Borgerlig utbildningspolitik förstärker klassamhället

Den borgerliga majoriteten i Studiesociala kommittéen föreslår att rätten till studiemedel skall sänkas från dagens sex år till fyra år, berättar Nerikes Allehanda. Efter fyra års studier skall det krävas att den studerande kan ta ut en examen för minst tre års heltidsstudier (kandidatexamen) för att kunna få studiemedel i ytterligare två år.

Reformen gör det i praktiken omöjligt för en student som kommit fel i sin utbildning och vill ändra inriktning att fortsätta sina studier. Likriktningen ökar, och det framstår dessvärre allt mer tydligt att utbildningsminister Lars Leijonborgs (FP) universitetsideal sammanfaller med Frederick Winslow Taylors tidsstudiebaserade syn på hur en fabrik bör fungera.

Ett av de viktigaste skälen till att studenterna tar lång tid på sig för att fullgöra sina studier är att studiemedlen är så låga att studenterna tvingas förvärvsarbeta vid sidan av studierna. Visserligen föreslår kommittén också en höjning av studiemedlen med 400-500 kronor i månaden, men det är en höjning som är alldeles för liten för att få bukt med problemen.

Det är inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar om den borgerliga alliansregeringen verkligen genomför utredningens förslag. Ungdomar från studieovana miljöer och med svag ekonomi kommer att tveka, medan ungdomar från studievana miljöer och med god ekonomi kommer att våga.

Klassamhället består, och tar sig ständigt nya uttrycksformer.

Miljöpartiets Lage Rahm och Vänsterpartiets Rossana Dinamarca sägs ha reserverat sig mot förslaget. Jag hoppas innerligt att Socialdemokraternas Caroline Helmersson Olsson har gjort detsamma.