Min uppfattning är följande.
Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.
En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.
Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.
Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.
Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.
En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?
Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.
Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.
Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.
Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.
7 kommentarer:
"På ett eller annat sätt kommer januariavtalet att spricka under 2020" skriver Johan Hakelius i Fokus.
https://www.fokus.se/2020/02/pa-fallrepet/
Även om jag uppskattar anglofilen Hakelius som en mycket god stilist och ofta klarsynt analytiker, är jag i det här fallet mer benägen att hålla med Ulf. Inget av partierna i januariavtalet har råd med en regeringskris och/eller extraval. I gårdagens SVT/Novus var SD största parti, visserligen inom felmarginalen, medan L (3,9%) och MP (4,5%) riskerar att åka ur riksdagen. Att Löfven skulle riskera att bli den socialdemokratiska statsminister som frivilligt får det sämsta valresultatet sen rösträtten infördes ligger förstås inte i korten.
Att LO och Reformisterna kräver omförhandling av januariavtalet är ju lite sent påtänkt. Båda stödde ju avtalet när det slöts. Och några de värsta excesserna har - bl a slakten av AF, friåret, extra ledighet, verkningslösa subventioner vid nyanställning - har ju förhindrats av de partier som januariavtalet skulle förhindra få inflytande, SD och V.
I två återstående avgörande frågor, skattepolitiken och migrationspolitiken, är januaripartierna djupt oense. Det framgår inte minst av att Magdalena Andersson och Magnus Persson redan börjat polemisera om var januariavtalets skrivning om skattereformen betyder och att Andersson flaggar för att någon skattereform inte kommer under mandatperioden.
Så nej, jag tror inte att Löfven frivilligt kommer att avgå även om han otvivelaktigt har utvecklats till ett sänke. Allt för att förhindra att hela havet stormar i en djupt splittrad och krympande socialdemokrati (jämför t ex Ulf politiska preferenser och Widar Anderssons).
Klas Bengtsson
Kommentarer:
UB: "En del (inom rörelsen, sw) vill att S i stället ska omförhandla Januariavtalet med C och L. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad S i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge."
Nja, frågan är om det inte är befogad och pliktande kritik, som dessa parter måste framföra, för att motivera sin egen existens, i förhållande till sina medlemmar.
Ta tex Hyresgästföreningen, varför skulle de, inför sina medlemmar, hålla tyst, i en fråga som rör deras förhandlingsmonopol? Skilj på vad som sägs, om hur det borde vara,
och hur det är, dvs att ingen som kverulerar, själv tänkt genomföra omförhandlingen,
utan mer säger hur andra borde agera, det är faktiskt två olika saker.
UF "Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle S kunna erbjuda C och L i en sådan förhandling?"
SW Politik handlar om att hantera hur det är, och hur det borde vara, det senare kallas för ideologier, och är lite åt det religiösa hållet. Det som är, är dels den verklighet som politiken har att hantera, och detta gör regeringen, dvs S+Mp, sedan är det då avtalet, och alla avtal är tolkningsbara, och vad som sker inne i slutna förhandlingsrum, är inte samma sak som trumpetas ut i tidningarna.
UB: "Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas."
SW Jo så klart, och sedan har politiken ett eget avtal med väljarna, när de går till val, och här är det andra överväganden, som är lika viktiga, hur mycket principer man kan kasta åt sidan, i ekvationen avtal med väljarna, och avtal mellan politiska partier.
Det svenska politiska systemet ger partiväsendet en ganska stor makt över riksdagen, och för vilka som får kalla sig folkvalda, eller förtroendevalda. Här kanske man ändå ska fundera lite på vad det är man egentligen diskuterar.
UB: "Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma."
sw Nja, det beror på om man beaktar partierna eller väljarna. DÖ uppkom ju trots allt under en mycket kort tid, då Reinfeldt fortfarande satt vid rodret, och hade alliansens
sammanhållnings som övergripande mål. DÖs problem var ju att det var ett avtal för att regera utan egen majoritet för budgeten i kammaren, och detta var väl i princip utanför
regelboken, om hur enkammarriksdagen var tänkt att fungera. Tills synes handlade det om Sd, men egentligen handlade det om en större sak, hur regelverket för demokratins former är tänkta att tillämpas av de som regleras av regelverket, och ur ett sådant perspektiv var det nog en smula för kreativt.
Alltså regeln att ändra på regelverket, när väljarna röstar fel. Det är inte bara problemet med att inte följa avtalet mellan väljare och folkvalda, det är också ett problem att väljarnas relativa synpunkter sakpolitiskt,
inte behöver beaktas, och då kanske man missar poängen, att i tid hantera ett sannolikt missnöjde, dvs väljarnas signalering. Här verkar det som att ingen verkar vilja vika från vad det är för orsaker bakom, att väljarna inte agerar som de borde? S.W
Det går ändå inte att bortse från det faktumet att Stefan Löven med rätta anses vara obegåvad, klumpig, allmänt okunnig samt retoriskt underlägsen av gemene man. Problemet för S är att nog är omöjligt att fler skulle sympatisera med dem med Stefan vid rodret.
Hans val av ministrar understryker ovanstående.
Svårt läge för S...
Visst spelar det lite roll, hur den som leder, leder och lägger ut texten, men Löven kan nog inte lastas för att han gjort vad partiet krävde, för partiet till regeringsmakten i två val. (det är lätt att glömma bort perioden 2006 - 2012), problemet är nog mer att partiet som helhet helt enkelt skiftat kostym sedan Carlssons och Palmes dagar och helt enkelt inte längre uppfattas som ett arbetar- och tjänstemannaparti för de breda lagren
av väljare, eftersom man riktat in sig på nischer, det är svårt att vinna alla, och politik är en avvägningssport mellan olika intressenter. Nä. Löven har helt enkelt ingen enkel retorisk uppgift, med Mp med i regeringen, om han ska få ord och handling att hänga ihop. klart Löfven är ansvarig, för inriktningen, men om stödet sviktar så beror det nog mer på uppfattade problem i samhället, än själva retoriken, ord är en sak, handling är en annan. Helst ska de hänga ihop.
UB: "Nu rusar M åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget."
sw Same same but annorlunda, visst kan man hålla en överenskommelse om energi, och vem talar om den store Energiunionen?
Om något parti anser att en överenskommelse inte fungerar,
1 tex att förutsättningarna har ändrats,
2 tex att det politiska priset är för högt
3 tex att det blir ett problem med både C och Mp med i samma överenskommelse
4 tex att vinsten att driva en egen politik mot väljarna, jmfr punkt 2.
mot när överenskommelsen ingicks, så ska man väl ändra sig.
I detta fall handlar det om kärnkraft, där Kd, Fp, M och S i grunden tycker ganska lika, medan Mp och C har en disparat uppfattning, som delvis är kopplad till regeringsmakten.
Energiöverenskommelsen var kopplad till allianssammanhållning, och har numera inget som helst värde, nu är det tvärt om, ett politiskt pris att vinna, på att föra en egen politik, det kan nog väljarna räkna ut. Så är det ju, man har en "bucket list" vad är det för frågor som är viktiga, och vilka partier driver dessa trovärdigt. Kärnkraften har en lite annan avvägning än under 80-talet. Energi behövs för hela Europa, och Sverige kan producera el så det räcker och blir över för andra, och måste ha lite kraft att leverera, även när det inte blåser. Alternativet är att elda upp något, det begriper nog tillräckligt många väljare. S.W
Överenskommelsen om regeringssamarbete 2019 skrevs under av Björklund - det blev hans testamente.
Reinfeldt och Hägglund efterlämnade sig både Allianssamarbetet 2006 - 2014 och DÖ som sina testamenten, där DÖ blev ett ok för efterträdaren hade att följa. Det var ju EBT som var först ut med att kasta av sig DÖ, för att göra en omstart.
2018
När C och Fp insåg att de inte kunde bilda en minoritetsregering själva, med stöd av M och Mp, (vilket var nödvändigt), så ville de inte heller släppa fram UK, eftersom detta innebar indirekt stöd av endera Mp eller Sd, och där låg målkonflikten, Mp kunde stödja M under Reinfeldt, men inte med UK.
För Björklund, som misslyckats tre val i rad blev överenskommelsen, vid tiden det rätta, men väljarna var uppenbarligen inte lika muntra -> skifta in Sbuni, invald redan under Leijonborgs tid, så här blev det ett trendskifte med lite nya nischer mot alternativet
Ullenhag, som passar Mp bättre.
