Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.