Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

Nu är Löfven vald. Men det politiska landskapet spricker upp och en spännande höst väntar

I en dramatisk riksdagsomröstning idag valdes Stefan Löfven återigen till statsminister. Så nu kanske vi kan ta semester? Det kan behövas, för nu väntar en politiskt spännande höst och osäkra budgetförhandlingar.

Det politiska landskapet spricker upp. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar har visat att partiet inte längre accepterar den dörrmatte-roll man genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning klargjort att man vill samarbeta med det högerkonservativa block som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet nu går i opposition och tänker lägga fram en egen budget. Centerpartiet avvisar också alla tankar på politiskt samarbete med Vänsterpartiet.

Det är i dagsläget inte helt lätt att se vilket tänkt regeringsunderlag som Socialdemokraterna ska gå till val på hösten 2022. 

Hur ska det gå för Liberalerna? I dag röstade den liberala riksdagsledamoten Nina Lundström emot sin egen partilinje och gult till Stefan Löfven. Det är förstås oroväckande för Nyamko Sabuni att partiet inte lyckas hålla ihop sin riksdagsgrupp. Om omröstningen i stället gällt att släppa fram Ulf Kristersson och en SD-samverkande M/KD-regering hade sannolikt fler liberala riksdagsledamöter revolterat. Det blir ett stormigt landsmöte för Liberalerna i höst. Om splittringen kvarstår blir det väldigt svårt för partiet att klara fyraprocentsspärren.

Dessutom har vi den socialdemokratiska partikongressen i höst, där många delegater med sitt hjärta i Reformisterna kommer att kämpa hårt för att driva partiets politik åt vänster inför valet 2022.

Vi går mot en viktig och spännande politisk höst, och nästa år är det valrörelse. Jag hoppas ledande politiker förmår hålla en anständig ton och hålla den populistiska retoriken borta från debatten Jag lovar i alla fall att själv göra mitt allra bästa i det avseendet.

Regeringsfrågan tycks lösa sig. Men hur ska det gå med budgeten?

 So far, so good säger nog Stefan Löfven till sig själv innan han somnar i kväll. Bit efter bit läggs i regeringspusslet och nu talar det allra mesta för att riksdagen på onsdag verkligen släpper fram honom som statsminister. Visst, det finns fortfarande en osäkerhet om hur den tidigare vänsterpartisten och numera politiska vilden Amineh Kakabaveh kommer att rösta. Och konflikten mellan Miljöpartiet och Centerpartiet om vad som egentligen överenskommits i frågorna om strandskydd och stärkt äganderätt för skogsägare kan strula till det. 

Men sammantaget har det mesta under de senaste veckorna gått åt rätt håll för Stefan Löfven. Det visade sig tidigt att Ulf Kristersson inte kunde samla en majoritet för att släppa fram en M/KD-regering och att det - givet valresultatet 2018 - inte finns något realistiskt alternativ till en S-ledd regering. 

På längre sikt har emellertid det politiska läget blivit mer komplicerat för Stefan Löfven. Nooshi Dadgostar har med kraft visat att Vänsterpartiet inte längre accepterar den roll partiet genom Januariavtalet förvisades till. Liberalerna har lämnat Januariavtalet och under Nyamko Sabunis ledning tagit steget över till det högerblock som nu växer fram. Annie Lööf är tydlig med att Centerpartiet inte tänker förhandla fram en budget med regeringen i höst utan i stället lägga fram en egen.

Hur ska det då gå med budgeten i höst? Stefan Löfven har ju deklarerat att han avgår om inte regeringens budget går igenom. Vänsterpartiet vill inte stödja en budget de inte fått vara med att förhandla fram. Centerpartiet vill inte stödja en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram. Om Sverigedemokraterna väljer att rösta för Moderaternas budget samlar den fler röster än vad Socialdemokraternas och Miljöpartiets förslag gör.

Går vi då oundvilkligen mot en ny regeringskris? Nåja. Nöden är uppfinningars moder. Det är fyra och en halv månad till budgetomröstningen och mycket hinner hända innan dess. Centerpartiet kommer visserligen att lägga fram ett eget budgetförslag, men kan mycket väl komma att stödja regeringsbudgeten efter att det egna förslaget röstats ned. Regeringen kan lägga fram en budget som innehåller förslag som uppskattas av Vänsterpartiet och Centerpartiet utan att dessa partier formellt varit med och förhandlat om budgeten. Det finns flera vägar fram för Stefan Löfven.

Skulle budgeten fällas i höst blir det ny regeringskris med talmansrundor i november-december och ett eventuellt extraval i januari eller februari. En sådan utveckling önskar inget av riksdagspartierna, utom möjligen Sverigedemokraterna. Så jag blir förvånad om inte Stefan Löfven lyckas hålla regeringsskutan flytande fram till valet i september 2022.

I Expressen-TV tidigare idag ombads jag att i ett enda ord sammanfatta det politiska läget. Skört, svarade jag.

Storebror ser dig. Få tycks bry sig.

I onsdags röstade riksdagen igenom en lag som ger polis och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer för att kunna se filer, meddelanden och bilder. TT beskriver innehållet i lagen så här: Lagen om hemlig dataavläsning innebär att polisen, Säpo, tullen och Ekobrottsmyndigheten i hemlighet får installera programvara eller med andra tekniska hjälpmedel samla på sig information i brottsmisstänktas datorer, surfplattor och telefoner. Till skillnad från hemlig teleavlyssning, som omfattar skickade meddelanden, kan polisen även komma åt lagrade uppgifter, till exempel bilder eller filer, på enheterna.

Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.

Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.

Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.

Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.

Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.