Radioprogrammet Studio Ett i P1 ber om ursäkt för en fråga som i onsdags ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman. Inslaget behandlade antisemitismen och journalisten överraskade såväl ambassadören som lyssnarna genom att fråga huruvida judarna själva hade något ansvar för en växande antisemitism: Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now? Ambassadören vägrade acceptera frågan och jämförde med att fråga huruvida kvinnor själva hade något ansvar för begångna våldtäkter.
Ambassadörens vägran att acceptera frågan och Sveriges radios ursäkt är befogade. Lika lite som "muslimer" har ett ansvar för islamofobi har "judar" ett ansvar för antisemitism. "Muslimer" skall inte behöva offentligt ta avstånd från det våld som jihadister begår i islams namn. "Judar" skall inte behöva offentligt ta avstånd från våldshandlingar som staten Israel begår. Om dessa saker råder det i huvudsak stor enighet i den svenska debatten.
Desto märkligare blir det då att frågan om "judarnas" ansvar för antisemitismen överhuvudtaget ställdes i Studio Ett. Frågeställaren var en av Sveriges radios mest erfarna och välrenommerade journalister. Vilken tankelogik var det som ledde fram till att frågan ställdes? Jag ser tre alternativa tolkningar, men är inte riktigt nöjd med någon av dem.
För det första kan det ha rört sig om ett enkelt misstag, en felsägning, en tankevurpa i stundens hetta. Hjärnsläpp kan vi alla drabbas av (fråga mig...) och alla är vi ofullkomliga. Men det som talar mot den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan. Hade frågan fötts genom en olycklig impuls borde journalisten genast ha insett sitt misstag och dragit tillbaka den.
För det andra skulle frågan kunna uppfattas som retorisk. Journalisten insåg själv dess absurditet, men ville ge ambassadören en möjlighet att synliggöra absurditeten inför de lyssnare som kanske trodde att det fanns en rimlighet i frågan. Men även då blir journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan svår att förstå.
För det tredje är det möjligt att journalisten blandade ihop "judar" med "Israel" och inte upptäckte sitt misstag förrän det var försent. Ambassadören representerar ju inte "judarna" utan staten Israel. Jag tror nog mest på denna tolkning, även om svårigheterna att förklara journalisten ihärdande med frågan kvarstår.
Visst kan det finnas ett samband mellan händelseutvecklingen i konflikten mellan israeler och palestinier och en växande antisemitism. Antisemitismen har historiska rötter som visar att den existerar fristående från Israels agerande. Men Israel agerande kan bidra till att mobilisera och/eller förstärka antisemitismen. I så fall är det självklart ingen ursäkt för antisemitiska attityder och handlingar, men det kan vara en bidragande förklaring till dem.
Det är utmärkt att Studio Ett bett om ursäkt. Jag tror det skulle vara ännu bättre om man också förmådde ge en trovärdig förklaring till hur det kunde hända - så att vi kan känna oss något tryggare i att det inte kommer att hända igen.
13 kommentarer:
En regering är ansvarig för sitt lands gärningar. Folket väljer sin regering. Hur fördelas då ansvaret.
En kollega till "felsägande" Helena Groll "råkade" säga att Charlie Hebdo-redaktionen "inte var oskyldiga". Också det en s k meriterad journalist (Alice Petrén). Börjar det inte bli lite väl många "felsägningar" i public service för att man ska tro på deras saklighet o opartiskhet?
Lustigt att du inte nämner en fjärde tolkning, nämligen den att hon faktiskt menade precis det hon sa. Att det ur hennes synvinkel var en helt befogad fråga. Det är väl knappast orimligt att i första hand anta att folk menar vad de säger. I så fall är "misstaget" från hennes sida att hon inte insett att det det synsättet för många människor (på goda grunder enligt min mening) framstår som antisemitiskt eller rasistiskt. Det finns ofta en blindhet för den faktiska innebörden eller innehållet i den egna tankevärlden, särkskilt om man rör sig en omgivning av likasinnade där en viss utgångspunkt kan framstå som självklar. Hur det förhåller sig i det avseendet med Groll och hennes omgivning på SR har jag ingen aning om. Detta är dock inte en orimlig tolkning, utan snarare den som framstår som mest plausibel.
/Fredrik S
Håller väl med om Ulfs analys, även om jag måste tillstå att jag inte hörde programmet. Vad är en jude? Det är väl mest en fråga om definitioner, vilka kan halta rätt mycket, även om man får uppskatta en strävan att försöka använda tydliga begrepp. Men enklast är väl att säga att en jude bekänner sig till judendomen. Det är alltså i grunden inget genetiskt som har med gener och kromosomer att göra. Det handlar bara om tro och bekännelser.
