. Alternativet är ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgröna och allianspartierna.

Visst har Sverige även tidigare haft minoritetsregeringar. Men under de decennier då Socialdemokraterna hade sin storhetstid fanns alltid Vänsterpartiet (och senare Miljöpartiet) till hands som ett stabilt stödparti. Den borgerliga minoritetsregeringen 1991-1994 under Carl Bildt var ett kortvarigt undantag.

I detta nya, instabila politiska läge utvecklas parlamentariska situationer där det inte finns någon etablerad praxis hur författningen skall tolkas. Det viktigaste fallet är kanske riksdagens så kallade tillkännagivanden, där en riksdagsmajoritet som sin mening kan ge regeringen till känna hur regeringen bör agera i vissa frågor. Allianspartierna har tillsammans med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 röstat igenom rekordmånga tillkännagivanden. Hur bindande är egentligen dessa tillkännagivanden och vem avgör - eller bör avgöra - hur bindande de är?

Vi har under det senaste året också upplevt ett antal dramatiska politiska händelser där författningen visserligen ger entydig vägledning, men där politiker, journalister och politiska bedömare måste läsa in sig: extra val, budgetomröstningar och om de senaste dagarnas diskussion om statsministerns ställföreträdare. Dessa frågor har inte tidigare varit politiskt aktuella eller känsliga.

Man skall undvika att ändra i författningar för att lösa hastigt uppkomna problem. Men nya frågor kräver en levande författning. För oss som inte vill ha en författningsdomstol är det viktigt att författningen utvecklas på ett sätt att den förmår möta de nya parlamentariska utmaningarna. Jag ser ett positivt spirande intresse för författningspolitiska frågor från statsvetare, politiker och journalister.

Jag kommenterar diskussionen om Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister utan att vara statsministerns ställföreträdare för TT och för Svenska Dagbladet. Just nu gav Carl Bildt sin syn på saken på Twitter. I hans regering 1991-1994 var folkpartiledaren Bengt Westerberg både vice statsminister och utsedd att vara statsministerns ställföreträdare - om jag uppfattat det rätt. Konstitutionsdebatten lever. :-)

Obstruerar Ulf Kristersson riksdagens beslut?

Uppdatering 21 februari kl 20.30. Efter viss turbulens kröp Ulf Kristersson i dag till korset och bad om ursäkt för sina uttalanden. Det var bra. Kristerssons raljans i förhållande till riksdagsmajoriteten var ovärdigt. Sannolikt har Fredrik Reinfeldt tagit honom i örat.

Hade Kristersson inte bett om ursäkt hade vi sannolikt fått uppleva det misstroendevotum jag antydde i bloggtexten nedan. Aftonbladet hann under dagen förorda ett sådant, och på nätet surrade det av strategiska spekulationer för eller emot ett misstroendevotum. De rödgröna låg i slagläge. Kristerssons ursäkt kom i grevens tid.

Nu återstår att se med vilken substans Kristersson återkommer till riksdagen före den 1 mars. Hotet om misstroendevotum är inte avskrivet. Men Kristersson köper sig tid och det är möjligt att momentum därmed försvunnit i frågan om misstroendevotum. För denna gången, åtminstone.

*

Det har utbrutit ett politiskt gräl om huruvida socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) obstruerar riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas efter 180 dagar.

Riksdagen har till regeringen tillkännagivit sin mening att tidigare regelverk skall återinföras, i väntan på att en bättre helhetslösning kan arbetas fram. Oppositionen menar att de tidigare reglerna var bättre än de nuvarande och att det är oacceptabelt att så många människor skall fara illa i väntan på ett nytt regelverk. Regeringen menar att gällande regelverk inte är sämre än det gamla och att det därför inte finns några skäl att ändra tillbaka. Socialförsäkringsutskottets vice ordförande Tomas Eneroth (S) anklagar Kristersson för att "obstruera riksdagsbeslut".

Riksdagens tillkännagivande var ovanligt konkret, både när det gällde tidpunkt för genomförandet och vilka åtgärder som skulle vidtas. När Ulf Kristersson nu vägrar vidta dessa åtgärder öppnar sig flera principiella frågor kring maktfördelningen mellan riksdag och regering.

Jag är ingen författningsexpert, men har uppfattat frågan ungefär så här. Sverige styrs av en minoritetsregering. Oppositionen har utnyttjat sin majoritet i riksdagen till att genom ett s k tillkännagivande få regeringen att vidta vissa åtgärder. Däremot saknar riksdagen skarpa verktyg för att se till att regeringen verkligen vidtar dessa åtgärder. Därför händer det ofta att regeringen förhalar genomförandet eller tolkar beslutet på ett sätt som är mindre långtgående än vad riksdagsmajoriteten avsett.

Genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har vi fått en helt ny situation i det parlamentariska spelet. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar kunde för det mesta vila tryggt i att Vänsterpartiet inte gjorde upp med de borgerliga oppositionspartierna. Men Sverigedemokraterna är mer oberäkneliga, och det är svårt att på förhand veta hur partiet kommer att ställa sig i enskilda sakfrågor. Riksdagsarbetet blir därmed mer dynamisk och oförutsägbart än tidigare. Nya möjligheter öppnas för oppositionen att sätta press på regeringen, till exempel genom att i form av tillkännagivanden påverka politiken.

Regeringen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som en meningsyttring, ett ord på vägen, än en direkt uppmaning. Oppositionen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som ett direkt beslut vilket regeringen har att rätta sig efter.

Om regeringen inte tillgodoser vad som sägs i tillkännagivandet har riksdagen endast två verkningsfulla åtgärder att ta till. Den första åtgärden är en misstroendeförklaring mot ansvarigt statsråd, i det här fallet Ulf Kristersson. Ett sådant skall inte uteslutas. Men det riskerar att följas av ett nyval, och knappast något parti vill ha ett nyval i rådande politiskt läge.

Den andra åtgärden är att oppositionen själva formulerar ett lagförslag och lägger fram i riksdagen. Problemet med det är dels att lagförslag är en komplex materia, med lagrådsgranskning och andra procedurer där regeringen har betydligt större resurser att använda. Dels skulle det innebära en förändrad praxis, eftersom det av hävd är regeringen som lägger lagförslagen.

Min egen ståndpunkt är följande. Regeringen styr riket. Därför är det regeringen som skall lägga lagförslagen och regeringen som skall ställas till ansvar för den politik som förs. Rollerna mellan regering och opposition riskerar att luckras upp och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande att försvåras om vi får ett system där oppositionen skall lägga lagförslag. Därför bör oppositionen i görligaste mån avstå från att lägga lagförslag. I stället får oppositionen efter förmåga sätta politisk press på regeringen att tillgodose riksdagens tillkännagivande, i sista hand med ett misstroendevotum som vapen.