Ulf Bjereld

Nej, KDU + SDU är inte = Sant. Men KDU har kanske fått en tankeställare

2012-01-31T17:43:00.010+01:00

Det har väckt viss uppmärksamhet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) erbjudit Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) att ansluta sig till SDU. I en inbjudan skriver SDU att KDU:s ordförande Aron Modig uttryckt åsikter som i hög grad överensstämmer med SDU:s. I och med omvalet av Göran Hägglund, skriver SDU, "blir det omöjligt för de unga kristdemokraterna att få gehör för sina hjärtefrågor om bland annat lag och ordning. Om KDU i stället skulle uppgå i det enda konservativa alternativet, den sverigedemokratiska rörelsen, skulle man ha goda möjligheter att driva denna politik." SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand berättar att han inom kort kommer att bjuda in Aron Modig och KDU:s förbundsstyrelse till ett möte för att diskutera en lösning där de unga kristdemokraterna övergår till SDU.

KDU värjer sig förstås för den ovälkomna uppvaktningen. På Newsmill skriver Aron Modig att KDU "står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta".

Visst finns det mycket stora skillnader mellan SDU och KDU, inte minst i synen på invandrare och invandring. Men det är heller ingen slump att det är just KDU som SDU väljer att uppvakta.

KDU och Aron Modig har på senare tid lyft fram brott och straff som sin viktigaste profilfråga. Närmast som ett mantra upprepar Aron Modig och andra KDU-företrädare att daltandet med brottslingar måste upphöra och kräver stängare straff för olika brott. I en intervju i Sydsvenskan för ett par dagar sedan framträder två unga aktiva kristdemokrater och varav en förordar att invandrares barn som begår brott "ska kunna bli av med sina svenska medborgarskap och utvisas ur landet."

Kristdemokraternas brott och straff-retorik nådde nyligen nya höjder när Mats Odell i radions P1 Morgon påstod att unga kvinnor i Malmö "våldtas på löpande band". Det är inte svårt att förstå att förre partistyrelseledamoten i Kristdemokraterna advokat Peter Althin med anledning av partiets brott och straff-fixering säger att han kanske måste "ompröva om jag hör hemma i KD".

Nej, SDU + KDU är inte = Sant. I bästa fall har de unga Sverigedemokraternas omfamning av KDU givet de unga kristdemokraterna en allvarlig tankeställare.

Hägglund vann lätt över Odell. Men vad händer med KD nu?

2012-01-28T19:28:00.004+01:00

Som väntat blev det Göran Hägglund som gick segrande från kraftmätningen med Mats Odell om partiledarskapet i Kristdemokraterna. Hägglund fick 198 röster mot Odells 88, vilket innebar en seger med 69 mot 31 procent. Jag hade tidigare i dag tippat att Hägglund skulle få 214 röster, vilket skulle inneburit ungefär 75 procent.

Nu blev Hägglunds seger mycket stor, men kanske inte fullt så stor som Hägglund hade behövt för att kunna framstå som en riktig segerherre. Nära en tredjedel av stämmans ombud ville byta partiledare. Frågan är nu hur många av dem som representerades av den tredjedel som röstade mot Hägglund som kommer att passiviseras och kanske lämna partiet. Moderaterna tar emot dem med öppna armar. Jag har mycket svårt att se Mats Odell sitta kvar på ledande poster i partiet efter detta nederlag.

Kristdemokraternas kris är lika lite som Socialdemokraternas kris en partiledarfråga. Kristdemokraternas har under flera års tid misslyckats med att skapa sig ett utrymme i svensk politik. Men det är två och ett halvt år till nästa val, vilket är en lång tid i politiken. Nu behöver Göran Hägglund profilera Kristdemokraterna skarpare i förhållande till de övriga borgerliga partierna samtidigt som han försöker samla ihop ett parti som tycks vara så sargat att Socialdemokraterna vid en jämförelse framstår som hälsan själv.

Fred Åkerström 75 år

2012-01-27T09:11:00.007+01:00

Jag hörde aldrig Fred Åkerström sjunga. Det är en av mina små sorger i livet. När jag gick i sjätte klass (1969) gästade Fred Åkerström min skola för att framföra sånger ur sitt album "Dagsedlar åt kapitalismen". Jag var elva år, hade aldrig hört talas om Fred Åkerström och var skam till sägandes inte särskilt politiskt medveten. Därför sörjde jag inte så mycket att jag var förkyld och inte kunde gå till skolan den dagen Fred Åkerström uppträdde.

Dagen därpå mådde jag bättre och i klassen diskuterade vår lärare Thorild Edberg - salig i åminnelse - Fred Åkerströms framträdande. Thorild Edberg var arg och besviken över att flera i klassen hade skrattat på fel ställen i Åkerströms framförande av Stig Dagermans s k dagsedlar (vassa dagskommentarer till politiska händelser, på vers). Ja, han hade stora krav på oss och vi älskade honom besinningslöst....

Som exempel lyfte vår lärare fram låten "Onkel Sam och den snälle gossen", som Stig Dagerman publicerat den 28 januari 1954, en satirisk kritik över USA:s ekonomiska stöd till Francos fascistiska Spanien:

Gossen Franco satt och grät vid grinden.
Då kom den snälle Onkel Sam förbi
och strök den lille över sammetskinden.
Käre gosse varför gråter vi?

Jo, jag har tappat mina sju pesetas
i förrgår morse när vi slogs så bra,
och alla pojkarna i klassen retas
och ger mig inte det som jag vill ha.

Här har du pengar, säger Sam medsamma.
Vad ska du köpa dig för denna slant?
Jag tänkte hänga min gamla mamma
och rep är dyra don, inte sant?

Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker
den snälle pilten några dollar till.
Det är så roligt med ett barn som tänker
på sina mödrar. Så lycka till!

Versraden "Jag tänkte hänga min gamla mamma" hade framkallat skrattsalvor utan att de skrattande egentligen förstod vad texten handlade om. Nu fick vi en lekton i texttolkning och i politisk historia. Jag förstod att detta var på allvar och allvaret gjorde intryck på mig. Jag köpte skivan och fick Stig Dagermans "Dagsedlar" i födelsedagspresent på min tolvårsdag av mina föräldrar. Genom Thorild Edberg blev Fred Åkerström och Stig Dagerman viktiga led i min personliga och politiska utveckling och bidrog till att föra mig dit jag står i dag. Jag återkommer ofta och gärna till dem.

Nu gick det inte så bra för någon av dessa mina mentorer. Min lärare fick hjärtattack i relativt unga år, Stig Dagerman tog livet av sig och Fred Åkerströms alltför korta liv kantades av ångest och alkoholproblem. Själv finns jag ännu ibland dom raska. Mitt hår är vitt men min käft är röd, som Fred Åkerström sjunger i sin skärsliparsång.

I dag skulle Fred Åkerström ha fyllt 75 år. Jag hörde aldrig honom sjunga. Jag önskar honom all frid och rekommenderar hans dotter Cajsa Stinas självutlämnande bok Du och jag, farsan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms stora allsångssuccé: Sådan är kapitalismen.

Stefan Löfven - kan han föra Socialdemokraterna ur krisen?

2012-01-26T16:20:00.009+01:00

Av allt att döma väljer Socialdemokraternas partistyrelse i morgon fredag Stefan Löfven till ny partiledare. Jag hade visserligen föredragit en övergångslösning där Carin Jämtin styrt partiet och en ny partiledare efter en öppen process med flera kandidater kunnat väljas på kongressen 2013. En sådan process hade ökat ledarskapets legitimitet och det hade ändå funnits gott om tid kvar till valet 2014.

Men partiledningen kände ett starkt tryck att snabbt finna en ny ledare. Givet att partiledningen prioriterade hast före eftertanke tycker jag ändå att Stefan Löfven är ett mycket bra val. Löfven har stått utanför det maktspel som utmynnade i Håkan Juholts avgång och han kan heller inte på ett enkelt sätt placeras till vänster eller till höger inom socialdemokratin. Han har ett gott namn och en stark integritet. Därför har han också goda förutsättningar att hålla samman och kanske till och med ena det socialdemokratiska partiet.

Med sin bakgrund i fackföreningsrörelsen har han sannolikt också goda förutsättningar att locka tillbaka väljare från de traditionella väljargrupperna. Hur han kommer att tas emot av en storstadsbefolkning med kreativa arbeten är en öppen fråga.

