I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen.
Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.
För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.
Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."
Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid.
Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.
