Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem. 

 

 

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund