År 2005 dömdes den då blott 22-åriga kvinnliga soldaten Lynndie England till tre års fängelse för tortyr av fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Irak. Lynndie England blev en symbol för för de många och grymma övergreppen i Abu Ghraib. Efter att ha avtjänat halva sitt straff är Lynndie England nu en fri kvinna, och uttalar sig om tortyren för bl a SVT Rapport.Lynndie England visar ingen ånger över sina handlingar. I stället betonar hon att hon "bara lydde order" och hon är bitter över att hon har fått bära skulden för övergreppen. Men oavsett vilka order som gavs kan individen aldrig avsvärja sig sitt personliga ansvar. Det är förstås inte så enkelt som att varje enskild person bara skall vägra lyda order som innebär övergrepp mot andra människor. Men varje enskild person har ett val att göra inför sådana order och med dessa val följer alltid ett ansvar. Och oavsett vilka order som gavs har jag svårt att se att de skulle inbegripa den typen av förödmjukande foton som Lynndie England och hennes kamrater tillsynes glatt medverkade i.
Som så många andra tog själv oerhört illa vid mig av fotografierna och även för mig blev Lynndie England en symbol för krigets destruktivitet. Jag hade hedersuppdraget att tala vid en s k fredsgudstjänst i Nikolai kyrka i Halmstad 24 oktober 2004 (arrangerad av S:t Nikolai församling och Halmstads FN-förening). Jag väljer att återge delar av mitt anförande nedan.
Det är inte så många veckor sedan som nyhetsrapporteringen dominerades av bilder på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.
I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den endast 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten med namnet Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.
Bilderna på Lynndie England och på de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade om och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i TV och i tidningar – där krigets grymheter allt som oftast skildras med kuslig noggrannhet och detaljrikedom. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på ociviliserade barbarer, på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det som vi ibland kallar för västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att ansvara för.
Det talas ibland om det högteknologiska kriget, det rena kriget, precisionskriget, utan övergrepp och nästan utan döda, åtminstone utan döda civila – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är just bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, om att låta leva och låta dö, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett avgörande medel för att nå sina mål.
Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss till att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen. Kriget tar bort det som gör oss till människor, och lämnar kvar vilddjuret – besten.
Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord eller andra former av massutrotning av människor. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.
*
"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort", skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara lite hur det vill med den saken. Även om det som våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som för några månader sedan plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset kommer alltid att få leva med den skräck och den smärta som de åsamkades. Och Lynndie England själv – endast 21 år gammal och som just fött sitt första barn – kommer att dömas i rättegång och kommer alltid att få leva med de minnen, det straff och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar inte någon – varken bödel eller offer.
Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.
5 kommentarer:
Du kommenterar att hon inte känner skuld. Den personliga moralen tror jag inte statskunskap eller forskning kan göra mycket år, utan det är väl straffpåföljder och liknande som är de instrument som finns för att konstituera moral -- även om det skulle ta emot för vissa att erkänna att moral kan konstitueras "top-down" genom lag.
Denna persons urskuldande på överordnade är inte förvånande och visst är det intressant, men var kommer man?
De som försvarar att terrorister som begått grövre brott och sitter i Guantanamo ska dömas i civil domstol eller rentav friges, då man menar att USA inte juridiskt har rätt att hålla dem där då man inte menar att ett krig (mot islamistisk terrorism) råder, anser jag köper minst lika dåliga urskuldanden.
Offtopic men apropå lag är väl ofta progressiva emot straff, men Johan Ingerös exempel häromdan på upprepad våldtäkt mot barn i grannskapet som gav endast 2 års fängelse är väl anmärkningsvärt. Det är lägre straff än för att ta in lite marijuana att roa sig eller självmedicinerande lindra värk med.
Negligerande av Guantanamobrottslingar eller relativiserande av mordbrand i Rosengård (t ex att det bara är ett socialt problem och inte kan lösas med repression), liksom att placera kritik mot straffsatser som en "moderat" eller "höger"fråga (det är möjligt att det är det eftersom relativismen är stark inom vänstern) anser jag är inkonsekvent om man fokuserar ensidigt på naturligtvis helt oacceptabla brott från amerikanska soldater (som straffas för dem enligt vad som är möjligt).
Ja, detta var väl lite jabbande mot möjlig bias här, som du kanske förstår. (Sån bias finns säkert alltid hos alla kommentatorer över diverse politiska spektran, där bias sker åt det håll som kommentatorn är placerad på en politisk skala; är dock själv centralt placerad i alla dimensioner och kan alltså omöjligen vara biased. ;) )
Magnus A: Jag är vänster och jag är för hårda straff. Däremot förstår jag mig inte på den luddigt formulerade motsättningen mellan straff och vård som oftast målas upp. Brott är överlag sociala problem och kan inte bara lösas med repression. Men repression har sin givna plats i brottsbekämpning.
