Ulf Kristersson svajar om Sveriges fred

Rasism är inte finskhet! Så säger Finlands president Alexander Stubb i sitt nyårstal till det finska folket. Inte heller ifrågasätter han, trots Finlands utsatta säkerhetspolitiska läge, det faktum att Finland lever i fred. Hans tal är samlande och uttrycker stolthet över landets historia.

I tidskriften Konkret jämför jag Alexander Stubbs till tal folket med Ulf Kristerssons tal till föreningen Folk och försvar. Jämförelsen utfaller inte till Kristerssons fördel. Där Stubb håller samman lägger Kristersson tid på håna och ge tjuvnyp till Sveriges tidigare militära alliansfrihet och aktiva utrikespolitik.

Vi lever i en allvarlig säkerhetspolitisk tid. Det finns otvivelaktigt behov av att samla nationen. Men då krävs ett ledarskap som avstår från rubrikvänliga förenklingar och som inte söker partipolitiska poänger. Ulf Kristersson svajiga uttalanden om att Sverige inte längre lever i fred, hans tjuvnyp mot efterkrigstidens alliansfria politik och hans oförmåga att se och kritisera Donald Trumps hotfulla utspel visar att han inte är av det rätta ledarskapsvirket. Ulf Kristersson har aldrig vuxit ut MUF-kostymen.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet. 

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.

1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.

2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?

4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.

5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.

De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.

Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!

Ubåtshysteri eller verkligt intrång?

De senaste dygnens ubåtsjakt i Stockholms skärgård ger reminiscenser till 1980-talet och den hysteri som då präglade debatten om okända undervattensfarkoster i svenska vatten. Det var ingen bra tid. Från både höger och vänster framfördes tvärsäkra påståenden och långtgående konspirationsteorier om hur det egentligen förhöll sig med de påstådda intrången. Var det sovjetiska ubåtar, och vad var i så fall syftet med att sända in dem i den svenska skärgården? Var de på övningsuppdrag, vidtog de förberedelser inför en eventuell krigssituation eller var det bara fråga om en maktdemonstration? Eller var det ubåtar från Nato, och i så fall med samma syften som de påstådda sovjetiska ubåtarna skulle ha haft? Eller fanns det några ubåtar överhuvudtaget, bortsett från den otvivelaktigt sovjetiska ubåten U 137 som strandade utanför Blekinge hösten 1981? Vi vet ännu inte. De utredningar som genomförts har kommit fram till olika slutsatser. När det visade sig att de centrala s k typljuden lika väl kunde komma från simmande minkar som från ubåtar blev förvirringen total. Dessa dystra år för svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt har jag och Marie Demker skildrat i boken Utrikespolitiken som slagfält (Nerenius & Santérus, 1995).

Ubåtshysterin under 1980-talet var heller inga hedrande år för den svenska pressen. Traditionella källkritiska kriterier städades ut och obekräftade vittnesmål om ubåtar, grodmän och Spetsnaz-agenter slogs upp i rubriknivåer värdiga ett världskrig. Som läsare fick man känslan att det inte fanns en enda svensk badvik utan en rysk ubåt under ytan.

Jag hoppas att mediebevakningen blir bättre denna gången och att källkritiken inte sätts på undantag. Jag blir lite orolig när jag läser rubrikerna i dagens Expressen: UBÅTEN ÄR RYSK, RYSKA FLYKTEN, TILLSTÅND ATT GE ELD respektive DE JAGAS PÅ LAND. (Jag kan inte garantera att Aftonbladet är bättre, men där har jag i skrivande stund inte tillgång till papperstidningen.)

Självklart är det inte möjligt att veta vad som just nu händer under vattnet i den svenska skärgården. Vem vet, kanske är det verkligen en rysk undervattensfarkost som befinner sig där. Kanske är det inte så. I vilket fall ogillar jag hysteri över huvud taget, och hoppas att debatten om misstänkta kränkningar av svenskt territorium kommer att genomföras under något mer lugna och sansade former än vad som var fallet under 1980-talet.

Skall för övrigt bli intressant att se vad framväxten av mobilkameror och sociala medier betyder för ubåtsjournalistiken och för allmänhetens inrapporterade iakttagelser. Hade bara en bråkdel av de vittnesuppgifter som inrapporterades på 1980-talet kunnat styrkas med t ex mobilfoton hade debatten blivit annorlunda. Många okynnesrapporteringar hade sannolikt heller inte blivit till.