Centern kommer att ha fru Lööf som lokomotiv och arkitekt inför och efter valet 2022,
- blir hon inte statsminister eller något annat stort, så kommer hon att avgå efter, och efterlämna sig något slags testamente, likt Reinfeldt och Hägglund 2015, och likt Björklund 2019, frågan är bara vad? Sannolikt ett försökt att samla C, Fp och Mp i mitten, som ett tredje regeringsalternativ? Svårt se att C kan gå till val på att stödja S. S.W
Klas B skriver sedvanligt insiktsfullt:
"Och några av de värsta excesserna har bl.a;
- slakten av AF, friåret, extra ledighet, verkningslösa subventioner vid nyanställning
- har ju förhindrats av de partier som januariavtalet skulle förhindra få inflytande,
- SD och V."
sw :-) Parlamentarism i sin lysande form, dåliga förslag som inte har majoritet, ska inte passera riksdagen. Det är alldeles självfallet. Det kan man inte kverulera om, att man inte har fått ihop mandat som regelboken föreskriver. Det är klart att framför allt
C har en del förtret att svälja, men de kan inte beskylla S för att oppositionen har en annan uppfattning.
KB: I två återstående avgörande frågor;
- skattepolitiken och
- migrationspolitiken,
är januaripartierna djupt oense.
sw Frågan är om de är överens om integration, energi, försvar eller om rättsfrågor?
KB:
"Det framgår inte minst av att Magdalena Andersson och Magnus Persson redan börjat polemisera om var januariavtalets skrivning om skattereformen betyder och att Andersson flaggar för att någon skattereform inte kommer under mandatperioden.
sw Korrekt, det kan inte bli en skattereform, det går inte, utan majoritet. Att driva igenom skattereformer, i detta fall skatt på kapital, med stöd av en minoritet, faller nog platt, eftersom intäktssidan i statsbudgeten inte kan trollas igenom hur som helst. Kapitalskatter är dessutom luriga, och påverkar saker och ting som är svåra att förutse.
Arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt, innebär flytt av kaptital, så då återstår
skatt på fastigheter, men... det kan bli tungan på vågen för en bank-kris, eftersom fastighetsskatten avskaffades just 2007, i samband med Lehmann brothers. Det är alltså företrädesvis skatt på fastigheter i Stockholm som kan tas ut, och då uppstår det lilla problemet med att beskatta lägenheter, och det kommer inte HGF att gilla, alltså HGF i Stockholm :-)
Så det blir nog inget av med det, hur mycket alla än hoppas.
S.W
UB
"Så nej, jag tror inte att Löfven frivilligt kommer att avgå
även om han otvivelaktigt har utvecklats till ett sänke."
SW Lite orättvist - att bara hänga budbäraren, sänket är att politiken inte riktigt hänger samman och går att förklara -> detta påverkar Statsministerns retorik
-> då uppfattas han som ett värre sänke än han är
Den fråga som man kan påverka, dvs att byta ut partiordföranden, utan att veta hur man alternativt ska sy ihop en regering? Den frågan kommer en efterträdare behöva svara på, och svaret kan väl rimligtvis inte bli något annat än det Löfven givit, samarbete med närmast sörjande för att få ihop en konstellation som inte har en majoritet emot sig.
UB
"Så nej, jag tror inte att Löfven frivilligt kommer att avgå
även om han otvivelaktigt har utvecklats till ett sänke."
SW Jösses, det spekuleras, men det är 7 månader kvar till halvlek för mandatperioden.
Kommer någon ihåg förra?
- först DÖ, och sedan DÖs upplösning
- Migrationskrisen
- Romson, sedan Kaplan
- turerna med Transportstyrelsen,
- virrvarret inom alliansen.
Det kommer att hända en massa spännande saker,
som påverkar sakernas tillstånd, som ännu så länge bara Gud vet.
Fortsättning lär följa.
Löfvens problem?
att vara ordförande för ett parti som ingår i en regering, som driver en politik med en statsminister, som inte riktigt gillar alla delar av politiken, och därför tvingas vara tyst. Lösning? att dela upp posterna, som Merkel. Banalt busenkelt. Då försvinner tunghäftan, men om det räcker för att vinna ett val och bygga en regering, derom kommer nog de lärde inom rörelsen att tvista vidare.
S.W
Skicka en kommentar