Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

Vilka blir konsekvenserna av Donald Trumps valseger?

I förrgår segrade Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. I dag blev det känt att Leonard Cohen lämnat oss. En olycka kommer sällan ensam. Leonard Cohen var kanadensare, många goda människor tycks längta till Kanada just nu.

Den pågående diskussionen om konsekvenserna av Donald Trumps valseger präglas av stor osäkerhet. Vilken politik kommer Trump att genomföra? Det vet vi inte. Vi kan inte utgå från vad han säger eller vad han tidigare har sagt, eftersom han regelbundet ljuger. Vi vet heller inte vilket stöd han kommer att kunna få i kongressen från sitt eget parti Republikanerna. Många republikaner representerar till exempel en nyliberal strömning, och vill inte ha handelshinder.

Republikanerna är ett parti i kris. Vid en valförlust hade partiet haft att hantera svåra söndrande konflikter. Nu erövrade Republikanerna makten, men krisen är kvar. Hur kommer de att lyckas hantera den och samtidigt hantera en oberäknelig president? Ingen vet.

Vi vet inte hur USA:s agerande i den internationella politiken kommer att utvecklas. Vilka internationella samarbeten inom till exempel miljö och hållbar utveckling, handelsfrågor och Nato kommer Donald Trump att vilja tunna ut? I Baltikum och Ukraina är oron stor över vad ett närmande mellan Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland skulle innebära. Den oron finns även inom EU. Ett närmande mellan USA och Ryssland där USA lättar på eller till och med avvecklar sanktionerna mot Ryssland utsätter enigheten inom EU för svåra påfrestningar.

Bygg en mur mot Mexico, förbjud abort, återinför tortyr vid förhör, sänk skatterna för de rika, släpp in Putin i den politiska värmen, dra in stödet till FN:s klimatprogram och överge Parisöverenskommelsen. Listan på förslag som för inte så länge sedan uppfattades som absurda riskerar nu att bli politisk verklighet.

Det finns förstås stoppklossar såväl inom den amerikanska rättsstaten som inom internationell rätt för vad Donald Trump kommer att kunna göra. Det gäller att efter förmåga stötta och stärka dessa stoppklossar och därigenom minska handlingsutrymmet för en oberäknelig president.

Vi vet heller inte vad Donald Trumps valseger betyder för svensk politik. Väntar det en Trump-effekt runt hörnet, där ett främlingsfientligt och populistiskt parti som Sverigedemokraterna skulle kunna växa ännu mer i opinionen inför valet 2018? Eller blir Donald Trumps valseger en tankeställare som får de sju demokratiska partierna i riksdagen att utveckla ett mer positivit samtalsklimat? Jag är trött på den stickighet som präglar delar av svensk politisk debatt idag. Det är som om partierna som bärare av konfliken mellan vänster och höger inte litar på att de politiska skillnaderna partierna emellan är tillräckligt stora, utan därför måste förstärka skillnaderna med en otrevlig samtalston och personpåhopp.

Det räcker heller inte om de rödgröna partierna och allianspartierna pratar om och påstår att de skiljer sig åt i viktiga vänster-högerfrågor. De måste visa att de skiljer sig åt genom skarpa reformförslag, förslag som på allvar gör skillnad mellan vänster och höger. Gärna med jämlikheten i fokus. Då minskar förutsättningarna för billig populism och falska föreställningar om ett "etablissemang" där alla håller varandra om ryggen.

"The frontiers are my prison", skrev Leonard Cohen, och tillade "Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing, freedom soon will come; then we'll come from the shadows."

Må vi i dessa dagar samla mod och kraft för att ta oss ut ur skuggorna och möta mörket med ljus och öppenhet, inte med slutenhet och oro.

Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet

"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".

Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.

Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.

Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.

Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".

Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.

"En sak kan Du göra, en annan människa väl"

I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.

*

I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var alla mellan nio och elva år gamla.

I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre. De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer att gå i hans närhet.

Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400 döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer – och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran” som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet, att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre värld.

Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju Apostladagen. 

För mig blir evangelietexten en påminnelse om att kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar. 

En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han fortsätter: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (…) Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet. 

Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig mellan olika nationalstater. 

Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. 

Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för goda gärningar.

Ett annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat. 

Vi är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge uppmuntran för våra vägval.

Ett tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som Leonard Cohen skriver: There is a crack in everything. That's how the light gets in – Det finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen, det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet. Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren. 

Var inte rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.  Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang. 

Sättet vi bidrar på kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre värld.

Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.

Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.

Frihetlighet - i Kanada och i Sverige. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna

Befinner mig på frihetligt territorium - i Montreal, Kanada för att delta i International Studies Associations (ISA) årliga jättekonferens, denna gång med den med tanke på händelserna i Nordafrika nästan kusligt aktuella rubriken Global Governance: Political Authority in Transition.

Kanada har för mig alltid varit en frihetens hemvist på jorden. Kanske präglades jag av barndomens läsning av Onket Toms stuga, där plågade, förrymda negerslavar sökte ta sig till Kanada och därigenom vinna friheten. Till skillnad från sin mäktiga granne i söder avskaffade Kanada dödsstraffet redan för ett halvt sekel sedan. Montreal betraktas dessutom som den stad i Kanada där frihetligheten är starkast - kanske för att staden blev en populär tillflyktsort för törstiga amerikaner under förbudstiden.

Frihetskänslorna blir inte direkt mindre av att jag inkvarterats på The Fairmont Queen Elisabeth, och i ett rum just ovanför rum 1742, där John Lennon och Yoko Ono 1969 skrev "Give Peace a Chance". (Mer osäkert är hur man skall se på det faktum att den första gäst som checkade in när hotellet invigdes 1959 var Kubas president Fidel Castro).

På hemmaplan ser jag att Alexander Bard tillsammans Carl Johan och Caspian Rehbinder inför Piratpartiets årsmöte i april agerar för att driva Piratpartiet i en närmast ultraliberal frihetlig riktning. Bard och Rehbinder x 2 är medlemmar i både Piratpartiet och i Liberaldemokraterna. Om de senare skrev jag så här i en tidigare bloggpost: Om Piratpartiet ärett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.

Nu uppfattar jag situationen som att Bard et al försöker väva samman Piratpartiet med Liberaldemokraterna till en gemensam politisk rörelse, i stället för två rörelser som delvis konkurrerar om samma väljare. Piratpartiets ordförande Anna Troberg bemöter Bard et al här.

Situationen är svårbedömd. Piratpartiet är splittrat och delar av dess medlemskår skulle bejaka en utveckling i den riktning Bard önskar - andra skulle med säkerhet välja att lämna partiet om det gick i en sådan riktning.

Piratpartiets framgångar grundar sig i att de mobiliserat längs en ny politisk skiljelinje kring synen på kunskap i informationssamhället. Bard tycks mera slåss för en allmän ultraliberalism som bara delvis berör kunskapspolitik.

Jag tror inte att den politiska spelplanen är tillräckligt stor för båda dessa partier. Men en sammanslagning av rörelserna skulle kunna innebära att var en ens politiska originalitet försvinner och rörelsen blir ointressant. Återstår då en kraftmätning. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna. Vem vinner? Jag tror att Piratpartiet har bäst förutsättningar om de lockas gå vidare med att utveckla en frihetlig helhetspolitik för informationssamhället. Men underskatta aldrig Alexander Bards skicklighet. Han är ultraliberalismens svar på Gudrun Schyman.

Uppdaterat: Läs gärna debatten kring Liberaldemokraterna och Piratpartiet hos Opassande.

*

Varför inte avsluta denna frihetligt inspirerade bloggpost med några rader av en av vår tids mest kända och uppskattade artister med ursprung från Montreal:

Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing,
freedom soon will come;
then we'll come from the shadows.

L. Cohen