Jesus som normbrytare

Gästpredikan i Högsbo kyrka, 14 augusti 2016

Jag läste nyligen en artikel i tidningen Metro om en 79-årig kvinna – i artikeln kallas hon för Eva – som under 30 års tid hjälpt flyktingar gömma sig i Sverige. Det har rört sig om flyktingar som fått sina asylansökningar avslagna och som därför egentligen skulle utvisats ur Sverige, ofta till de länder varifrån de en gång flytt.

En gång rörde det sig om en kvinna från Afghanistan med två små barn. Kvinnan var övertygad om att hon skulle bli stenad om hon skickades tillbaka, eftersom hon hade fått sina barn med en man som inte var tänkt till henne. 

Det har hänt att Eva haft personer boende hemma hos sig i mer än två års tid. Flera av dem som Eva gömt har i slutändan fått stanna i Sverige, när deras fall prövats på nytt efter ett par år under jorden.

Eva har fått ta emot rasistiska brev och flåsande telefonsamtal där främmande män viskar till henne att hon är en landsförrädare. Men Eva har inte vikt ner sig. Till Metro säger hon: Det är ett väldigt ansvar och man ska orka, men det för mycket oerhört positivt med sig.

Med ålderns rätt har Eva idag inte några flyktingar boende hemma hos sig – i stället hjälper hon flyktingar som vill gömma sig att hitta andra hem som är beredda att öppna sina dörrar för dem.

Jag tänker på Eva när jag lyssnar till dagens evangelietext om Jesus som gjorde ett underverk och botade en sjuk kvinna trots att det var sabbat. Normen – eller till och med lagen – föreskrev ju att på sabbaten skulle man inte arbeta. Och de som hade till uppgift att se till att lagen upprätthölls – i de det här fallet synagogföreståndaren – kritiserade också Jesus för att Jesus bröt mot sabbatsreglerna.

Men Jesus lät sig inte hindras av några regler eller normer. Jesus var en normbrytare. På samma sätt som han botade den sjuka kvinnan trots att det var sabbat, på samma sätt drev han månglarna ur templet trots att de hade sin formella rätt att bedriva sin verksamhet där. Jesus såg till att den påstådda äktenskapsbryterskan inte stenades, trots att stening var det straff som lagen föreskrev. Jesus umgicks med samhällets småfolk, med de utsatta och de utstötta, trots att många förväntat sig att han skulle komma som en konung även i ordets jordiska betydelse. 

Men Jesus kom inte som en jordisk konung. Jesus kom på sitt eget sätt. När konventionerna var obsoleta, när normerna blev ett hinder för kärlekshandlingar och för den lilla människans väl och ve, ja, då tvekade Jesus inte att bryta mot dem. 

Jesus var individualist i det att han alltid såg den enskilda människan, att han älskade den enskilda människan. Det var eftersom Jesus älskade den enskilda kvinnan som han också botade henne trots att det var sabbat. Och det var därför att Eva älskade de enskilda människor som kom till henne som flyktingar för att få skydd som hon också öppnade sitt hem för dem. 

Temat för dagens söndag är ”Friheten i Kristus”. Och Jesus gör oss fria. Med Jesus kom förlåtelsen och nåden. Genom att Jesus tog på sig våra fel och våra brister gjorde han oss fria, fria från våra synder. Och genom sitt agerande när Jesus bryter sabbatsbudet för att bota en sjuk kvinna gör Jesus oss fria från konventioner och normer som hindrar oss från att utföra handlingar som har sin grund i kärleken.   ”Och vår håg och vår hand röres fritt utan band”, som det låter i en gammal arbetarsång.

Det har förstås ett pris att bryta mot normer. Jesus fick betala ett högt pris för att han valde att ställa sig utanför lagen och för att han bröt mot de konventioner och de normer som var förhärskande i det samhälle i vilket han levde. 

På samma sätt riskerar de som bryter mot samhällets normer i dag att få betala ett pris för sina handlingar. Det gäller oavsett om de som Eva gömmer flyktingar, eller om de bryter sin in på fabriker för att förstöra tillverkade vapen, om de genom olagliga aktioner vill protestera mot Vattenfalls brunkolsförsäljning eller om de genom oväsen vill förhindra rasistiska demonstrationer.

