Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Thomas Bodström varnar för en sektmentalitet i partiet, en sektmentalitet som bara kan brytas upp genom ökad öppenhet och en helt annan, friare diskussionskultur än vad som hittills präglat partiet.
Boken innebär att Thomas Bodström stärker sitt personliga varumärke samtidigt som han berättar för oss att han åtminstone för tillfället lämnar politiken. Däremot skulle jag bli både förvånad och besviken om han inte kommer tillbaka till den politiska hetluften igen. Valrörelsen 2014 kanske vore ett lämpligt tillfälle för comeback?
3 kommentarer:
Thomas Bodstrom har nog sin framtid bakom sig , i varje fall som politiker. Att tjana pengar pa att marknadsfora skvaller ar val inte nagon storre merit. Forstar att det maste kants daligt att som nyutnamnd justitieminister , erinra sig att han "glomt" att ta upp pensionsforsakringspengar fran Folksam i sin deklaration. Tur da att han hade pappa Lennart som stallde upp. Kanske detta som sossarna menar nar de talar sig varma for solidaritet.
Jag tycker inte att Thomas Bodstrom paminner om en sofistikerad version av den folklige Bert Karlsson. Snarare da om en simplare version av Ian Wachtmeister. En annan bortskamd overklasslirare som bara sysslar med nagot salange det ar kul , for att sedan hoppa av och lata nagon annan ta hand om grovgorat.
Jag lämnar min kommentar som "anonym", eftersom det är det enda som brukar fungera på vissa sajter. Däremot fungerar disques utmärkt där denna kommentarfunktion förekommer. Visst vore det utmärkt om Thomas Bodström och Håkan Juholt kunde lägga sin "tvist" bakom sig. Om Bodström vill återvända till politiken ser jag inget felaktigt i detta. Däremot är jag övertygad om att Juholt åtnjuter ett större stöd än TB ute i S-distrikten.
Många anser att Thomas B är för mycket av en otålig mångsysslare och sololirare, och för lite av lagspelare, för att passa som partiordförande. Hans förmåga att skapa PR för sig själv sticker i ögonen på många. Jag tycker att angreppen på HJ är överdrivna. Denne är lite ovan i sin nya roll. Det var väl därför som han blev förbannad och satte ned foten. Av det man sett hittills, verkar det som om personkemin mellan Mona Sahlin och Håkan Juholt inte stämmer. Men låt det inte gå ut över partiet!
Ej anonym.
Sven-Eric Forsén
Skicka en kommentar