Stefan Löfven saknar såväl ministererfarenhet som riksdagsplats. Det blir viktigt hur laget kring honom nu byggs, särskilt posten som gruppledare i riksdagen (som förväntas ta partiledardebatterna i kammaren) och vem som blir ekonomisk-politisk talesperson. Det vore utomordentligt olyckligt om gruppledarposten, posten som ekonomisk-politisk talesperson samt partiledarposten innehas av om inte åldrade så i alla fall lätt grånade män. Socialdemokratin får aldrig, aldrig bli ett gubbdagis.

Politiskt står Stefan Löfven för vad som kan kallas en traditionell socialdemokrati. Jag blir lite orolig när han i en intervju efter partikongressen 2011 säger sig ogilla en valprocess där flera partiledarkandidater kampanjar eftersom det skulle riskera att "splittra partiet" I samma intervju visar han också stor oförståelse för kritiken att socialdemokratin skulle vara ett auktoritärt och inåtblickande parti. Löfvens inställning i kärnkraftsfrågan kommer att försvåra ett framtida samarbete med Miljöpartiet. Han har också vid flera tillfällen uttalat sig positivt om svensk vapenexport.

Nu får Stefan Löfven bekänna färg. Förmår han på ett statsmannaaktigt sätt lyfta sig över sina tidigare intagna positioner utan att förlora trovärdighet? Lyckas han snabbt stoppa Socialdemokraternas ras i opinionen och vända trenden uppåt? Kan han hela ett sargat parti och skapa ny entusiasm i det politiska arbetet? Kan han leda ett förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram?

Svaren på dessa frågor är av avgörande betydelse för om Stefan Löfven skall bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället med kraft kunna leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.

Socialdemokraternas partiledardilemma: Snabb lösning eller öppen process?

2012-01-22T17:06:00.006+01:00

Uppdatering 23 januari kl18.20. Varför svarar nästan alla ledande socialdemokrater nej på frågan om de vill bli partiledare? Den problematiken diskuterade jag i dag i Studio Ett i P1, med bl a Aftonbladets Lena Mellin. Vi pratade bl a om en förlegad socialdemokratisk partikultur där den enskilde kan känna sig förmäten om han/hon för anspråk på att vara lämpad för uppdraget, samt om huruvida en kandidat försämrar sina chanser att komma i fråga genom att visa intresse för uppdraget. Vi diskuterade också olika hårda och mjuka nej från enskilda kandidater. Inslaget kan lyssnas på här.

Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.

När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.

Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.

Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)

En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.

En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.

En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.

Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.

Håkan Juholt, S-krisen och val av ny partiledare

2012-01-21T17:22:00.007+01:00

Socialdemokratins kris är förstås varken Håkan Juholts eller mediernas fel. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna över 40 procent av rösterna i varje enskilt riksdagsval. Men i de senaste sex riksdagsvalen, 1991-2010, har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.

Socialdemokratins nedgång är inte heller ett svenskt fenomen. Socialdemokraterna har sedan 1970-talet kontinuerligt tappat väljarstöd i större delen av Europa. I norra Europa har Socialdemokraterna tappat 20 procent av sina väljare.

Håkan Juholts misslyckande består i att han inte förmått bryta denna trend och heller inte göra trovärdigt att han skulle kunna bryta den under överskådlig framtid. Misslyckandet är extra sorgligt eftersom jag tror att Håkan Juholt bar på en viktig insikt om partiets behov av förnyelse och en strävan att modernisera politiken och öppna upp partiorganisationen. Juholt präglades av en intellektuell nyfikenhet av ett slag som under alltför många år varit en bristvara inom Socialdemokraterna. Man hans felsteg gjorde det omöjligt för honom att på allvar påbörja förnyelseprocessen.

Socialdemokratins kris har sin grund i att partiet inte på allvar lyckats formulera en samhällsanalys som har bäring för det individualiserade kunskaps- och informationssamhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Problemet består inte i att partiet inte har svaren på vår tids viktiga frågor. Problemet består i att partiet inte har lyckats formulera dessa frågor. Sittande programkommission och organisationsutredning har ett mycket tungt ansvar att bära just nu.

Håkan Juholt var gräsrötternas man. Nu har partieliten i partistyrelse och verkställande utskott att tillfälligt ta över rodret och initiera en process för val av ny partiledare. Förmodligen utser partistyrelsen redan på fredag en tillförordnad ordförande som leder partiet antingen fram till en extrakongress i slutet av våren 2012 eller till den ordinarie kongressen i början av 2013.

I vilket fall är det viktigt att en sådan process präglas av betydligt större öppenhet än vad som var fallet när Håkan Juholt utsågs. Många är de socialdemokrater som med avund betraktat Centerpartiets, Miljöpartiets och Vänsterpartiets öppna processer i partiledarfrågan. Men jag har redan anat röster inifrån partiet som antyder att öppenhet visserligen är jättebra, men eftersom partiet just nu är så splittrat och trasigt så måste vi denna gången göra ungefär som vanligt. En sådan inställning tror jag är förödande för såväl partiets trovärdighet utåt som för processen som sådan. Jag kommer noga att följa denna fråga och regelbundet återkomma till den.

I dag har jag i bl a P4 Extra diskuterat Håkan Juholt och socialdemokratins kris.

Juholt klarade krisen - åtminstone över helgen

2012-01-20T18:45:00.008+01:00

Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden "vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt".

Frågan är dock vilka som ingår i detta "vi" som påstås ha fortsatt förtroende för Juholt. Det kan knappast vara ett enhälligt VU. En av VU:s ordinarie ledamöter är ju Sven-Erik Österberg som är ordförande för ett av de två distrikt (Västmanland) som i dag explicit deklarerat att man inte har förtroende för Juholt. Jag har svårt att se hur Österberg skall kunna sitta kvar i ett VU och samarbeta med en ordförande som han öppet säger att han inte har förtroende för. Uppdaterat kl 21.10: Västmanlands partidistrikt betonar nu att dess ordförande Sven-Erik Österberg inte på något sätt var inblandad i beslutet att uttala misstroende mot Juholt.

Skälet till att jag inte trodde att Juholt skulle avgå i dag är följande. Partiet hade ingen beredskap för att Håkan Juholt efter en lång och välförtjänt helgledighet omedelbart skulle klampa i klaveret på det sätt som han gjorde genom sina uttalanden vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen för några dagar sedan. Genom hans uttalanden kom förtroendefrågan omedelbart på bordet, och det vid ett tillfälle då VU hade ett sedan länge inplanerat tvådagarssammanträde. Om Juholt avgått/tvingats avgå under dessa tumultartade och konfliktladdade former hade partiet näppeligen kunna åstadkomma en process för att utse ny partiledare där det skulle gå att identifiera kandidater som hade förmågan att samla och ena partiet.

Frågan om Juholts avgång var heller inte på något sätt förankrad i distrikten. De två distrikt som valde att öppet deklarera sitt misstroende fick ta emot mycket kritik från distrikt som tyckte att partiet i stället borde sluta upp bakom sin partiledare.

Nu vinner partiet tid. Om Juholt skall avgå och en efterträdare utses är det för partiet bäst om en sådan process kan igångsättas under så lugna och ordnade former som möjligt.

Vi vet ännu inte hur diskussionerna gick vid VU:s sammanträde. Det går t ex inte att utesluta att Håkan Juholt efter att ha smält intrycken och gjort en ny bedömning av läget väljer att ställa sin plats till förfogande i början av nästa vecka. Det är också möjligt att partiets förtroenderåd kallas in för att diskutera den kaotiska situationen.

I vilket fall som helst löste VU:s sammanträde inte partiets grundläggande problem. Nu kommer partiet ännu en tid att få ägna kraft på att hantera förtroendefrågor, ledningsformer och interna konflikter i stället för att forma en slagkraftig, sammanhängande politik som samlar oppositionen och utmanar regeringen Reinfeldt. Alliansregeringen kan sova väldigt lugnt på nätterna ytterligare en tid.

Tillsammans med Christer Isaksson diskuterade jag i morse i P1 Morgon läget i Socialdemokraterna.

Partiledardebatt med fokus på individuella insatser

2012-01-18T18:23:00.005+01:00

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev på många sätt en avslagen tillställning. Oppositionen ligger kanske inte i spillror, men är så försvagad att statsminister Reinfeldt kan regera i knusende ro. Styrkeförhållandena mellan regering och opposition är just nu så ojämlika att debatten inte blir särskilt spännande.

I stället riktas intresset mot deltagarnas individuella prestationer. Nedan följer några ögonblicksreflektioner.

Fredrik Reinfeldt. Klarade sig som väntat utmärkt. Hans största fiende i debatten är i rådande läge inte oppositionen utan han själv. Reinfeldt har tendenser att bli arrogant alternativt harmsen, och det är inga vinnande egenskaper för en politiker som har ambitionen att framstå som en statsman och en landsfader. Den högstämdhet han anklagar Juholt för är han lika mycket bärare av själv. Humor och empati är heller inte hans bästa grenar. Men i dag höll han dessa mindre goda sidor på mattan och var ohotad debatten igenom.

Håkan Juholt. Uppmärksamheten var total när Juholt äntrade talarstolen. Juholt är en erkänt skicklig debattör och var i starkt behov av att revanschera misstagen från tidigare i veckan. Det gick väl sådär. Juholt attackerade och gick på offensiven, men gav ändå ett något tilltufsat och medtaget intryck. Det hade behövts ett piggt, socialdemokratiskt initiativ i en sakfråga för att sätta press på regeringen och för få fokus på politik i stället för på person.

Jonas Sjöstedt. Debattens "vinnare" i det att han fick mycket uppmärksamhet och utstrålade gott humör och självförtroende. Sjöstedt har vinden i ryggen och tendenser till en Sjöstedt-effekt kan redan anas i opinionsmätningarna.

Annie Lööf. Nej, någon Lööf-effekt i opinionen är ännu långt borta. Lööf ger ett lite stelt och konstlat intryck i debatten och många floskler blir det. Lööf behöver en profilfråga som biter om Centerpartiet skall höja sig i opinionen.

Gustav Fridolin. Miljöpartiet är hittills den stora vinnaren på socialdemokratins fria fall. De höga opinionssiffrorna gör partiet allt mer intressant som samarbetspartner för alliansregeringen. Fridolin gör i och för sig en bra debatt, men inte mycket av vad han sa gör avtryck i mediebevakningen.

Jan Björklund. Gick på rutin. Hårt pressad av Jonas Sjöstedt om miljöpolitiken.

Göran Hägglund. Slåss för sitt politiska liv. Hade behövt lysa lite i dag, men kom som så ofta i stället bort i debatten.

Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har i sitt nya principprogram tonat ned nationalismen och velat skapa en bild av sig själva som ett socialkonservativt parti. Men i dagens debatt var det samma gamla trasor som lyftes fram, invandringspolitik kryddad med lite lag och ordning.

Nu följer möten med socialdemokraternas VU (torsdag-fredag) och i nästa vecka kristdemokraternas extra riksting där Göran Hägglunds framtid som partiledare skall avgöras.. Det innebär att fokus kommer att ligga på personfrågor och på partiernas inre liv, inte på de politiska sakfrågorna. Reinfeldt kan sova lugnt på nätterna ytterligare en tid.

Han kom som ett yrväder... Håkan Juholts första dagar efter helgerna

2012-01-17T17:56:00.008+01:00

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Jag vet inte om det beror på att 2012 är Strindbergsår, men inledningsmeningen ur Hemsöborna kommer över mig när jag samlar kraft för att ta mig an dagens bloggpost om Håkan Juholt och den ihållande turbulensen inom Socialdemokraterna. Mycket yrväder är det.

Håkan Juholt höll ett mycket bra tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen igår. Rasism och främlingsfientlighet blev en del av den säkerhetspolitiska hotbilden mot vilken visionslösa politiker i Europa tillsynes står handfallna. Men kärnan i Juholts tal kom helt bort i nyhetsrapporteringen, eftersom Juholt vid en pressträff - igen - använde sig av felaktiga och oprecisa formuleringar. Denna gång gällde det huruvida alliansregeringens försvarspolitik drivits igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Så var det inte - de tunga försvarspolitiska besluten togs av riksdagen våren 2010 redan innan Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Jag tror att Håkan Juholt menar att regeringen – genom att tacka nej till inviter om samarbete med S – gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är det han försöker att säga, men utan att lyckas, säger jag till Svenska Dagbladet. Men det är tungt för partiet om det skall behövas kremlologer för att tolka partiordförandens uttalanden.

I dag är det i stället utnämningen av Urban Ahlin till gruppsekreterare i riksdagen - och inom kort kanske också till biträdande partisekreterare - som väckt starka känslor i partiet. Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad kritiserar utnämningen eftersom Ahlin tidigare anklagats för sexuella trakasserier. Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget, säger Sommestad till Dagens Nyheter. Jag har respekt för Sommestads tvekan. Men Ahlin är inte dömd och anklagelserna ledde aldrig till någon anmälan. Eventuella åtgärder skulle ha vidtagits i direkt anslutning till de aktuella händelserna, eller när dessa händelser genom tidningspubliceringar blev blev offentligt kända. Att nu vända dessa händelser mot Ahlin är alldeles för sent. Ahlin har också under flera års tid som utrikespolitisk talesperson varit partiets kandidat till utrikesministerposten. Nu urholkar kritiken redan från början Ahlins auktoritet, vilket försvårar för honom att bli det stöd till Juholt som var tänkt.

Men i morgon onsdag är det partiledardebatt, och då kanske Håkan Juholt och Socialdemokraterna äntligen lyckas rikta fokus mot de politiska sakfrågorna. Jag vidhåller att Håkan Juholts avgång inte står på den omedelbara dagordningen för partiet. Yrvädren lär kanske fortsätta, men när jag läser avslutningsmeningen ur Hemsöborna är det trots allt fortfarande Håkan Juholt jag ser sitta i båten: Och till rors i sin egen eka lät den nya herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Twittrande journalister och den journalistiska normen om opartiskhet

2012-01-15T18:25:00.009+01:00

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.

Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.

Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.

Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.

En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.

I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.

Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.

Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.

Om manlig omskärelse igen. Svar till Adam Cwejman

2012-01-14T19:50:00.004+01:00

Min tidigare text om religionsfrihet och manlig omskärelse har väckt många och ibland starka reaktioner. I denna post väljer jag att svara på några av de invändningar som Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet (LUF), framför på sin blogg.

Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.

För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.

Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?

Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.

Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.

Om religionsfrihet och manlig omskärelse

2012-01-12T19:43:00.006+01:00

Det pågår en debatt om huruvida omskärelse av små pojkar bör förbjudas i svensk lag. Bland dem som vill förbjuda omskärelsen märks inte oväntat Humanisternas ordförande Christer Sturmark men även tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. I en artikel i DN den 18/11 skrädde de inte orden: Om regeringen på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. (...) När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.

Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.

Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.

I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.

Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.

Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.

Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.

Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.

Jonas Sjöstedt som partiledare positivt för Socialdemokraterna?

2012-01-09T08:21:00.002+01:00

I dag skriver jag i Sydsvenskan om hur valet av Jonas Sjöstedt till partiledare för Vänsterpartiet kan komma att gynna hela den rödgröna oppositionen, förutsatt att ett vitaliserat Vänsterparti kan bidra till att förändra den politiska dagordningen. Nedan återfinns ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

I helgen valdes Jonas Sjöstedt med mycket god marginal till partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedt tar över ett parti i desperat behov av nya väljare. Vilka är då förutsättningarna för att Jonas Sjöstedt kommer att kunna vända partiets negativa utveckling i väljaropinionen? Kommer hans ordförandeskap att innebära nya bekymmer för en socialdemokrati som fruktar ytterligare väljarförluster, denna gång åt vänster?

Förväntningarna är nu skyhöga på Jonas Sjöstedt. Han uppfattas som en valvinnare. I valet till Europaparlamentet 2004 fick Sjöstedt hela 175 000 personkryss vilket var flest av alla politiker i hela landet, oavsett parti. Han är populär i breda kretsar och i pläderingarna för honom på V-kongressen framställdes han som inte bara Vänsterpartiets utan hela världens frälsare. Valberedningen lyfte fram den karisma som skymtades i hans ”blå ögon”. En talare uppmanade: ”Bidra till att rädda världen. Välj Jonas Sjöstedt”. En annan förklarade att partiet borde välja Jonas Sjöstedt eftersom han var en ”fin människa”. Hallelujah-stämning spred sig i församlingen.

Sakpolitiskt är det emellertid svårt att se några avgörande skillnader mellan Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly eller hans konkurrent om partiledarposten Rossana Dinamarca. Skillnaden består snarare, som statsvetaren Katarina Barrling påpekat, i att Jonas Sjöstedt uppfattas som en politiker som prioriterar pragmatism och valframgångar medan Ohly och Dinamarca uppfattas som politiker som prioriterar ideologisk rättrogenhet. Här kan det bli ett bekymmer för Jonas Sjöstedt. Ohly hade internt stor ideologisk trovärdighet när han drev igenom sina kompromisser. Sjöstedts kompromisser kommer däremot att granskas med ideologiskt förstoringsglas av en orolig partistyrelse.

Vad innebär då Sjöstedt tillträde för Socialdemokraterna? Riskerar Håkan Juholt nu ytterligare väljarförluster då besvikna socialdemokrater som ogillat Ohly plötsligt får ett mer behagligt alternativ i form av ett moderniserat Vänsterparti?

