Opinionsras för M efter att partiet öppnat för SD-samarbete

I en opinionsmätning från Demoskop rekordrasar Moderaterna med 5.8 procentenheter, ner till 18.5 procent. Det är ett av de största opinionsfallen på en månad för ett enskilt parti i de svenska opinionsundersökningarnas historia. Raset är särskilt intressant eftersom Demoskop-mätningen är den första som genomförts efter att Anna Kinberg Batra och Moderaterna öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Mätningen kommer förstås som en kalldusch för det moderata ledarskapet. Beskedet om att inleda samtal med Sverigedemokraterna var ett sätt för Anna Kinberg Batra, utsatt för hårt internt tryck, att visa ledarskap. Resultatet av flirten med Sverigedemokraterna kan så här långt sammanfattas med ett ord: fiasko. Allianspartierna är nu öppet splittrade i regeringsfrågan och Moderaterna tappade på några veckor mer än 20 procent av sina sympatisörer.

Inte heller dagens Sifo-mätning bjuder tröst åt moderata tigerhjärtan. Visserligen är raset i Sifo inte lika stort som raset i Demoskop. Moderaterna får i Sifo 19.8 procent, en minskning med 2.1 procentenheter och den nedgången ligger inom felmarginalen. Men samtidigt innebär mätningen Moderaternas sämsta resultat i Sifo på över tolv år. Centerpartiet får däremot 11.6 procent, vilket är det bästa resultater för Centerpartiet sedan sommaren 1990. Vinden blåser just nu Cemterpartiets och Annie Lööfs väg. I Expressen undrar K-G Bergström om Moderaterna verkligen har råd att vänta med ett partiledarbyte till efter valet 2018.

Varför valde då de moderata sympatisörerna att så snabbt vända partiet ryggen, efter inviten om samarbete till Sverigedemokraterna? Jag ser åtminstone tre tänkbara förklaringar. 1.) Borgerliga väljare som ogillar samarbeta med Sverigedemokraterna söker sig nu till något annat alliansparti. 2.) Borgerliga väljare straffar Moderaterna för att partiet medvetet splittrat alliansen, inte minst i den viktiga regeringsfrågan. 3.) Anna Kinberg Batras ledarskap har inte imponerat, och sättet på vilket beskedet om Moderaternas nya linje i synen på Sverigedemokraterna kommunicerades lämnade en hel del i övrigt att önska. För att uttrycka det milt.

För Moderaterna är läget nu kritiskt. Partiet närmar sig Bo Lundgren-siffror i opinionen, och Annie Lööf uppfattas av allt fler som alliansens egentliga ledare. I SVT Rapport talar expertkommentatorn Mats Knutson om att partiet riskerar ett fritt fall i opinionen.

Vad ska Moderaterna göra nu? Om partiet håller fast vid sin nya inbjudande linje till Sverigedemokraterna - ett parti som Anna Kinberg Batra själv beskriver som rasistiskt - befäster man splittringen i alliansen. Om partiet retirerar från sin nya linje att samverka med Sverigedemokraterna förlorar man trovärdighet och kommer att förknippas ryckighet och populism. Damned if you do, and damned if you don't. Kanske väljer partiet att blunda, hålla tummarna och hoppas på att opinionsraset bara var en kortvarig effekt. De moderata partistrategerna har lite att ta i, om man säger så.

Sverigedemokraterna efter partiets landsdagar i Västerås

Sverigedemokraternas landsdagar i Västerås gav sammantaget bilden av ett väl samlat parti inför supervalåret 2014. Partiledningen håller medlemskadern i Herrans tukt och förmaning, vilket bland annat tog sig uttryck i att partistyrelsen under landsdagarna inte förlorade en enda enskild viktig omröstning. Av och till var debatten så avslagen att det var svårt att fylla talarlistan. Till och med Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand såg ut som en väluppfostrad skolpojke i talarstolen och av den pågående schismen mellan ungdomsförbund och moderparti syntes inte mycket. Jimmie Åkesson kunde med gott samvete klappa om Gustav Kasselstrand efter dennes anförande.

