Varför är svenska media så tysta om det brutala polisvåld som förekommer i samband demonstrationerna mot den ekonomiska politiken i Spanien? Frågan är ursprungligen inte min, utan formulerades av Nemokrati efter att jag tidigare i dag på Twitter bett om tips och önskningar kring vilken problematik dagens bloggpost skulle uppmärksamma.
Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.
1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.
2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.
3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.
4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.
5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").
6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.
7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.
3 kommentarer:
värt att notera är att det inte bara är det spanska polisvåldet som går mediarapportering förbi. Polisvåld mot politiska demonstranter är ett återkommande tema i Europa uppenbarligen
http://liberalconspiracy.org/2011/05/27/police-investigation-finds-attack-on-jody-mcintyre-justifiable/
Punkt sex förklarar rätt väl varför Svensk mediabevakning av EU-parlamentet, vilket angår och påverkar oss i allra högsta grad, är i det närmaste obefintlig, och varför intresset och kunskapen hos allmänheten är farligt låg.
Man kan undra när media ska inse att vi har gått med i EU och att Lissabonfördraget innebär att det är hög tid att sätta sig in i hur det fungerar.
Man kan ju också undra om polisvåld har blivit normaliserat och därför inte anses väsentligt att skriva om?
Jag minns hur intensivt media rapporterade om studentoroligheter och polisvåld under sextiotalet, liksom om demonstrationer i USA i samband med medborgarrättsrörelsens aktiviteter. Då tycks folk ha varit intresserade både av vad som hände i Frankrike och i USA, trots avståndet - och ungdomsdemonstrationerna spred sig till många länder. Så jag tror inte att det handlar om "närhetsprincipen". Snarare och kanske om att våld liksom är det naturliga numer och därför inte intressant att skriva om. Men jag tror inte riktigt på den förklaringen heller.
Istället tycker jag mig se en radikalt annorlunda vinkling på sådant här idag mot på 60- och 70-talen. Då uttrycktes indignation och kraftig kritik av polisvåldet i media. Men idag framställs de demonstrerande ofta som gangsters och våldsverkare och polisen som de verkliga hjältarna.
I vissa fall har man ju tom visat hur en del av bråkmakarna i demonstrationer faktiskt är provokatörer, att de tom är poliser. Detta kan ju spegla (och gör troligen det) en större medvetenhet hos myndigheter och makthavare om hur man ska manipulera fram den bild i media som man vill ha fram, dvs. att demonstranter är uslingar, och polisens ingripanden är helt befogade.
I rapporteringen från Göteborgdemonstrationerna målade media direkt upp bilden av hemska terrorister som for fram som vandaler och förstörde hela stan, och den allmänna reaktionen blev då att dessa demonstranter var förfärliga.
Och effektiv var denna taktik mot fredliga demonstranter, liksom de efterföljande och minst sagt upprörande domarna mot en del av dessa.
Vi har också eliternas klart uttalade rädsla för smittoeffekten, den som de lärde sig om under de "upproriska demonstrationerna" på 60-talet som spreds sig som en löpeld över Västvärlden, och vi har anledning att utgå ifrån att det faktiskt finns en medveten mediapolitik som handlar om hur makthavare ska undvika sådan smitta (bl.a. skriv inte så mycket om saken, men även om att få demonstranter att framstå som just våldsverkare och inte som befogat missnöjda men fredliga sådana).
Talet om marknader gäller inte idag, föreslår jag, med många färre röster i media, och röster som alla, i stort sett, domineras av borgerliga ägare. Konkurrensargumentet gällde nog mer på 60-talet: Skriver en om saken så måste alla ta upp den, av konkurrensskäl. Skriver ingen om saken då finns ingen efterfrågesida som man behöver bry sig om, eftersom media själva skapar sin efterfråga. De som äger de stora konglomeraten, är mycket väl medvetna om detta. De och politiska och ekonomiska makthavare har och betalar kadrer av samhälls- och beteendeforskare som hjälper dem att skapa rätt mediabilder. Resten hjälper dem indirekt av ren självbevarelsedrift.
Medveten manipulation av mediabilderna är mycket vanligare idag i Väst än för 40 år sedan, hävdar jag alltså.
Skicka en kommentar