De senaste veckornas opinionsmätningar har inte varit någon munter läsning för Socialdemokraterna. Flera institut redovisar sina lägsta värden för Socialdemokraterna sedan mätningarna påbörjades, endast omkring 23 procent säger sig stödja partiet.
Socialdemokraterna har haft strukturella problem länge och nedgången är därför inte överraskande. Den rödgröna regeringen har ett svagt parlamentariskt mandat och omsvängningen och utmaningarna i flyktingpolitiken sätter regeringen under stark press.
Den rödgröna regeringens parlamentariska svaghet har hittills kompenserats av allianspartiernas politiska svaghet. Allianspartierna har inte kunnat utnyttja Socialdemokraternas sviktande opinionsstöd till att själva växa i opinionen - de rödgröna och Alliansen har varit ungefär jämnstora. Men i de senaste mätningarna har Alliansen visat tecken på att börja dra ifrån - i den senaste mätningen från Demoskop har Alliansen ett försprång på sju procentenheter.
Det är inte ovanligt att oppositionen drar ifrån regeringen i opinionen i början eller mitten av en mandatperiod. Denna gång får ett sådant försprång för Alliansen specifika konsekvenser. De stämningar inom främst Moderaterna och Kristdemokraterna som vill att allianspartierna utnyttjar det parlamentariska läget till att fälla den rödgröna regeringen (till exempel genom att lägga en gemensam alliansbudget eller rikta misstroendevotum mot statsministern) får vind i ryggen. De svaga opinionssiffrorna skärper pressen på den rödgröna regeringen och allianspartierna behöver inte vara lika oroliga för ett extra val (bortsett från Kristdemokraterna, som i vanlig ordning skulle riskera att falla under fyraprocentsspärren).
Alliansen kan utnyttja opinionsläget på två olika sätt. Antingen gör man slag i saken och fäller regeringen. Eller så låter man regeringen - och väljarna - leva i ständig osäkerhet. Det senare alternativet kan leda till att den rödgröna regeringen när vi går in i valåret 2018 betraktas som så svag och sargad att det blir en lättnad för väljarna att äntligen kunna rösta bort den.
Hur skall då Socialdemokraterna hantera denna besvärliga situation? Jag tycker att partiet hittills har visat alldeles för lite frimod i förhållande till allianspartiernas oklara besked i regeringsfrågan. I stället för att se svår ut borde Stefan Löfven vända sig till Moderaterna och Kristdemokraterna och säga något i stil med: Jamen fäll oss då, om ni vill! Sluta tjafsa och sluta slingra er. Vill ni försöka ta över regeringsmakten tillsammans med Sverigedemokraterna så gör det.
Ett sådant frimod skulle påvisa ihåligheten i den borgerliga retoriken. Allianspartierna är djupt splittrade i den sakfråga som totalt dominerar debatten idag - flykting- och migrationspolitiken - och det är svårt att se hur de i dag skulle kunna enas kring en gemensam linje för att hantera denna stora utmaning för det svenska samhället. Annie Lööf har dessutom varit mycket tydlig med att hon inte ser några förutsättningar för att Alliansen i rådande parlamentariskt läge skulle kunna ta över regeringsmakten.
Så utnyttja nu vårbudgeten, socialdemokrater, till att skapa en ordentlig konflikt mellan vänster och höger, där regeringen går fram med en rejäl ideologisk välfärdsreform (t ex högkostnadsskydd inom tandvården, en jämlikhetsfråga), eller en reform med generella välfärdsinsatser som främjar integrationen (t ex samlad skoldag). En sådan offensiv markering i budgeten (reformerna kan naturligtvis inte sättas i sjön omedelbart) skulle göra det hett om öronen för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor. De skulle få lägga stor kraft på att förklara för sina partikamrater varför de inte fäller regeringen utan släpper igenom en sådan budget. Och även om partikadern inom Moderaterna och Kristdemokraterna kör över sina partiledningar (Decemberöverenskommelsens fall visar att det kan hända) så är det svårt att se Centerpartiet och Liberalerna ändra sig och acceptera en gemensam alliansbudget.
Skulle allianspartierna ändå - mot förmodan - ena sig om en gemensam budget och få stöd för den av Sverigedemokraterna, så får det väl bli regeringskris då. Hellre en rejäl konflikt mellan vänster och höger än två och ett halvt år med krökt rygg inför hot om gemensam alliansbudget. Som Björn Afzelius sjöng: Skall man falla vill man göra det i strid. Men vi lever ännu. Vi lever ju.
P.S: Noterar att Anders Lindberg i Aftonbladet just i dag skriver på samma tema.
7 kommentarer:
Det ligger mycket i Ditt inlägg i dag. Men tajmningen är ETT problem, ett annat är att det politiska lurpassandet alltmer har antagit karaktären av ett Svarte-Petter-spel. Med de aktuella kriserna, inte minst flyktingfrågan men också försvaret och ekonomin i stort, är det kanske trevligare att beskåda problemen från läktarplats?
Den allt allvarligare EU-krisen, där nu Storbritannien snart ska hålla sitt ödesdigra referendum, bidrar nog också till att man inom Alliansen föredrar att ligga lågt just nu.
