Porträttgallerier i auktoritetens tjänst

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har efter beslut i fakultetens ledningsgrupp bytt ut konstverken i Fakultetsrummet och Rättegångssalen. De tavlor som bytts ut är porträtt på äldre vita manliga professorer som tidigare varit verksamma vid fakulteten. Det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor, säger fakultetens dekanus Jonas Ebbesson.

Det finns de som rasar över beslutet. Skäms rejält över min fakultet. Vad tusan sysslar de med?, skriver t ex Carl Göransson, Juniorkonsult på Paues Åberg och juriststudent på SU, tidigare Moderaternas riksdagskansli, på Twitter.

Själv tycker jag det är ett utmärkt beslut. Jag kan visserligen förstå behovet av att värna traditionen och visa respekt för en institutions historia och tidigare ledargestalter. Men jag tror att porträttgallerier i sammanträdesrum är ett ganska omodernt sätt att försöka tillgodose detta behov. Enkönade, enfärgade porträttgallerier tenderar dessutom att ge en förenklad bild av historien och sända ut omoderna signaler om synen på ledarskap.

Framför allt tycker jag att sammanträdeslokaler utsmyckade med denna typ av porträttgallerier blir väldigt icke-kreativa miljöer. De ytterst få gånger jag deltar i sammantyräden i sådana lokaler känner jag en viss dysterhet och tungsinthet smyga sig in i stämningsläget. Det finns säkert forskning om sambandet mellan kreativitet och lokalers utsmyckning - tipsa gärna!

Jag känner - dessbättre - inte till några socialdemokratiska sammanträdesrum där samtliga partiledare sitter som porträtt på väggarna. Däremot kan det socialdemokratiska idéarvet hänga nog så tungt och patriarkalt i form av fanor, byster och Amelin-målningar.

Gissar att det finns ett samband mellan hierarkiska, auktoritära ledarstrukturer (t ex militären, kyrkan) och porträttgallerier, och att detta samband är könat. Protestera om ni tror jag har fel!