Kampen mot det vedervärdiga och omänskliga dödsstraffet skördar framgångar! Enligt en rapport från Amnesty International minskade antalet verkställda dödsstraff 2018 med 30 procent jämfört med året innan. År 2018 genomfördes 690 kända avrättningar, vilket var det lägsta antalet på tio år.
Bilden är förstås inte entydigt positiv. Kina är det land som antas avrätta överlägset flest människor per år, men den kinesiska statsmakten vägrar redovisa hur många. Om vi bortser från Kina genomfördes nära 80 procent av alla rapporterade avrättningar 2018 i endast fyra länder: Iran, Saudiarabien, Irak och Vietnam.
I länder som Vitryssland, Singapore, Sydsudan, Japan och USA ökade antalet avrättningar något 2018. I USA:s fall skedde ökningen från en historiskt låg nivå - från 23 till 25. USA är det enda land i Amerika som avrättar människor.
Men även i USA vinner dödsstraffsmotståndarna terräng i debatten. I Kalifornien beslöt guvernör Gavin Newsom nyligen att inga fler avrättningar kommer att genomföras i delstaten under hans tid vid makten. Flera av Demokraternas presidentvalskandidater har också på olika sätt positionerat sig som motståndare till dödsstraffet: Kamala Harris, Beto O’Rourke, Bernie Sanders, Cory Booker, Elizabeth Warren, Kirsten
Gillibrand med flera. Vi ser sannolikt ett generationsskifte i Demokraterna i denna fråga. Varken Barack Obama eller Hillary Clinton uttalade motstånd mot dödsstraffet, Joe Biden har heller ännu inte gjort det.
Det är inte omöjligt att Donald Trump väljer att göra dödsstraffet till en valfråga i presidentvalet 2020. Stödet för dödsstraffet i USA har minskat kraftigt sedan mitten av 1990-talet, men bland Trumps egna anhängare är stödet fortfarande kompakt.
Dödsstraffet är en omöjlighet för varje samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat. Låt oss stödja varandra ytterligare i kampen mot denna skamfläck för mänskligheten.
Visar inlägg med etikett Amnesty. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amnesty. Visa alla inlägg
2017-07-05
Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar
I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.
Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.
Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.
Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.
Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.
För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.
Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.
Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.
Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.
Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.
För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.
2015-08-12
Om Amnestys olyckliga beslut att vilja göra sexköp lagliga
Det är med stor sorg jag konstaterar att Amnesty International förespråkar att sexköp skall göras lagliga. Ja, jag vet att svenska Amnesty motsätter sig moderorganisationens beslut. Men det gör inte saken så mycket bättre.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)
Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.
Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.
Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)
Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.
Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.
Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.
2011-11-20
Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland
Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)
Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?
Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.
Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.
I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.
Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.
Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?
Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.
Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.
I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.
Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.
Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.
*
Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.
Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)