Det går inte alltid som man tänkt. I fredags satt jag med delar av familjen på Måns Zelmerlöws trädgårdscafé Beans and Grapes i Båstad. Solen sken. Jag drack kaffe och åt glass. Det var säsongsavslutning på caféet och avslappnad stämning. Måns själv stod i ett hörn och spelade musik. Lazy afternoon.
Jag tog min mobil och filmade Måns Zelmerlöw där han smådansade och sjöng med till "Sommaren i city". Jag publicerade filmen på TikTok och på Instagram. Det var ett ovanligt tema och mycket feelgood - det kan nog bli några delningar, tänkte jag.
Jag kunde inte ana vad som skulle hända.
Filmen har efter några dagar setts av 414 000 tittare på Instagram och 270 000 användare på Tiktok. Den har delats över 10 000 gånger. Och framför allt - kommentarsfälten kokar. Likes och kärleksyttringar blandas med hån och nedsättande omdömen om Måns Zelmerlöw. Allt från ironiska kommentarer om att han nu tydligen arbetstränar till påståenden om hur lågt han har fallit sedan segern i Eurovision 2015 med "Heroes". Jag har fått ägna en del tid till att rensa bort åtminstone de värsta kommentarerna.
Till och med Dagens Nyheter uppmärksammar filmen. Journalisten Kristofer Ahlström tar i så han nästan spricker när han kommenterar vad han tycker är så förödmjukande i Måns Zelmerlöws musikspelande på sitt eget café: "Och det är svårt, i det närmaste outhärdligt, att titta på". "Raset från Melodifestivalers ballongviftande extas och allsångsrusig arenapublik till den här blottade sårbarheten. Det vänder sig i magen av obehag och sekundärskam."
Jag hade absolut ingen avsikt att håna Måns Zelmerlöw när jag lade ut filmen. Jag har respekt för honom som artist. Men man äger inte det man publicerar på nätet. Filmen blev viral eftersom Måns Zelmerlöw av olika skäl blivit en polariserande artist och person i svensk offentlighet.
Filmen kan ses här.
Visserligen,
SvaraRadera- har man frivilligt val att bli artist och bli kändis
Visserligen
- har man sannolikt valt att suga i sig pulver som kemikalieinspektionen och livsmedelsverket starkt avråder ifrån, och bägge dessa beteenden ger nog en smula förhöjd självkänsla, att befinna sig en viss del ovanför
den grå massan av gemener med det sagt finns det en smula fallhöjd om något inte går som det ska, och det
gör det absolut aldrig i pulverbranchen, annat än att
det går åt helvete pga av omdömet börjar svika. Så
frågan som infinner sig är - hur tänker man, när man
vet att strålkastarljuset aldrig släcks. Man tänker alltså
inte vare på sig själv eller andra.
Det är där det blir besvärande, för sociala kapitalet ich uppenbarligen det familjära dito. Det som kallas "allmänintresse" är helt hemskt, suget efter snask,
att allmänheten behöver frossa i högflygande fallen.
Det är den grymma konsekvensen av att inte tänka
så mycket uppe i molnen. Därtill sociala media, som
leder till att kändisar inte ens kan gå och pinka ute
på lokal utan att bli spotade.
Men för tusan, journalister som gör nummer på
andras olycka och gör sig märkvärdiga på andras
elände, därtill Bror-duktigblaskan DN är rena rama
hyenafasonerna, inte så klädsamt. Att göra det man
kan, typ spisa skivor, är väl det artisten i fråga kan göra, börja om från början och arbeta sig vidare.
Vad ska vederbörande annars göra? Spela dragspel i frälsis eller kränga korv med bröd på en bensinsation?
Det hade det väl också blivit skriverier om.
Det går inte att anmärka på. I skenet av hyenajournalistiken får alla vi andra vara tacksamma
för friheten:
- helt okänd och går alltid under radarn.
- inte brukat pulver och kommer aldrig göra.
- inte i närheten av att bruka våld (om det
inte varit befogat), tex när man blivit rånad.
Bäst av allt är knapptelefonen, man vet att
det finns en person med ett namn som börjar på
M, och aldrig någonsin tänkt tanken om någon
polarisering. Det är dumt nog som det är, och
kan väl få vara nog så. S.W