Efter Kriskommissionens rapport - Vart går socialdemokratin?

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Så inleds den socialdemokratiska kriskommissionens slutrapport "Omstart för socialdemokratin" som presenterades i dag.

Jag är stolt och glad över den rapport som kommissionen lägger fram. Min stolthet och glädje kanske kan uppfattas som självskryt eftersom jag varit med i en av de fyra arbetsgrupper som arbetat under kommissionen (Gruppen för faktabaserad valanalys). Men den gruppen presenterade sin slutrapport redan i början av december, och därefter har jag endast följt kommissionens arbete en bit från sidan.

Styrkan i den rapport som i dag presenteras är inte några konkreta politiska förslag som förväntas få väljarna att snabbt strömma tillbaka till Socialdemokraterna. Nej, vägen fram är mer mödosam än så. Rapportens styrka ligger i stället i att den 1.) förmår formulera början till en samhällsanalys som är tillämpbar på dagens individualiserade informationssamhälle och inte främst på gårdagens industrisamhälle, 2.) förmedlar insikten att den centrala uppgiften nu är att givet samhällsanalysen identifiera dagens samhällsproblem och utmejsla relevanta frågor kring dessa, inte att formulera svar på gårdagens problem, samt 3.) bejakar den öppenhet som präglar dagens samhälle och formulerar anspråk på att bygga socialdemokratin som Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. På så sätt har Socialdemokraterna förutsättningar att bli ett modernt parti och återta sin ställning som Sveriges största parti och starkaste politiska kraft.

Kring dessa tre teman formuleras en mängd tankar och analyser om socialdemokratins frihetssträvan, om jämlikhetens värde, om behovet av en ständig politikutveckling, att forma opinion i stället för att jaga den, ett öppet ledarskap, partiet närvaro i sociala och digitala media, behovet av starkare band till den akademiska världen och vikten av att slutgiltigt göra upp med den trångsynta bunkermentalitet som alltför länga levt kvar i delar av partiet

Mycket av mediespinnet under dagen kommer inte att handla om dessa frågor, utan om de politiska förslag som kommissionen också presenterar kring tillväxt, jobb och arbetsmarknad, utbildning samt ojämlikhet och fattigdom. Dessa förslag kommer att kritiseras för att vara för vaga och gå i olika riktningar. Sådan är medielogiken och det är inget att gnälla över, utan i stället face the music. Men det är klart att den långsiktiga politiken och de skarpa politiska förslagen inte har kunnat formas under den korta tid som kommissionen haft till sitt förfogande. Arbetet med att forma denna politik börjar i stället nu och kommer förhoppningsvis att kunna ha kommit en bit på vägen i samband med t ex en återupptagen partikongress hösten 2011.

Det är också glädjande att rapportens samhällsanalys i stor utsträckning bygger på forskning och beprövad erfarenhet, inte på löst tyckande eller önsketänkande.

Jag har tidigare uttryckt oro över att rapporten kanske i sig skulle hålla hög klass men sedan förpassas till rollen som hyllvärmare. Nu säger Ibrahim Baylan att arbetet med att ta fram ett nytt socialdemokratiskt partiprogram och en ny organisationsstruktur kommer att påbörjas så snart kongressen i slutet av mars är avslutad.

Jag har klagat så mycket på partiet och haft så många synpunkter på vad som varit fel och på vad som borde göras att det nästan känns som en personlig debriefing att läsa slutrapporten. Nu är partiet på banan igen - återtåget kan börja.

Men jag har inga illusioner om att det kommer att gå fort, även om tillfälliga opinionssvängningar i dagens rörliga väljarlandskap är fullt möjliga. Det är bäst att luta sig mot Winston Churchill och hans bedömning av krigssituationen efter att de brittiska och amerikanska styrkorna landstigit på Sicilien den 10 juli 1943: Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.