Om ett illdåd begås av någon fanatisk grupp som säger att de gör det i judendomens namn, kanske andra grupper börjar fördöma judar rent generellt. En del säger då förstås att detta är judendomens sanna väsen, några andra säger att detta inte är äkta judendom osv osv. Det blir en evig akademisk diskussion om det finns ett samband mellan illdådet och judendomen. Ändå är det reaktionerna som blir det intressanta, inte vad som är sant eller falskt, eftersom den frågan aldrig nog låter sig besvaras.
Frågan kan väl för all del få ställas, vare sig det finns ett verkligt eller inbillat samband. Men man bör givetvis respektera ambassadörens vilja att inte svara.
Kjell Eriksson
Till Anonym kl 10:10: Judar utanför Israel har inte valt regeringen i Israel. Därmed finns inget ansvar att fördela mellan Israels regering och exempelvis judar utanför det landets gränser.
I Gaza har Hamas valts av en majoritet av befolkningen.Är befolkningen därmed ansvarig för regimens raketbeskjutningar av civila mål i Israel? Den som är motståndare till kollektiv bestraffning borde svara att den som ger order om beskjutningen och den som följer en sådan order är ansvarig, ingen annan!
Hyptotessyntes
Samband, förenklad intuitiv koppling mellan händelseutvecklingen om världen i stort och i konflikten mellan Israels regerings utrikes- och bosättningspolitik och Palestina göder definitivt en växande antisemitism hos araber, det är nog inte ens kontroversiellt hos judar, i vart fall inte de som står till vänster om Likud.
Det hela utlöses av ett enkelt språkligt (delvis Freudian slip) misstag, att det finns en associativ relation mellan judar och vilken uppfattning som råder om Israels utrikespolitik.
Inte en felsägning, utan en tankevurpa, inte i stundens hetta, utan pga komplexa samband mellan identitet, stat, religion och nation. Något vanliga Svenskar oftast inte begriper mycket av.
Hjärnsläpp är det, men inget misstag, eftersom frågan rymmer svaret, frågan om ansvar, som är den samma som just idag Mona ställer på Muslimska trossamfund, avseende galenpannorna som drar på rövarstråt. Det är ju Svenskar, avseende statlig defitnion, men knappast ur kulturell/nationell bemärkelse, och definitivt inte religiös. Så ansvaret för andras handlingar är svåra saker.
naturligtvis menade reportern om det rent generellt finns ett ansvar för Israels utrikespolitik, som drabbar minoriteter i Palestina, och som spiller över på stora delar av Mellanöstern. S.W
Den formulerade frågan är naturligtvis idiotisk, eftersom just israel/palestina-frågan är av typen, "dont mention the war" man tigger ju om storstryk.
Så inslag av journalistisk ofullkomlighet (kogniiv eller associativ begreppssammanblandning) är det defitivt, utan att förklara bort själva frågan som vare sig ett misstag eller illvillighet.
Vad som talar för den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan :-)
Jornalisten tyvker sig ha en poäng, förstår inte sin egen begreppssammanblandning, och kontexten i övrigt, och drabbas av sjutjärnsjournalistsjukan, dvs blir förbannad på ambassadören för att han inte svarar på frågan, och därmed är det en intervju om äpplen och päron.
Inte alla människor klarar av att på allvar förstå andras perspektiv, dvs kan tolka en anna förklaring, än den som journalisten själv hade som hypotes, annars hade inte frågan kommit upp, den var i princip intressant. Hur mycket/långt man ska gå, utan att lls ha principiella invändning mot Israel som nation och stat, och samtidigt känna att dessa småpartier inte riktigt ser andras intressen, på samma sätt som en hypotetisk gråsosse inte kan rösta på S med mp som regeringspart, och därför väljer mellan vp, sd och fp, i ren panik :-)
Frågan föddes definitivt inte genom en olycklig impuls och just därför kunde journalisten inte inse sitt misstag och dra tillbaka den, eftersom impulsen var att ambassadören slingrade sig från frågan om Israels regerings ansvar, som är det adekvata, även om nu ambassadören råkade vara Jude och och inte palestinier :-)
S.W
Frågan är även uppfattas som retorisk. Journalisten inser själv att det finns ett samband mellan Israels regering och dess väljare och vill ge ambassadören en möjlighet att förklara för lyssnarna om det går att se ett samband mellan nationell identitet och vågmästargalningar i Knesset.
Mot detta talar att det är minerad mark, så journalsiten är ngt på spåret, men begriper inte innebörden av hur tolkningen blir, när man ställer fråga om sossarnas väljare på fullt allvar inser vad det innebär för deras kommunala välfärd att regera ihop med mp, med en väljarbas av storstadsliberal akademisk medelklass som inte bryr sig nämnvärt om kommunal välfärd i obygder.
Journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan är enkel att förstå, eftersom journalsiten inte begriper sitt omedvetna medvetna misstag.
Dvs att journalisten blandar ihop "judar" med inte med "Israel" utan med Israeler, vilket ambassadören onekligen är och inte upptäckter sitt misstag förrän i efterhand, och nu sitter i Hukställning som John Clease i spykologavsnittet, och hoppar jämfota groda med händer på huvudet :-)
Ambassadören representerar ju defacto "judarna" i Israel och palestinierna i samma land, inkl de palestiner som lever på ockuperade områden och har rätt till samma rättigheter som gäller för ockupationsmaktens övriga medborgare.
Staten Israel är en nation och en stat, och alla kan inte skilja på begreppen. Staten är en organisation för nationen, och regeringen representerar/ges makt och ansvar från väljarna, eftersom Israel är en demokrati, som även inkluderar isralels utrikse- och bosättningspolitk.
Ansvaret för sossarnas utrikespolitik faller moraliskt på dem som röstat på regeringen, men inte övriga. Det innebar på samma sätt ansvar att vara med i nazistpartiet som tysk, som inte var lika allvarligt som att vara tvångsinkallad i krigsmakten och lyda order, detta följde av lag.
S.W
Jag tror mest på tolkningen att frågan är komplex och inrymmer kontroversiella gränsdragningar som stat och nation samt väljarens ansvar, och journalisters bildbarhet att begripa hur konstitutionen för Knesst ärnskriven, som är etter värre än den Svenska, med snart 10 partier, och ett särpräglat skäggparti, som driver sossarna åt pepparskogen. Huruvida det är medborgarnas ansvar, eller sossarnas, att vår konstitution inte fungerar demokratiskt från ett medborgarperspektiv, är mer ett problem för partigängarna, som sas måste komma åt makten, med hjälp av de redskap som finns, och det samma gäller tyvärr även i Israel, minoriteter styr majoriteter, enligt demokratiska spelregler, som ingen talar om på ett begåvat sätt. S.W
PS synpunkterna kan innehålla spår av omedveten associativ dissonans, då frågorna är värderingsmässigt hopplösa att begripliggöra i text, utan att varje läsare lägger in ett tolkningsfilter, vad som är den underliggande meningen med inlägget, och just därför blir frågan ännu mer komplex. Frågan om Svenska medborgares ansvar för en annan stats agerande är ju per se idioto, och det går inte heller att ställa medborgare i staten Israel till ansvar för att demokratin har sina ofullkomligheter, där minoriter får ett ojämförligt stort inflytande på majoritetens, och samma uppfattning råder i Sverige. Vänsterpariet uppfattas med Sjöstedt normalsvenskt, och mp som nymoderater, och sossar, jag gud vet vad de har för ansvar för att regeringsformen tillåter en minoritet styra över statsbudgeten, i vart fall känns det odemokratiskt i magen, och just därför är inte skattelojaliteten på topp, och det kanske inte partistrategerna riktigt tänker på, betalar man skatt för att man vill eller måste, identiteter är luriga saker i en demokrati med borgare som tagit över ledningen i att producera Orwellska. S.W
Kanske en parallell: En artikel i dagens Svenska Dagbladet 20/2 rapporterar att ett muslimskt råd i Sverige kritiserar Mona Sahlin, "Mona Sahlin anser att muslimska organisationer tydligare ska ta avstånd från terrororganisationen IS och erkänna problemen med rekryteringen i Sverige" är artikelns underrubrik.
Quod licet Jovi, non licet bovi.
Frågan upprepades i några varianter.
Alltså bör den ha varit uppe på
redaktionsmöte och ansetts viktig.
Det visar kulturmarxismens styrka
på SvT, 50% är mp och 25% v.
SvT borde delas i höger- resp
vänsterbolag.
Det krävs av alla ledare av alla religiösa församlingar att de klart och tydligt tar avstånd från fruktansvärda dåd gjorda i respektive religioners namn! Helt oacceptablet att församlingsledare har faciliterat/tillåtit rekrytering till terrorgrupper!
Hörde ej intervjun men såg ursäkten efter. Väldigt tråkigt oavsett vad som låg bakom. Tyvärr är det så med alla fördomar tror jag, vi människor har så svårt att skilja på individer och grupper av människor, vi kategoriserar omedvetet, det gäller i alla möjliga sammanhang.
Vad gäller avsikten så är det naturligt att försöka förstå, men jag tror det är farligt att dra slutsatser om saker man inte kan veta något om.
Skicka en kommentar