Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Vad jag skulle vilja att Stefan Löfven säger i sommartal

I morgon söndag kl 14.00 håller statsminister Stefan Löfven sitt sommartal i Vasaparken i Stockholm. Här är tre teman som jag hoppas får en bärande position i hans tal.

Vänster och höger. Det är viktigt att Stefan Löfven förmår gestalta den ideologiska och sakpolitiska konflikt som finns mellan vänster och höger i svensk politik. Valet 2018 får inte reduceras till en fråga om regeringsduglighet eller till ett svenskt mästerskap för revisorer. Politik handlar om värdekonflikter och fördelningskonflikter. Synliggör dessa, och gör det på ett sätt som lyfter fram arbetarrörelsens grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Moderaterna är Socialdemokraternas politiska huvudmotståndare. Visa det.

Solidaritet. Antalet flyktingar i världen har inte minskat, men Sverige har i praktiken stängt sina gränser. Ytterst få asylsökande människor kommer i dag till Sverige. En socialdemokrati som på allvar vill leva upp till sina grundvärderingar kan inte ligga på EU:s lägstanivå när det gäller flyktingmottagning och anhöriginvandring. "Mitt Europa bygger inte murar", sa Stefan Löfven i sitt tal på Medborgarplatsen i Stockholm för ett knappt år sedan. Han får gärna säga något motsvarande i morgon - och leva upp till den utfästelsen.

Hopp. Det är viktigt att visa respekt för människors oro, och det saknas sannerligen inte samhällsproblem. Men Sverige håller inte på att falla samman. Tvärtom. Arbetslösheten minskar, BNP växer, bostadsbyggandet ökar. Vi lever i ett av världens allra bästa länder. Vore roligt om Stefan Löfven kunde hänvisa till liberalen Johan Norbergs läsvärda artikel i tidskriften Spectator där Norberg visar på att Jorden aldrig varit en bättre plats att leva på än i dag. (Johan Norberg återger bl a citatet: We have fallen upon evil times, politics is corrupt and the social fabric is fraying. Vem som sagt det? Oklart. Men orden hittades inskriva på en sten i ett museum i Istanbul. De är daterade till 3 800 f Kr. Inget nytt under solen.)


Därutöver får Stefan Löfven gärna markera att den rödgröna regeringen inte kommer att införa ett tiggeriförbud. Jag blev väldigt förvånad när ledande socialdemokrater tidigare i veckan väckte denna tanke. Socialdemokraterna behöver en politisk dagordning som skapar en konflikt med Moderaterna. Ett tiggeriförbud omfamnas endast av Moderaterna och av Sverigedemokraterna, visar på splittring i den rödgröna regeringen och även inom Socialdemokraterna.

Om någon tvekar i frågan om vad jag tycker om tiggeriförbud så läs gärna här och här. Eller söndagens gammaltestamentliga text som är hämtad ur 5 Mos. 15:11: Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.

Dilsa Demirbag-Sten och den mörkblå åsiktskorridoren

Hösten 2012 skrev jag en text där jag välkomnade en då spirande borgerlig idédebatt om migrationspolitiken. Liberala profiler som Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt hade just startat nätverket Migro till stöd för fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. Tidigare samma år hade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN Debatt kritiserat bl a Paulina Neuding och Johan Lndberg för att fixera sig vid invandringens problem och att Neuding formulerade sig på ett sätt som "borde få alla liberaler att rygga tillbaka".

Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".

Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.

Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.

Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik

På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.

Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.

I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.

Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.

Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.

Äntligen en borgerlig idédebatt?

Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.

Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.

Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.

Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.