Landsdagarna beslöt enhälligt om fortsatt nolltolerans mot "extremister, rättshaverister och rasister". I debatten märktes nästan inget av den interna kritik som riktats mot dubbelmoral i frågan om nolltolerans, där tveksamt agerande från personer tillhörande partieliten skulle ha fått en mer generös behandling än fotfolket.

I söndagskvällens Agenda i Sveriges Television visade emellertid Jimmie Åkesson upp en glipa i fasaden. Jimmie Åkesson var uppenbart störd av Mats Knutsons frågor om Sverigedemokraternas eventuella samarbete franska Nationella Fronten (Front National), om Sverigedemokraterna får mandat i Europaparlamentet. I ena stunden visste Jimmie Åkesson i princip ingenting alls om Nationella Fronten och dess politik. I andra stunden var Jimmie Åkesson oerhört påläst om Nationella Fronten och ville korrigera Mats Knutsons bild av partiet. Den skakigheten från Jimmie Åkessons sida var inte förtroendeingivande. Tanken "Vad är det han vill dölja" infann sig omgående.

Under landsdagarna tonade Sverigedemokraternas ledarskap ned nationalismen och invandringspolitiken dominerade på intet sätt arrangemanget. Orden "Islam" eller "muslimer" förekom överhuvudtaget inte vad jag kunde uppfatta i Jimmie Åkessons partiledartal.

Sverigedemokraternas största bekymmer inför supervalåret 2014 är fortfarande att försöka bredda partiet i syfte att vinna nya väljargrupper och samtidigt mobilisera de kärnväljare som egentligen bara bryr sig om invandringsfrågan. Kommer de att lyckas. Vi får väl se. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

S-kongressen: Hittills en framgång för Stefan Löfven. Men i kväll avgörs det.

Uppdaterat fredag 5 april kl 16.30 Partistyrelsens nya förslag till kompromiss i frågan om vinst i välfärden har har fått stor uppslutning. Följande kärnformulering tillgodoser ytterligare något vinstkritikerna i partiet, samtidigt som den ger partistyrelse och riksdagsgrupp handlingsfrihet och utrymme för tolkningar: För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. "Avsevärt begränsas", är orden för dagen. Klart är att uppgörelsen har många vinnare. Vinstkritikerna har fått formuleringar som puffar partiet ytterligare en bit i frågan och en ideologisk inramning som är mycket starkare än i det ursprungliga förslaget. Partiet är nu mindre ideologiskt vilset och har en riktning i frågan. Stefan Löfven och partiledningen slipper en uppslitande omröstning och Löfvens ledarskap snarare stärks i sin trovärdighet. De enda förlorarna är de i partiet som inte sett vinster i välfärden som ett problem och som gärna hade sett att status quo bibehållits.

*

S-kongressen har börjat bra. Partistyrelsen backade och skärpte skrivningarna om förbud mot vapenexport till diktaturer. Mina farhågor om minskad öppenhet i partiet genom att sidoorgansiationerna skulle förlora sin adjungering till VU visade sig obefogade. Stefan Löfven tillmötesgick SSU:s krav på en 90-dagarsregel innan arbetslösa ungdomar skall erbjudas jobb eller utbildning. Socialdemokraterna vill nu att Sverige öppnar en formell ambassad i Palestina och att denna ambassad placeras i Jerusalem. Kongressen körde över partistyrelsen och flyttade fram partiets positioner i frågan om vård för papperslösa.

Många av kompromisserna har åstadkommits genom kreativa diskussioner i de så kallade temagrupperna. Dessa temagrupper syftar till att avlasta plenarförhandlingarna från onödig debatt och till att sondera förutsättningarna för kompromisskrivningar. Fördelen är att kongressbesluten ofta blir bättre genomdiskuterade och får en starkare förankring. Nackdelen är att plenarförhandlingarna blir tråkigare. I går såg vi en parad av talare som i sann Melodifestivalanda slarvade bort delar av sin talartid genom att hylla programledarna, förlåt partistyrelsen, för visad kompromissvilja och därefter yrkade bifall till partistyrelsens förslag.

