Föreslagen till ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

I dag är jag glad och stolt över att en enig valberedning har föreslagit mig till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är också rörd och tacksam över det stöd och förtroende som så många medlemmar, grupper och distrikt har uttryckt under processen.

När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.

Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.

Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.

Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?

*

Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.

Svenskarnas parti ändrar retorik - men bockfoten sticker fram

Vi lever i ett land där högerextrema rörelser gör allt vad de kan för att försöka "normaliseras" och avsvärja sig sina nazistiska rötter eller sitt motstånd mot demokratin. Sverigedemokraternas försök att etablera sig som ett rumsrent parti långt från rasism och främlingsfientlighet är väl känt. I dag presenterar nazistiska Svenskarnas parti en text där de drar ut riktlinjerna för hur ett framtida styrelseskick i Sverige bör se ut.

Texten är intressant. Här talas inte längre som tidigare om "etniska svenskar" utan bara om "svenskar". Nazi-influerade formuleringar om ett "etniskt homogent livsrum" eller västerlandets "genetiska och kulturella arv" lyser nu med sin frånvaro. Vi lever i en tid då inte ens nazister kan vara rasister, det är till exempel i dag omöjligt att seriöst argumentera för att endast "etniska svenskar" eller människor med ett västerländskt "genetiskt och kulturellt arv" skall få bli medborgare i Sverige.

Flosklerna avlöser varandra i dokumentet: "Yttrande- och åsiktsfrihet måste värderas högt". "Vi skall ha ett öppet samhälle". "Systemet måste vara dynamiskt och kunna förbättras, utvecklas och förändras i takt med att samhället gör det".

Svenskarnas partis nazistiska bockfot sticker emellertid fortfarande fram. Partiet vill avskaffa rådande representativa demokrati och ersätta styrelseskicket med någon slags "folkgemenskap" som inte behöver kallas för demokrati. Fortfarande är ojämlikheten en grundbult i Svenskarnas partis framtidsdröm för Sverige - "svenskarna skall alltid sättas i första rummet". Vilka som är "svenskar" får vi inte veta något om, eftersom den i och för sig minst lika oklara beteckningen "etniska svenskar" avskaffats (åtminstone i det här dokumentet). Det är folkgemenskap i stället för folksplittring, verkligt självbestämmande i stället för EU-direktiv, staten skall tjäna folket - inte tvärtom. Detaljerna för hur detta styrelseskick bör utformas skall en grupp experter utreda.

I kväll talar Svenskarnas parti i Almedalen. Kyrkklockor ringer för att visa kyrkornas avsky mot nazism och bristande respekt för alla människors lika värde. Protestmanifestationer genomförs. Det är bra. Jag är också glad och stolt att leva i ett land där den antirasistiska normen är så stark att till och med nazister måste försöka dölja att de är rasister.

Säg, vad är en människa värd?

Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.

Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.

Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.

Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?

Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.

En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.

Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.

I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

En dollar jämnt?

Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.

Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.

Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.

Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.

Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå

bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.

Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp

Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.

Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser 

Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.

På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:

För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är

 och dela era ideal 

då ska jag aldrig nånsin bli normal

På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik.