Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.
De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.
Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.
Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".
Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).
Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.
Visar inlägg med etikett socialkonservatism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialkonservatism. Visa alla inlägg
2012-11-15
Jimmie Åkessons dilemma
Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
2012-07-17
Delat barnbidrag? Göran Hägglund bygger om familjernas köksbord
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund presenterade i Almedalen ett överraskande förslag, som inte riktigt fick genomslag i nyhetsrapporteringen. Men i dag uppmärksammar Göteborg-Posten (ej på nätet - vi talar Göteborgs-Posten...) att det råder oenighet inom Alliansen kring Hägglunds förslag - att föräldrar i fortsättningen skall dela lika på barnbidraget.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
Överraskningen består i att Kristdemokraterna under flera år profilerat sig som den främsta beskyddaren av föräldrars valfrihet. Göran Hägglund har utnämnt sig till politikens gränsryttare, med uppgift att värna familjen från klåfingriga politiker som vill bestämma i frågor där föräldrar vet bäst. Så är till exempel Kristdemokraterna en benhård motståndare till att föräldraförsäkringen skall delas lika mellan föräldrarna, eftersom föräldrarna själva anses bättre skickade att besluta om huruvida det är mamman eller pappan som skall utnyttja föräldraledigheten.
Men när det gäller barnbidraget menar Kristdemokraterna nu att föräldrarna inte är bäst lämpade att besluta om hur det skall fördelas - det skall i stället staten göra. Föräldrarnas valfrihet är inte längre den givna utgångspunkten. Det köksbord där föräldrarna tidigare i en slags 1950-talspastisch förväntats sitta i samråd och som fria likar fatta kloka beslut har ersatts av ett köksbord som ser ut som köksbord faktiskt brukar se ut hos det verkliga verklighetens folk - med repor och skavanker, inbyggda ojämlikheter och inte så sällan personliga tillkortakommanden och konflikter.
Kristdemokraternas kursändring bör ses i ljuset av partiets strävan att framstå som ett självständigt, socialkonservativt alternativ i svensk politik. Göran Hägglunds tal i Almedalen var på det stora hela en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism, personifierad av Per Schlingmann. Även Sverigedemokraterna har börjat framställa sig som ett socialkonservativt parti. När Kristdemokraterna nu intar en socialkonservativ position försvårar det för Sverigedemokraterna att vinna väljare på detta fält. Samtidigt innebär Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas positionsförflyttningar en ökad uppmärksamhet för socialkonservativa värderingar och ställningstaganden.
Jag har tidigare skrivit att vi kanske äntligen är på väg mot en borgerlig idédebatt värd namnet. En krusning på ytan i denna idédebatt är det bråk som utbrutit kring tidskriften Neos beslut att börja kalla sig "borgerlig" i stället för som tidigare "liberal. I dagens Expressen fortsätter Ann-Charlotte Marteus den diskussion genom ett veritabelt lustmord på senaste numret av Neo. Artikeln har redan väckt starka känslor, till exempel hånar Göran Hägglunds presschef Johan Ingerö artikelförfattaren på Twitter: Den revbensspräckande humorn i att en kvällstidningsledarskribent försöker gå i intellektuell närkamp med Neo... Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff är även han på Twitter raljant mot Marteus: Vilken tur att vi har Martéus (sic) , så att någon kan ge de tunga analyserna av de viktigaste frågorna.
Bildandet av Alliansen bidrog till att dölja eller trycka ned de skiljelinjer som alltid har funnits på den borgerliga sidan i svensk politik. Den nu pågående debatten bidrar i stället till att synliggöra dessa skiljelinjer. I ett längre tidsperspektiv tror jag ett sådant synliggörande är positivt för svensk politik och för den politiska debatten.
2009-07-03
Kristdemokratins kulturkamp - marsch på sluttande plan
De nya Moderaternas vandring mot mitten har skapat ett tomrum till höger på det politiska fältet. Om inget av de etablerade partierna fyller upp detta tomrum och tar ansvar för högerväljarna, så underlättar man för Sverigedemokraterna att på allvar få fäste i det politiska livet i Sverige.
Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.
Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.
Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.
I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?
Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.
Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.
Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?
(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)
Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.
Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.
Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.
Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.
I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?
Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.
Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:
Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.
Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?
(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)
Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)