Stefan Löfvens tal var skickligt smitt. Talet var ideologiskt impregnerat på ett sätt så att det lyckades samla ihop partiets olika åsiktsriktningar samtidigt som det riktade sig utåt. Mest intressant var, som så ofta, det som inte nämndes. Jag vet inte om ord som skatt, a-kassa, pensionärer, bostad eller kärnkraft nämndes en enda gång i det cirka 45 minuter långa talet. Men tal är en sak, politik en annan. Dagens Nyheters alltid läsvärde ledarskribent Erik Helmerson påminner mig i dag om hur jag kommenterade Håkan Juholts installationstal på partikongressen 2011: Det kanske är ett av de mest retoriskt skickliga vi hört i partiet sedan Olof Palmes dagar. Det lyckades entusiasmera de egna leden, det hade humor som biter och det lyckades ur ideologisk ståndpunkt göra skillnaden tydlig mellan socialdemokratisk och borgerlig politik. (Jag kommenterade Stefan Löfvens tal bland annat i en chatt med SvD:s läsare och i samtal med Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT under ledning av Mats Knutson.)

Stefan Löfven kunde sova gott i natt. Vi får hur han sover natten till i morgon. I kväll debatterar kongressen den inflammerade frågan om vinst i välfärden. Partistyrelsen har även här presenterat ett kompromissförslag, som i praktiken bland annat skulle innebära ett kommunalt veto mot upprättande av friskolor. Vi får väl se om partistyrelsen tvingas till ytterligare kompromisser i frågan innan kvällens omröstning. Jag tror i vilket fall att förutsättningarna för Stefan Löfvens nattsömn kommer att vara förhållandevis goda när han kryper till kojs sent i natt.

Det blir mycket media dagar som dessa. I går kväll kommenterade jag också Demoskops färska väljarbarometer, i Expressen-TV tillsammans med Carin Jämtin och K-G Bergström.

Varför det nu är dags att sluta tala om etnicitet

Uppdatering söndag 20/5 kl 20.15 längst ned i posten.

Det har varit mycket etnicitet och religion under den gångna veckan. Diskussionen lär fortsätta, inte minst eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt kommer till SVT Agenda på söndag för att förklara sitt hårt kritiserade uttalande om "etniska svenskar".

Min egen position i frågan om Reinfeldts uttalande om "etniska svenskar" är följande. För det första är jag tveksam till det fruktbara i att dela in Sveriges befolkning i grupperna "etniska svenskar" och "icke etniska svenskar". Mer om det nedan. För det andra är jag kritisk till att Reinfeldt använde uttrycket för att visa att vi inte har massarbetslöshet i Sverige. Som jag tidigare diskuterat hävdade Alliansen inför valet 2006 att det rådde "massarbetslöshet" i Sverige. Då uppgick arbetslösheten till 6.5 procent. I dag har arbetslösheten ökat till 7.5 procent, men samma Allians förnekar nu med emfas att det råder massarbetslöshet i Sverige. Reinfeldt påstod att eftersom arbetslösheten var så kraftigt överrepresenterad i den grupp som inte var "etniska svenskar" så var det fel att tala om massarbetslöshet. Jag tycker det var ett förskräckligt sätt att argumentera i en så viktig fråga. Jag kommenterar saken för SVT Nyheter här.

 Frågor kring etnicitet och religion diskuteras ofta lite knöligt i Sverige. Sannolikt beror det på att vi lever i det som ibland kallas "det sekulära undantaget", ett hörn av nordvästra Europa där sekulariseringen gått särskilt långt. Många uppfattar det sekulära som det normala och inte som ett undantag. Jag noterar ibland att nyhetssändningar översätter ett uttalande av president Barack Obama där han säger att "he is praying" för något med att han "hoppas på något" i stället för att han "ber för något". På samma sätt översätts ofta uttrycket "blessing" inte med "välsignelse" utan med "glädje"  Det är som att svenska TV-tittare inte skulle förstå om Obama talade i religiösa termer. Jag har mycket svårt att tro att motsvarande omskrivningar sker om det är muslimska politiker som uttalar sig.