Ulf: Visst kan individen inte frånskriva sig sitt ansvar. Det lär oss Nürnberg. Men vissa individer har bättre resurser till hands när det gäller att skylla ifrån sig och undfly ansvar. T.ex. hela den amerikanska rättsapparaten. Det handlar nämligen inte om några endskilda amerikanska soldater. Det handlar om hela Bush-regimen med hantlangare. Och det handlar inte bara om Abu Ghraib. Det handlar om en hel Guantanamo-arkipelag.
Ulf, ditt anförande är en bra påminnelse om detta krigs enorma skadeverkningar i en tid när många invasionsanhängare börjar peka på resultatet (viss stabilitet i Irak nu) som inte så tokigt trots allt.
Vi får väl se hur många av de miljoner nya flyktingar från Irak som kriget skapat som nu återvänder - att flyktingarna från Saddams Irak skulle kunna återvända var ju en gång ett argument som användes för invasionen.
Magnus A: Du talar om fångarna i Guantanamo om "terrorister som begått grövre brott". Om du nu vet att dom är skyldiga, då har det alltså redan hållits rättegångar? Bevis har framlagts?
Det handlar inte om något procedurellt misstag, utan om allas rätt till en rättegång.
"I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det som vi ibland kallar för västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att ansvara för."
Ja hu! Men var det inte de styrande i USA, den amerikanska administrationen, som utnyttjade och utnyttjar sitt överläga över försvarslösa nationer och folk? Och var det inte också de styrande som legaliserade tortyr, eller "tortyrliknande metoder" som svenska USA-stödjande medier och politiker valde att kalla det som enligt FN:s definition är just tortyr.
Då undrar jag varför man lägger energi på att skuldbelägga de längst ner i hierarkin? Varför skriva om brott och ansvar utan att ens antyda att det finns skyldiga, med makt och inflytande, i samhällstoppen som aldrig kommer att avkrävas ansvar eller straffas för begågna brott.
"Krigets destruktivitet skonar inte någon – varken bödel eller offer."
Hur mycket skada har de som beslutat starta kriget lidit? Inte ens ansvar har utkrävts av dessa. Inte heller har de skickat söner och döttrar till döden.
De soldater - från USA:s underklass - som tvingats utföra krig för att stjäla råvaror åt hemlandets besuttna är också offer.
Efter Bjärelds ensidiga anklagelse mot USA:s maktlösa hantverkare så är radioprogrammet Konflikts program, från 2 maj, om USA:s systematiska tortyr befiande. Där läggs ansvaret för tortyren på rätt nivå, de med makten och inflytandet.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_konflikt_090502110025.mp3
Skummar nu det tal Bjereld höll och här publicerar och ser att Lynndies skuld nästan blandas med ett slags krigets skuld. Men jag anser att fokus på ett slags krigets skuld implicerar att kriget i sig alltid är det onda och att inte en part i ett krig genom ondska kan vara dess orsak och den andra parten försvarande värden som är värda att försvara. Detta synsätt är ett problem idag, som ger legitimitet åt onda system. Därmed ligger väl Bjerelds resonemang nära den nivå som Magnus Berg här efterlyser.
Jag anser att USA:s krig har varit riktiga och att man inte kan säga att kriget är fel och endast den enes ansvar. Den retoriken leder till att man inte försvarar sig mot hoten och Chamberlein. De demokratier som finns har alltså en plikt att ibland ta krig. Exempelvis skulle det vara bra om Irans kärnvapentillverkning bombades. Skulle Israel lyckas med det är det försvarbart med tanke på hur ofta Irans president samt Irans både allierade och skapade organisation Hizbolla talat om att utplåna och Israel, och demokratier måste stödja Israel om de skulle företa ett sådant militärt uppdrag (jag talar inte om att störta Irans regim).
Att den samlade vänstern, och knappast heller Bjereld (om den fördomen tillåts), skulle gilla en sådan åtgärd och oftare skulle ställa sig emot Israel än för dem är inte välmotiverat och fel.
NJ Roland Johansson. De på Guantanamo har tagits på bar gärning, ofta utförandes de hemskaste brott, och detta i ett krig; ett ideologiskt där de som slåss gör det mot USA, Israel och demokrati. Jag vet att vänsterns grej idag är att förneka det.
krigstid. Jag håller med dig om att det även finns sociala aspekter, och jag ogillar när man bara ser den ena sidan. Å andra sidan kan jag inte med att den som med en kniv slet upp halspulsådern på ett kioskbiträde som blivit något av min vän får några månaders "vård" trots att det var andra gången denne mördade någon (rätten dämde det visst inte som avsiktligt denna trots att han den första gången stuckit en person med något dussin knivhugg och således var ...kapabel).
Du frågar dig om återvändande till Irak. Ja, för kristna gäller nog tyvärr sällan det, vilket är ett problem (kanske inte olikt problem efter att Tito försvann i f d Jugoslavien?), men i övrigt tror jag att miljoner i närområdet ska ha återvänt.
Skicka en kommentar