Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Piratpartiet och den virtuella Allemansrätten

Livet leker för Piratpartiet. Opinionsmätningarna inför EU-valet pekar samfällt på att partiet kommer att erövra åtminstone en plats i Europaparlamentet. Hittills har partiet också lyckats erövra platsen som mediernas kelgris i valrörelsen. Så snart man sätter på radion eller TV:n dyker Christian Engström -Piratpartiets förstanamn på valsedeln - upp. Och i dag kommer författaren Lars Gustafsson - av alla människor - ut i Expressen som Piratpartist (en lysande artikel, för övrigt).

Själv blir jag nu dagligen uppringd av utländska journalister som frågar vad som ligger bakom Piratpartiets framgångar i Sverige. Jag ger mina standardsvar om att den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen skapar nya politiska sakfrågor om integritet och om rätten till kunskap som inte självklart kan placeras in på den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige. De etablerade partierna har sovit och underskattat dessa nya frågors politiska sprängkraft. Sverige är kanske det land i världen som är mest framstående när det gäller IT-användning, vilket gör att dessa frågor kommer lättare på dagordningen i just Sverige.

Journalisterna lyssnar artigt och antecknar. Men en kvinnlig journalist från Sueddeutsche Zeitung lyssnade mera klentroget och frågade plötsligt: Men handlar det inte om den svenska Allemansrätten?

Först skrattade jag till inför tyskarnas begeistring inför Allemansrätten. Men sedan slog det mig att hon nog faktiskt på pricken hittat en viktig förklaringsfaktor. Allemansrätten är ett uttryck för en svensk frihetstradition där ägarförhållanden inte får inverka negativt på individers bruk av allmänna nyttigheter. Samma sak är det på nätet. Upphovsrätten får inte, menar Piratpartiet, hindra individers fria bruk av allmänna, kulturella värden.

Så Piratpartiet är kanske ingen dagslända. Partiets program tar fasta på en svensk liberal frihetstradition, där det även finns utrymme för en stark stat som garanterar medborgarnas rättigheter och håller stången mot monopol och frihetshindrande patentsökare. Har partiet också modet och kraften att efter EU-valet försöka ta steget från ett enfrågeparti och successivt utveckla en politik över breda områden? Helt utsiktslöst tror jag inte att ett sådant projekt skulle vara.

Denna post har i sina huvuddrag även publicerats på portalen Makthavare.se, där jag medverkar som skribent.

P.S. Ni missade väl inte debatten mellan just Christian Engström och den moderate Europaparlamentskandidaten Hans Wallmark i dagens Studio Ett i P 1? Wallmark lyckades verkligen ge stenåldern om inte ett ansikte (det var ju radio...), så åtminstone en röst.