Knöligheten kom också till uttryck när Tomas Tengby i dagens Ring P1 uppmanade "manliga imamer" att ringa in. Manliga imamer? Antingen menade Tengby att det inte finns några kvinnliga imamer, vilket dels är felaktigt och om det vore sant gjorde tillägget "manliga" överflödigt. Eller så menade Tengby att kvinnliga imamer inte skulle ringa in, vilket blir obegripligt. Det kan verka vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig alltid i detaljerna.

Jag tycker att etnicitet är ett problematiskt begrepp, som oftast döljer mer än det täcker av. Begreppet "etnicitet" spelade en progressiv roll när rastänkandet avvecklades, och människors egenskaper inte längre förklarades av vilken ras de tillhörde utan utifrån deras kulturella, religiösa och språkliga tillhörighet. Nu är rastänkandet lagt åt sidan för överskådlig tid framåt. Samtidigt växer insikten om att det som gömmer sig bakom begreppet etnicitet är en mångfald av företeelser som inte alltid har så mycket gemensamt med varandra. Jag tycker det är bättre att prata om språk om man menar språk, om kultur om man menar kultur, och om religion om man menar religion. Att använda "etnicitet" som ett samlingsbegrepp för dessa företeelser tror jag inte längre är en framkomlig väg. Bättre att diskutera vad det är i kulturen, i religionen och i språket som skapar tillhörigheter och gemenskaper och som kan forma beteenden och attityder. Etnicitetstänkandet sorterar in människor i identiteter i stället för att främja en allmän medborgarskapskänsla.

Här är jag oenig med till exempel min statsvetarkollega Andreas Johansson Heinö som skiljer mellan etniska, kulturella och religiösa identiteter. Men vad blir kvar av etniciteten om man plockar bort kultur och religion? Inte särskilt mycket mer än hudfärg och/eller ras.

På min Facebook-status skrev jag: Min farfar föddes i Australien. Min pappa föddes i USA. Hur skall jag göra för att få veta om jag är etnisk svensk? Jag tror aldrig jag fått så många kommentarer på en Facebook-uppdatering. Men trots alla goda råd grubblar jag fortfarande över svaret på frågan


Uppdaterat söndag 20/5 kl 20.15, inför kvällens Agenda.
Om en timma medverkar Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda, bland annat för att bemöta den kritik som riktats mot honom för utspelet om "etniska svenskar" och arbetslösheten. Jag är rätt säker på att Fredrik Reinfeldt kommer att argumentera ungefär så här: Det är ett stort problem att arbetslösheten bland utrikesfödda invånare i Sverige är så hög. Hans tidigare uttalande syftade till att synliggöra detta problem, och han tycker det är tråkigt att många väljer att medvetet missuppfatta innebörden av det han sa. Han kommer att ducka för frågan om han ångrar användandet av uttrycket "etniska svenskar", men om han pressas kommer han att påpeka att även socialdemokrater och vänsterpartister tidigare använt det i olika sammanhang.

Min tyngsta kritik mot Reinfeldt går ut på att han på ett olämpligt använde skillnaderna i arbetslöshet mellan "etniska svenskar" och "övriga svenskar" som ett sätt att komma undan frågan om det råder massarbetslöshet i Sverige. Vi får se hur hårt Mats Knutson lyckas pressa Reinfeldt i just frågan om "massarbetslöshet" i Agenda i kväll.

Klokt beslut att låta Juholt stanna

Läsaren av denna blogg vet att jag vid flera tillfällen hävdat att det mest sannolika utfallet av historien kring Juholts lägenhetsersättningar med påföljande mediedrev trots allt var att Håkan Juholt fortsätter som partiledare. Jag tycker också att det var ett klokt beslut att låta honom fortsätta.

Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.

Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.

Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.

Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.

Varför avgår inte Lars Ohly?

Uppdaterat 13/1 kl 21.30: I kväll medverkade Jonas Sjöstedt i SVT Aktuellt och bekräftade att han gärna tar över som partiledare om Lars Ohly väljer att inte kandidera. Lars Ohly meddelade emellertid i samma inslag att han står fast vid att han kandiderar och att Jonas Sjöstedt därför inte är en kandidat.

Jonas Sjöstedt är således en kandidat som väljer att inte kandidera. Det skall bli spännande att se om de som vill ha ett ledarskifte i Vänsterpartiet nu väljer att försöka övertala Jonas Sjöstedt att kandidera trots att Lars Ohly står fast vid sin kandidatur. Eller om de väljer att försöka övertala Lars Ohly att dra tillbaka sin kandidatur.

I vilket fall har jag mycket svårt att se hur Lars Ohly skall kunna komma tillbaka med full styrka och leda Vänsterpartiet till ett trendvändande segerval 2014.

Ett spännande partiledarpar som nämns från allt fler håll kring Vänsterpartiet är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink. Den duon skulle onekligen ge Socialdemokraterna något att bita i.

*

Den senaste tiden har det mediala ljuset i huvudsak riktats mot ledarkrisen inom socialdemokratin. Men när en ny socialdemokratisk partiledare väl finns på plats och hunnit installera sig så skulle jag bli förvånad om inte snålblåsten börjar vina kring Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly.

Visserligen har Lars Ohly efter striden med Vägval Vänster framgångsrikt lyckats hålla ihop sitt parti och fått medlemmarna att acceptera de långtgående kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Men samtidigt har partiet under Ohlys ledarskap tappat väljare två val i följd och i dag finns inga tecken i skyn på att han skall lyckas vända den negativa trenden. Socialdemokraternas vandring mot mitten och flirt med mittenväljarna borde ha skapat utrymme för Lars Ohly att vinna över besvikna vänstersinnade socialdemokrater, men så har inte blivit fallet.

Jag har stor respekt för Lars Ohly, både som person och som politiker. Jag har modererat debatter där han med gott humör och frejdigt sinne fått publiken på sin sida och som tågälskare uppskattar jag hans bakgrund som tågmästare. (Jag antogs själv till SJ:s tågmästarutbildning i slutet av 1970-talet, men valde av olika skäl att inte påbörja utbildningen. Ibland ångrar jag mig...) Men jag har svårt att se hur han skulle kunna vända partiets negativa trend. Under valrörelsen och det rödgröna samarbetet 2010 visade det sig också att den borgerliga alliansregeringen med framgång kunde använda Ohly som ett spöke att skrämma tveksamma mittenväljare med. Ohly har charm, men har inte lyckat charma svenska folket.

Vänsterpartiets 39:e kongress genomförs 2012 om jag förstått det rätt. Lars Ohly har markerat att han gärna står till förfogande som partiledare ytterligare fyra år, över valet 2014. Han måste verkligen älska sitt jobb, eftersom han håller sig fast trots motgångarna. Eller är hans inställning ett uttryck för en pliktkänsla, där han oroar sig för att partiet kommer att ha svårt att hantera ett ledarskifte och att en splittring lurar runt hörnet? Eller tror han verkligen att han är den som har bäst förutsättningar att vända partiets negativa trend? Eller vill Ohly med sina uttalanden få arbetsro för att under lugna och ordnade former skapa förutsättningar för någon egen favoritkandidat att ta över 2012?

Jag vet inte. Ingen av de förklaringar jag ovan formulerat känns särskilt övertygande. Därför undrar jag: Varför avgår inte Lars Ohly? Förslag på svar mottages tacksamt.

SVT Rapport uppmärksammar Lars Ohlys politiska framtid i kväll (onsdag). Tipstack till Mats Knutson genom Twitter.

Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*

Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -