Dagens Sifo-mätning visar i huvudsak på en påfallande stabilitet i opinionen, trots den turbulenta politiska händelseutvecklingen. Det är i princip jämnt mellan de båda blocken och Sverigedemokraternas opinionsframgångar har stagnerat. Två resultat sticker ut. Socialdemokraterna tangerar med 24.6 procent sitt sämsta resultat i Sifo sedan mätningarna påbörjades 1967. Centerpartiet får med 8.0 procent sitt bästa resultat sedan 2004.
Moderaternas just avslutade stämma i Karlstad befäste bilden av ett parti i rörelse. På den traditionella vänster-högerskalan har Moderaterna förflyttat sig högerut, bland annat genom utfästelser om nya skattesänkningar och omprövning av Lagen om anställningsskydd (LAS). På den frihetlig-auktoritära dimensionen förflyttar partiet sig i auktoritär riktning, bland annat genom att förespråka tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt ge kommunerna möjlighet att förbjuda tiggeri. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan ordet "Nya" från "Nya Moderaterna" monteras ned. I praktiken är nedmonteringen redan genomförd.
Jag har flera gånger hävdat att det som händer inom Moderaterna kommer att få en avgörande betydelse för svensk politik under de närmaste åren. Jag står fast vid den uppfattningen. Det som nu händer innebär att Alliansen visar tecken på att börja spricka upp och det är en öppen fråga huruvida den kommer att kunna enas igen med samma styrka inför valet 2018.
Kristdemokraterna har inga problem med att Moderaterna rör sig åt höger och i auktoritär riktning - de är själva på väg åt samma håll. Centerpartiet har inga problem med att Moderaterna går åt höger - däremot är Centerpartiet inte intresserat av att röra sig i auktoritär riktning. Folkpartiet är inte intresserat av en högervridning och knappast heller av en rörelse åt det auktoritära hållet.
Läget är mycket osäkert. Allianspartierna vet att inbördes enighet är grunden för gemensam framgång. Men interna opinioner trycker på och avgränsar partiledningarnas handlingsfrihet.
De närmaste månadernas opinionsutveckling blir viktig. Det block som eventuellt lyckas dra ifrån i opinionen skaffar sig ett överläge inför 2016 års budgetarbete, eftersom det blocket har mindre att frukta av ett extra val.
Jag kommenterar söndagens Sifo-mätning för Svenska Dagbladet.
7 kommentarer:
Nu är ju Sifo inget annat än en mätning mot Sifos egen syn på statistisk analys, och man ska ju vara ärlig med att säga att detta är väldigt väldigt långt från vetenskap, utan mer är en slags trivaial persuit, som håller alla upptagning med kortsiktiga analyser och lite skymmer sikten.
Men, vad är nu väsentligt?
Jo att de borgerliga partierna inför mätningarna i november har klarat av sina interna parlament, slickat såren, valt nya ledningar och börjar titta utanför bunkern, och ta sikte mot 2018. Mest spännande är alltså Fps pågående "ursäkta vi bygger om"
Dvs det är först framåt december och glöggen, som PR-maskinerierna har fått sina plattformar klara, och det börjar kommuniceras riktiga uppfattningar, fram tills nu har väljarna fått stå ut med vaka svaga borgerliga ledningar, och nu ska det börja formuleras politik, som reinfeldt sa, förändras eller dö, och det går nog inte att ta miste på att AKB valt förändring :-)
Säger Sifo ngt intressant? Mja, möjligen om man ploppar in aktuell mätning i tre (3)månaders medelvärde med eftersläpning (dvs sept motsvarar snittet av juni, juli och augusti) och är fräck nog att lägga in november redan nu dvs nov nedan är snittet av sept, okt och nov:
Höger sep okt nov
m 24,1 23,7 23,5
c 6,8 6,9 7,3
fp 4,8 5,1 5,7
kd 3,9 3,8 3,9
H
Sum 39,6 39,6 40,5
CfpKd 15,5 15,9 16,9
Marginalen
SD 16,9 17,6 17,3
Mp 7,1 7,3 7,0
Sum 24,0 24,9 24,3
Vänster
S 26,8 26,0 25,3
V 6,7 7,0 7,4
Sum 33,5 33,0 32,6
SVMp 40,6 40,3 39,6
SVMpF 42,7 42,4 41,8
Fi 2,2 2,1 2,2
Övr 0,8 0,6 0,5
Sum 3,0 2,7 2,7
S.W
Kanske är det en tidsfråga innan partiledningen nu efter Karlstadsstämman justerar partinamnet, från "Nya Moderaterna" till "Sverigemoderaterna".
Så efter eftertankens kranka blekhet vid mangeln i tvättstugan framstår det som relativt rimligt att de beägge blocken kommer att bestå, och det spelar nog ingen roll om det är 35 vs 35 % eller 40 vs 40 %, det blir små marginaler som avgör vilekn som blir största konstellation. Inför årets val ansågs mp vara en plogbil som röstnallare in i den borgerliga sfären, men blev inte den framgång man tänkt, och nu är sannolikt SD etablerat som ett försvarsvänligt pro-natoparti, som är lätt mot EU, (men egenligen inte är det) och som fångar upp mycket missnöjde, och kommer att normaliseras vare vi gillar det eller inte.
kontentan är alltså att oavsett valutgång, så kommer det att vara en minoritetsregering, och med en svår ekonomi att hantera, och med väldigt stora krav på samhället, och på hur integrationen ska hanteras. Så S måste helt enkelt hitta en väg att få MP att bli en ny plogbil 2018, och med Fridolin som skolminister är det mycket som talar för att han faller på samma sätt som Björklund.
Så kanske kanske avgörs nästa val på huruvida MP ska vara med och regera, eller inte, och om de väljer nya rör, och om det uppstår någon ny katastrof, den där branden talade inte till mp:s fördel. och om inte Mp klarar av att nosa upp borgerliga väljare, för SD väljare kan de inte fånga, så måste ju S fundera från vilken ringhörna man ska nalla mandat.
Den ekvationen är inte busenkel, i vart fall måste man visa upp tydlighet, ordning och stabilitet, (och starkare statsråd) samt hantera statsfinanserna, när nu ladan inte är full samtidigt som både hushåll, kommuner och landsting, liksom EU självt, har betydande skulder till andra tomma lador, om ett halvår kommer nästa Greklandskris :-) som ett schweiziskt urverk. Så nog blir det en del att hantera. Bollen är rund. S.W
Det är tragikomiskt hur både M och KD försöker undvika "volymfrågan" efter deras omsvängning vad gäller invandring. Ännu ett belägg för åsiktskorridoren i Sverige och hur det blivit tabu att tala om volymer efter Billströms utspel och det som drabbade honom. Rent bisarrt blir det när KD-ledaren menar att SD är verklighetsfrånvända, när hennes egen linje är så verklighetsfrånvänd att man svimmar. Hon tror alltså på fullt allvar att övriga Europa ska komma till Sveriges hjälp och "avlasta" oss så att fler invandrare ska kunna komma till Europa...
@SW "med Fridolin som skolminister är det mycket som talar för att han faller på samma sätt som Björklund."
Fridolin måste anstränga sig om han ska bli lika dålig som Björklund. Om han bara är beredd att lyssna på människor som kan något om pedagogik och låter bli att genomföra meningslösa betygsreformer och andra kosmetiska förändringar som skapar onödig stress så kan det bara bli bättre.
Ulf skriver: "Jag har flera gånger hävdat att det som händer inom Moderaterna kommer att få en avgörande betydelse för svensk politik under de närmaste åren. Jag står fast vid den uppfattningen." Det gör han rätt i. Den stora frågan är hur. Två socialdemokratiska ledarskribenter kommer fram till helt olika slutsatser. Anders Lindberg i AB, som i många stycken står Tro och solidaritet nära och Widar Andersson i Folkbladet som jag sympatiserar med. Och moderaternas måttfulla omsvängning i migrationspolitiken (fast de maskerar den genom att tala om integrationspolitiken) har redan fått Löfven att slå till verbal reträtt om migrationspolitiken inför kommande förhandlingar.Från att tidigare alltid ha jämställt Sverige och Tyskland som mottagarländer säger han i ett uttalande idag att "Sverige tar emot OJÄMFÖRLIGT flest flyktingar per invånare i Europa." Det har vi andra vetat i flera år. Dock är talet om volymer tabu för resp partiledning ännu en tid.
Anders Lindberg skriver här
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article21606913.ab
och Vidar Andersson här
http://www.folkbladet.se/opinion/moderat-uppbrott-i-karlstad-8726141.aspx
Klas Bengtsson
Jag vet ju inte vad som är dikt och verklighet.
Regeringen har tre ministrar på utbildningsdepartementet, och Fridolin är frontman, dvs DC. Björklund hade väl inte fel intentionellt, att han tyckte skolan var viktig, och människors intentioner, vilja ska man inte göra narr av.
Skulle man lägga upp alla reformer som Björklund genomförde på en rad, och Leijonborg före honom, är det rätt omfattande. Probmlemet med Björklund var nog mer att han gog uppgiften på allvar, och inte skötte saken genom att glida undan.
I vart fall, hade det varit något strukturellt fel på Björklunds verk, så skulle det komma en massa återställare, men det har det inte gjort. (och det enda skvallret jag med säkerhet vet, som är trovärdigt, kommer från s-märkta tjänstemän på departementet, som menar att Björklund slet som hund och var rätt bra, dvs intresserad. Sedan är ju den där världen helt galen, så allt är relativt, det var en del haverier avssende styrning av högskolor, och det är väl aldrig populärt, när ministrar styr om resurser.
Minns ädelmarxisten Åmark, professor i historia, en sympatisk man, som när Unckel blev utbildningsminister uttalade: "äntligen" med moderanterna kommer manna från himlen till humaniora, vetenskapen som S glömde. På den tiden hade Björklund inte ens hunnit bli borgarråd för skolfrågor, men vad som låg i fatet på den tiden, var alla raljerande över lärarhögskolan, och då handlade det alltså om den oro många akademiker kände när det kom lärarhögskolestudenter på besök till ämnesvärlden, och skulle lära sig själva ämnet, vid sidan av didaktik och pedagogik.
För att förstå Björklunds "gärning" måste man tillbaka till UKAS/Pukas, och att det var ädelvänstern som demonstrerade i Kungsträdgården mot det nya, mot att lägga ner den gamla ordningen utan linjer, (och skilja forskningen från utbildningen) mot Humbolt-idealet, som alltså S drev 68, i ädelt syfte, reformtakten under 60-talet när antalet studenter fyrdubblades räckte inte till för antalet lärare , ändra fram till 80-talets slut fanns det lärare med doktorsgrad på gymnasium. Nu räckte det inte, och in kom produktionsinriktade universitet, (men utan målstyrningsmodeller, som alltså är själva gisslet), Det går inte att styra organisationer med målstyrning, det blir omedelbart suboptimering, med statistik. S.W
Skicka en kommentar