Fyra partiledare sommartalar i helgen

Det inrikespolitiska livet rullar igång efter sommaren. De senaste dagarna har präglats av viss personturbulens inom socialdemokratin. I lördags meddelade Aida Hadzialic sin avgång, efter att hon i en poliskontroll åkt fast för rattfylleri. Aida Hadzialic är en kompetent och ideologiskt engagerad politiker, och hon kommer att saknas framöver. Hennes beslut att avgå är värt respekt. Rattfylleri är ett allvarligt brott hennes ställning som gymnasie- och kunskapslyftsminister hade riskerat att allvarligt skadas. Nu hoppas jag att hennes rakryggade agerande att snabbt ta ansvar för sitt fel möjliggör en politisk comeback på högsta nivå i framtiden.

Igår meddelade Carin Jämtin att hon avgår som partisekreterare för Socialdemokraterna och idag blev det klart att hon kommer att ersättas av Lena Baastad, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Carin Jämtin har under sina fem och ett halvt år som partisekreterare fungerat som ett samlande namn inom socialdemokratin, inte minst under den händelserika period då Håkan Juholt var partiledare. Carin Jämtins gärning har präglats av en stark integritet. Hon har också påbörjat ett viktigt arbete med att modernisera och utveckla partiorganisationen.

Lena Baastad höll en hög profil på dagens presskonferens, där hon bl a sa: Jag är van att vinna val. Det tänker jag fortsätta med. Hon passade också på att tveklöst peka ut Moderaterna som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Lena Baastad har gjort sig känd som en sakpolitiskt framgångsrik politiker som gärna samarbetar över blockgränserna - så styr ju Socialdemokraterna Örebro tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna.

Lena Baastads långsiktigt viktiga uppgift blir att på allvar modernisera och öppna upp Socialdemokraternas partiorganisation. Partiet måste göra sig mer relevant för rödgröna medborgare, särskilt de unga, som i dag låter sitt politiska engagemang komma till uttryck på andra plattformar än partipolitiken.

Till helgen rullar det politiska livet igång ytterligare. Då sommartalar Jan Björklund (Göteborg, söndag), Stefan Löfven (Stockholm, söndag), Isabella Lövin (Avesta, lördag) och Jonas Sjöstedt (Umeå, söndag). Dessutom kommer höstens första Sifo-undersökning.

Mandatperioden går nu in i andra halvlek, för att tala sportspråk så här i OS-tider. (Ja, jag är oerhört imponerad av fotbollslandslagets insatser i kvartsfinalen mot USA och semifinalen mot Brasilien.)

Två frågor blir oerhört viktiga inför valet 2018. 1.) Kommer Alliansen att lyckas hålla ihop? Moderaternas vandring mot mitten var en nödvändig förutsättning för Alliansens enighet. Nu tycks Moderaterna vara på väg att bli de gamla Moderaterna igen. Hur kommer Centerpartiet och Liberalerna att trivas i det sällskapet? 2.) Kommer Socialdemokraterna att lyckas åstadkomma en skarp vänster-högerkonflikt med Moderaterna? Vårens kampanj om den svenska modellen blev en framgång. Lyckas partiet nu följa upp med en praktisk politik som i ett knivigt parlamentariskt läge sätter avtryck och visar på skillnaderna mellan vänster och höger? Till dessa frågor lär vi få anledning att regelbundet återkomma till fram till valet 2018.

Stefan Löfvens ministrar - fler överraskningar än väntat

Stefan Löfvens regeringsförklaring bjöd som väntat på få överraskningar. Texten var detaljerad när det gällde den politik som Socialdemokraterna enats kring, mindre detaljerad när det gäller hur politiken skall finansieras och hur den skall kunna röstas igenom i riksdagen. Finansieringsfrågorna blir en fråga för budgetpropositionen, genomförandedelen blir en prövosten för Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet.

Regeringen innefattar 24 ministrar - 12 kvinnor och 12 män. När det gäller de enskilda ministernamnen innehöll listan fler överraskningar än vad jag hade trott. Det tycker jag är bra. Den stora överraskningen var Alice Bah Kuhnke, som är generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sedan 2013. På så sätt får Kulturdepartementet en chef som är väl förankrad i kultursfären, men som saknar erfarenhet från politiskt arbete på denna nivå. Det var också en överraskning att Halmstads kommunråd Aida Hadzialic, endast 27 år gammal, blev gymnasie- och kunskapslyftsminister. Andra ministernamn som Annika Strandhäll, Åsa Regnér, och Helene Hellmark Knutsson var också oväntade, men hade ändå då och då lyfts fram i diskussionen som tänkbara personer. Jag skall med särskilt intresse följa Helene Hellmark Knutssons verksamhet som högre utbildning- och forskningsminister, vad jag känner till har hon inte alls arbetat med dessa frågor tidigare. Men det kan mycket väl vara jag som är dåligt påläst där.

Jag är också glad att Anna Johansson kommer med i regeringen. Överlag är jag positivt överraskad att Stefan Löfven valde att satsa på så många unga och i rikspolitiken oprövade kort.