Socialdemokraternas kris är inte bara strukturell. Också många av partiets kärngrupper, pensionärerna och arbetarna, överger partiet. Jag tycker det är uppenbart att alliansens strategi är att knäcka socialdemokraterna för lång tid. Det inser nog både Bjereld och Lindberg också eftersom de desperat (?) ber att bli avsatta. Verkligheten är på alliansens sida. Socialdemokraternas omvändelse och 180-graderssväng kom försent och under galgen. De problem som detta accentuerat med integration (ökad arbetslöshet), akut bostadsbrist (spetsat med nyanlända bostadssökande som inte har råd att betala hyrorna), förstärkt skolkris etc, dvs verkligheten blir regeringens svåraste "opposition" fram till valet. Därför kommer alliansen att låtsasopponera från läktaren och avvakta en säker valseger. En brasklapp är dock att de ytterligare åtstramningar av migrationspolitiken som jag tror kommer att krävas spräcker regeringen och leder till en ren s-regering fram till valet. Det vore det bästa för Sverige, tycker jag. Men alliansen kommer att lägga fram en valbudget, och partier som lyckades komma överens om kärnkraften kommer också överens om migrations- och integrationspolitiken när det är skarpt läge.Med mer av den politik som bl a Bjereld och Lindberg förespråkar skulle det bli etter värre, för det är just den som sänker partiet. För mig som är "centerleft" är det sorgligt att medge att vi har den mest inkompetenta regering jag upplevt. Endast Ullstenministären konkurrerar. Och detta är kanske socialdemokratins allvarligaste problem på sikt: bristen på intellektuella pragmatiker.
Klas Bengtsson
Vad händer om centerpartiet passivt städer en potentiell alliansregeringen, dvs lägger ner sina röster i för cp viktiga kärnfrågor, med motiveringen att en alliansregering ändå totalt sett är bättre.
Kjell Eriksson
Intressant tanke. Avgår regeringen tvingas SL lämna över till talmannen. Då har han en vecka på sig att utlysa extraval, sen är det kört. Kommer alliansen då vid en omröstning passivt stödja en S regering. Kommer SL att acceptera att leda en ännu svagare regering. När bollen går till AKB, kommer hon då att tacka nej. Då är det bara JÅ som är beredd att ta stafettpinnen. Det går ju inte så då blir det ett extraval och valrörelse där varken SL eller AKB har visat sig intresserade av att regera. Tungt.
Stefan Westman
Gud vad man är trött på Sverige (Svensk politik, och alla nötter som inte har något mer intressant att skriva om, politikens innehåll eller konstitutionella frågor och EU-politik. Det enda som verkar intressant, är en massa meningslust spekulerande om att fälla regeringen. kaninte människor skilja på ÄR (valresultatet) och respektera detta, i förhållande till borde, en massa marknadsundersökningar, som dessutom har väldigt enkla syften med verksamheten, (att generera ekonomisk avkastning till sin ägare, genom att påverka opinionen)
Halla hallå, alla politiska kommentatorer, Sverige har sedan 1994 val vart 4e år,
Senast valet var 2014: mandatfördelningen;
Borgarna: 141 mandat
Saknas 34 mandat för att bilda regering och lägga budget och stifta lag.
Borg + mp 166 mandat
Saknas 9 mandat för att regera
S+Vp 134 mandat
Saknas 41 mandat för att bilda regering och lägga budget och stifta lag.
S+V+mp 159 mandat
Saknas 16 mandat för att regera
Dvs det borgerliga regeringsalternativet var större än s+v, eftersom mp i grunden är ett borgerligt part, eller i vart fall frihetligt, med ganska stora likheter med nycentern. S.W
Stefan, våga vara frimodig!
Jag tycker att Stefan Löfven ska gå på offensiven och utmana borgarna. Gör en regeringsombildning och ta in Vänsterpartiet i regeringen.
Sveriges ekonomi är stark och vi har råd att satsa på en utbyggnad av välfärdssektorn. Vi har också råd att låna pengar för denna satsning.
Jag tycker också att Margot Wallström ska gå vidare i kampen mot Israel. Inför bojkott av israeliska varor och kräv att Israel lämnar Östra Jerusalem.
Sedan kan (S) med stolthet möta väljarna vid nästa val 2018.
Mark Twain
Att ta över makten i den situation som nu råder och som säkerligen blir betydligt värre, är begripligt nog inte lockande.
Regeringens oförmåga att förutse ganska uppenbara konsekvenser av de förseningar i
åtgärdsagerandet som skett, leder naturligen till att man får ta det totala ansvaret för att se till att Sverige inte blir helt ostyrbart med nödvändiga demokratiska medel.
Läget ser ut att vara väldigt allvarligt. Som äldre pensionär har jag aldrig tidigare upplevt en sådan oro för Sveriges framtid som nu.
Tänk bara vad som förestår när de 80000? som man talar om skall insamlas och avhysas
från landet! Vilka scener det kommer att rapporteras om i media varje dag de närmaste åren. Svensk välfärd har byggts upp under ca ett århundrade och riskerar att allvarligt skadas under endast ett eller två år. Och topp-politikerna bär sig åt som
barnungar lekande i sandlådan i sin oförmåga att finna lösningar.
Osannolikt dåligt ledarskap!!
Skicka en kommentar