Om statssekreterare Erik Bromanders avgång. Är det bara felfria renlevnadsmänniskor vi vill ha?

Infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare Erik Bromander tvingades igår avgå efter avslöjanden om, som Dagens Nyheters (DN) granskande journalister skriver, ett "ovanligt dyrt och vidlyftigt resande i tjänsten".

Avgången var förmodligen nödvändig. Men det var inte kostnaderna och vidlyftigheten i sig som var avgörande. Det är väl utmärkt om en statssekreterare i vår globaliserade värld tar sig tid till utlandsresor, för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Men då krävs det en medveten och prioriterad resestrategi, och att resorna genomförs inom ramen för gällande regelverk. DN:s redovisning av innehållet i Erik Bromanders reseprogram tyder inte på någon sådan utvecklad strategi. Anna Johanssons kommentarer kring hennes Erik Bromanders resor indikerar också att han i huvudsak fått sköta sitt resande själv: Jag känner till var han är, men jag har inte insyn i vilket program han har. Dessutom står det klart att delar av resorna genomförts på ett sätt som bryter mot regelverket.

Ett enskilt misstag bör sällan eller aldrig vara grund för avgång. Man kan lära av sina misstag och försöka ställa saker och ting till rätta. Det var heller inte något enskilt misstag som blev Erik Bromanders fall. I stället tycks det ha handlat om dåligt omdöme. Och det är betydligt svårare att göra något åt.

Vilket ansvar har då Anna Johansson för det inträffade? Jag kommenterar den saken för DN: Man förväntar sig kanske inte att en minister ska behöva ha operativt ansvar för en statssekreterares resor, men nog måste hon ju ha noterat att han har varit borta mycket. (...) Hans resemönster avviker så starkt från övriga statssekreterare. Då förväntar man sig att ministern, som ju har accepterat detta, har en välgrundad uppfattning om syftena med resorna. Jag tillägger: Hon har ett övergripande ansvar, det kan man inte komma runt.

Enskilda journalister drevar nu mot Anna Johansson och hävdar i slängiga formuleringar att hon förtjänar att sparkas. Well, well. Jag är orolig för ett politiskt klimat där jakten på syndabockar och ropen "Avgå, avgå!" bidrar till att förstärka populistiska stämningar och tron på enkla lösningar. Jag är också orolig för att det på sikt kan bli svårt att rekrytera tillräckligt kompetenta politiker och tjänstemän på toppnivå om de förväntas vara en slags renlevnadsmänniskor som aldrig gör några fel. Några sådana människor finns inte, och fanns de så tror jag inte att jag skulle vilja att de innehade dessa topposter.

Jakten efter felfrihet kan leda till att vi får en överrepresentation av riskminimerande politiker. Politiker som ägnar stor kraft och möda åt att granska sina underställdas reseräkningar istället för att utveckla politik och fatta modiga och väl övervägda beslut. En sådan utveckling vore inte bra för samhället eller för den politiska demokratin.