Ubåtsexperternas magplask

Uppdatering återfinns längst ned i texten.

I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.

Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig:

Allt tyder på att det är ett hemligt uppdrag som har gått fel och inte en olycka. Det är allvarligt, säger Tomas Ries, lektor i strategi och säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan. "Allt tyder på" var ordet, sa Bull.

Till SVT Nyheter säger samme Tomas Ries att Det kan vara så att den har legat där väldigt länge, kanske sedan 50- eller 60-talet. Till DN säger Ries i stället att ubåten sannolikt härstammar från 1980-talet och att den har skadats medan den var ute på ett hemligt räddningsuppdrag.

Göran Frisk, tidigare chef för den svenska ubåtsjaktstyrkan, säger till TT att ubåten ser modern ut och att det är rimligt att tro att ubåten är försåtsminerad med sprängmedel och granater i döda kroppar eller pennor. Göran Frisk har heller inga problem med att klassificera ubåten. Till Aftonbladet säger han: Det är en miniutbåt, som går för egen maskin och flyttar sig för att lösa uppgifter på svenskt territorium.

Jag ger inte dessa exempel för att peka finger. Men det är ett underbetyg för svensk säkerhetspolitisk debatt att denna typ av vilda spekulationer får en så framskjuten plats i nyhetsflödet. Det är också ett indirekt hot mot svensk säkerhet att ubåtsdebatten inte kan föras på ett nyanserat sätt, utan att armviftningar och alarmism impregnerar samtalet. Jag tycker också att media har ett ansvar att förhålla sig källkritiskt till uttalanden av det slag jag redovisat ovan.

Visst, vi vet ännu inte med säkerhet huruvida det verkligen rör sig om en rysk ubåt från 1916. Men oavsett vilken båt det handlar om tycker jag att de ovan redovisade citaten visar hur snett debatten har hamnat.

Läs gärna försvarsbloggaren Skipper som ofta bidrar med nyanserade och seriösa analyser.

*

Uppdatering tisdag 28 juli kl 20.30. Försvarsmakten har nu bekräftat att den hittade ubåten sannolikt är just den ryska ubåt som förliste efter en kollision med ett svenskt handelsfartyg 1916. Tidningen Hela Hälsingland skriver insiktsfullt under rubriken "Ubåtsblåsningen en lektion om källkritik i orostid". Och den ovan nämnde försvarsbloggaren Skipper formulerar på Twitter följande spetsiga frågor: 1.) Hur kände Iexplore till positionen? 2.) Varför skulle ubåten hittas nu? 3.) Varför undanhöll Ocean X fakta? 4.) Vem betalade sökoperationen?

Förutsätter att det finns många redatktionschefer som i dag blickar tillbaka på gårdagskvällen och ställer sig frågan: Vad kunde/borde vi ha gjort annorlunda? Antar också att det välgjorda mediegranskande programmet Medierna kommer att behandla frågan.

Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.