Blir medierapporteringen av SD alltmer positiv?

Nyhetsrapporteringen om Sverigedemokraterna blir alltmer positiv, berättar Ekot utifrån en färskt Sifo-undersökning. Även rapporteringen om Centerpartiet har blivit mer positiv.

Jag hittar ingen länk till studien (säkert jag som som ser dåligt) och det är därför svårt att bedöma resultaten och få kunskap om vilka jämförelsepunkter som använts. Ekot lyfter fram att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter i opinionen som en förklaring till den positiva medierapporteringen om dessa partier. När det gäller Centerpartiet kan det kanske stämma, men Sverigedemokraterna har ju mer eller mindre legat still i opinonen den senaste tiden. Kanske är det, vilket Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén påpekar,  den moderate riksdagsledamoten Patrick Reslows avhopp från Moderaterna till Sverigedemokraterna som påverkat resultaten. Eller är det så att normaliseringen av Sverigedemokraterna nu börjar sätta avtryck i medierapporteringen? I så fall går vi en intressant mediediskussion till mötes, eftersom Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti.

Sifo-studien visar också att det mest frekventa ämnet i medierapporteringen är det politiska spelet, och inte någon politisk sakfråga. Är det bra eller dåligt? Jag tillhör dem som tycker att medierna ger för mycket uppmärksamhet åt det politiska spelet och de politiska partiernas strategier på bekostnad av sakfrågorna. (Ja, jag vet att jag på min blogg själv tillhör syndarna.) Å andra sidan är det ett självklart nyhetsintresse att redovisa förutsättningarna för vem som ska bilda regering och därmed kunna genomföra sin politik. Jag anar en nyhetslogik där fokus på spel och strategi genom delningar och spridning genererar fler läsare/lyssnare/tittare än fokus på sakfrågor. 

Ekots/Sifos studie hade varit värd en mer djuplodande diskussion än den jag bidrar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Ekot tänker när de släpper denna nyhet utan att samtidigt släppa rapporten som den baserar sig på. Men som jag skrev ovan - kanske är det jag som inte lyckats hitta den.

Gullar SVT Agenda med Sverigedemokraterna?

Gullar Sveriges Televisions nyhetsprogram Agenda med Sverigedemokraterna? Då och då hörs i debatten syrliga kommentarer om att det inte sänds ett Agenda-program utan att en företrädare för Sverigedemokraterna finns med. Jag har själv en maggropskänsla att Sverigedemokraterna är överrepresenterat i Agendas sändningar, men inte kommit mig för att undersöka om det är så.

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-program Breaking News tidigare i veckan uppgavs att Sverigedemokraterna direkt eller indirekt varit med i sex av årets sju hittills sända avsnitt av Agenda. I tre program har Sverigedemokraternas parlamentariska roll diskuterats och i ytterligare tre program har företrädare för Sverigedemokraterna varit på plats i studion för att diskutera frågor som partiet profilerat sig kring. Samtidigt har Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte fått vara med i ett enda program.

Varför har det blivit så? Och är det något att bli upprörd över? Det är ett par av de frågor som diskuterades i det mediegranskande och alltid hörvärda programmet Medierna i P1 och där professor Bengt Johansson reflekterade kring om det är medierna eller partierna som sätter den politiska agendan.

Vi vet ju inte om Sverigedemokraternas frekventa deltagande i sex av Agendas sju program i år är en tillfällighet eller om det är en del i ett större mönster. Om det inte skulle vara en tillfällighet så ser jag två tänkbara anledningar. För det första kan det vara en följd av traditionell nyhetsvärdering, där framväxten av Sverigedemokraterna som ett tredje block i svensk politik, dess vågmästarställning i riksdagen och dess ideologiska kontroversialitet och rötter i nazismen skapar ett legitimt nyhetsintresse kring partiet. För det andra kan det flitiga deltagandet vara en följd av en ängslan från Agenda-redaktionens sida att inte negativt särbehandla Sverigedemokraterna. Redaktionen överkompenserar Sverigedemokraternas pariaställning i politiken genom att bjuda in partiet så snart tillfälle ges. Dessa två förklaringar är förstås inte ömsesidigt uteslutande.

Det vore utmärkt om denna debatt kan leda till ett mer fördjupat samtal om mediernas roll i sättandet av den politiska agendan. Alltför många journalister och redaktörer är alltför defensiva i detta samtal  - det är som att de skyr tanken på att de verkligen har makt och därmed även undviker att öppet debattera hur de hanterar denna makt.

Noterar för övrigt att i Agenda i morgon söndag finns ingen sverigedemokrat med i programtablån. Däremot medverkar miljöminister Karolina Skog (MP).

Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar

Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.

Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.

Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.

Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.

Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.

I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).

Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.

Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken.

Den senaste tiden har varit glada dagar för Sverigedemokraterna. Partiets enda profilområde - frågor kring invandring, flyktingmottagning och integration - har haft en framträdande plats i samhällsdebatten. I den senaste Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna 7.7 procent, vilket är partiets bästa resultat i Sifo någonsin och två procentenheter mer är valresultatet 2010.

Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.

Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.

Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.

Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.

Aktuellts teknikproblem skadar SVT:s varumärke

I början av mars 2012 lanserade Sveriges Television med buller och bång nya Aktuellt. En hel timmas sammanhängande sändning från kl 21.00, med ny monsterstudio, djärva färger och grafik baserat på det nya, toppmoderna sändningssystemet Mozart.

Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.

Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?

Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.

I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.

Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.

I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.