Med frihet följer ansvar. Med friheten att genom civil olydnad bryta mot lagen följer också plikten att ta ansvar för det man gör. Så länge vi lever i en demokrati och i en rättsstat får vi också acceptera att de – eller vi – som bryter mot normer och regler också utkrävs ansvar för våra handlingar.

Jag är övertygad om att den här diskussionen om frihet och ansvar kommer att pågå mycket länge. Vi lever i en tid då mycket av våra invanda föreställningar och vårt sätt att leva tillsammans ställs på huvudet. Vi lever i en folkvandringstid och där människor söker sig till Europa inte bara för att få skydd från förföljelse utan också i hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid och ett drägligare liv. 

I Almedalen i somras medverkade jag i ett seminarium kring frågeställningen: Finns det en gemensam kristen flyktingpolitik? Frågan var nog retoriskt menad. Vi som medverkade i panelen, vi delade en kristen tro men vi hade också i den offentliga debatten uttryckt väldigt olika uppfattningar om hur Sverige borde agera i samband med det ökade antalet flyktingar som sökte sig till Europa. Men vi lyckade nog ändå ena oss om en sak, och det var att för en kristen var det viktigt att fokus i debatten hela tiden riktades mot de utsatta människorna. Genom att i varje diskussion ständigt utgå frågan om vilken politik och vilka ställningstaganden som bäst bidrar till solidaritet med de förtrampade och de förtryckta – då lägger vi också en grund för en politik med fäste i kärleksbudet – det vill säga att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. 

Sedan kan vi ha olika uppfattningar om innehållet i den politiken. Men om vi kan mötas i utgångspunkten – kärleken till nästan – minskar vi åtminstone risken för en politik grundad på egoism och egenintresse. Jag tillhör ju dem som har väldigt svårt för uttryck som används i debatten som att Sverige behöver en ”flyktingpaus” eller att Sverige behöver ett ”andrum”. För mig är det inte Sverige som behöver en ”flyktingpaus” eller ett ”andrum”, det är i stället flyktingarna som behöver en paus eller ett andrum, från sitt flyktingskap. 

Jag tillhör heller inte dem som tror att det går att sätta upp ett tak eller en volym för hur många flyktingar Sverige skall ta emot. Vad gör vi i så fall när kvoten är fylld? Om det kommer hit en familj som hotas till livet i till exempel Somalia eller i Afghanistan – skall vi då ge dem en klapp på axeln och sända dem tillbaka till Somalia eller till Afghanistan med några beklagande ord om att kvoten är fylld?

Men Sverige kan väl inte ta emot alla världens flyktingar, undrar kanske en del. Nej, det skulle nog bli svårt. Men det gäller att ha proportion på det som sker. Jag brukar ibland likna Sverige vid en liten by på 500 personer. Och det är inte vilken liten by som helst, utan i stället en av världens rikaste och mest välmående byar. Byborna tillhör de friskaste, lyckligaste och mest välmående människorna i hela världen.

Förra året kom det nio flyktingar till denna by, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas bön om hjälp och skydd skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. 

Det är dessa proportioner vi talar om. Förra året tog Sverige emot nära 170 000 asylsökande människor. Det var betydligt fler än någonsin tidigare. Ändå motsvarar dessa 170 000 människor givet Sveriges befolkning enbart 9 individer i en by på 500. Och om vi överför resonemanget till EU som helhet, och ser EU som en by på 500 personer, så uppgick antalet människor som förra året ville söka asyl till 2. Två människor. 

Men i denna by bor det alltid människor som Eva, 79. Vi kan tycka hon gör fel, vi kan tycka hon gör rätt. Men jag kan inte tycka annat än att hennes gärning vilar på människokärlekens grund, samma grund som en gång fick Jesus att bryta sabbatsbudet och bota den sjuka kvinnan. Vad kan vi själva göra, som bryter normer och som bidrar till en bättre värld för utsatta människor. Hur nyttjar vi den frihet som Kristus bjuder oss? Det är en fråga för var och en av oss väl värd att begrunda.

Foto: Wikipedia, Mangan2002