Det ligger en hel del i dessa farhågor, åtminstone på kort sikt. Men om vi vidgar perspektivet fram till valet 2014 tror jag ändå att Jonas Sjöstedt som ordförande för Vänsterpartiet blir positivt för den samlade rödgröna oppositionen och även för Socialdemokraterna. Svenska väljare präglas fortfarande av ett starkt motstånd mot privatiseringar av offentlig sektor, mot växande inkomstskillnader och mot utförsäljning av statlig egendom. Som ordföranden för S-studenter Magnus Nilsson påpekat kan ett förstärkt Vänsterparti bidra till att flytta den politiska dagordningen från frågor om RUT och skattesatser till frågor om arbetstidsförkortning, statlig bostadspolitik och social rättvisa.

Om domen mot Alexander Gerndt och hans avstängning från landslagsspel

2012-01-08T15:18:00.006+01:00

För några veckor sedan dömdes fotbollsstjärnan Alexander Gerndt till villkorlig dom och 80 000 kronor i dagsböter för att vid två tillfällen ha misshandlat sin dåvarande hustru. Gerndt nekar till brott och har överklagat domen till Hovrätten.

Alexander Gerndt är allsvensk skyttekung, SM-vinnare 2011 med Helsingborgs IF och landslagsman. Sedan en tid spelar han för den holländska klubben FC Utrecht.

Misshandelsdomen har inneburit att Svenska Fotbollsförbundets styrelse tills vidare stängt av Alexander Gerndt från allt landslagsspel. Beslutet är kontroversiellt i åtminstone två avseenden. För det första har domen mot Gerndt genom överklagandet ännu inte vunnit laga kraft - det är fullt möjligt att Gerndt frias i Hovrätten. För det andra skall ingen människa behöva straffas två gånger för ett begånget brott, och Gerndt har fått sitt straff utdömt av domstolen.

Fotbollsförbundets beslut att stänga av Gerndt föregicks av betydande oklarheter. Så sade t ex förbundsordförande Lars-Åke Lagrell dagen innan avstängningsbeslutet att spontant innebär domen ingenting för hans landslagsspel. Personligen tycker jag inte vi ska ge honom ett extra straff. Men hade han dömts till fängelse eller fotboja så hade han inte kunnat representera landslaget, sådan är vår policy. Generalsekreteraren för förbundet Mikael Santoft var då också inne på samma linje: Vad domen betyder? Sannolikt ingenting. Det viktigaste är att han är tillgänglig för spel.

Enligt Svenska Fotbollsförbundets skall en person som döms till fängelse eller fotboja med automatik avstängas från landslagsspel. Men när det gäller villkorlig dom avgör Fotbollsförbundet från fall till fall. Lars-Åke Lagrell säger efter beslutet att det vore "stötande" om en person dömd för kvinnomisshandel spelade i svenska landslaget, även om domen blev villkorlig. Avstängningen skall enligt Lagrell inte pågå "orimligt länge".

Motiveringen väcker förstås flera frågor. Vad är "orimligt länge"? Finns det någon som tycker att avstängningen skall pågå "orimligt länge". Om Gerndt dömts för att ha misshandlat en man och inte kvinna, hade han då också blivit avstängd? Vilka andra brott anses av Fotbollsförbundet som så allvarliga att den som dömts till villkorlig dom skall stängas av från landslagsspel? Narkotikabrott? Sexköp? Stöld?

Intuitivt tycker jag att Svenska Fotbollsförbundet genom avstängningen fattat ett klokt beslut. Jag förstår också att man inte kan ha en policy som täcker alla tänkbara situationer som kan uppstå.

Men den osäkerhet och det fubblande som präglade det dryga dygn som gick mellan Tingsrättens dom och Svenska fotbollsförbundets beslut borde kunna undvikas om förbundet hade en något mer genomreflekterad syn på tingens ordning. Om avstängningen av Gerndt kan bidra till att skapa en sådan mer avklarnad syn så kanske denna tragiska historia i alla fall för något gott med sig.

Jonas Sjöstedt ny ledare för Vänsterpartiet

2012-01-06T12:03:00.003+01:00

I dag valdes Jonas Sjöstedt till partiledare för Vänsterpartiet. Som jag förutspådde igår blev det en klar seger - Sjöstedt fick 179 röster mot den enda kvarvarande utmanaren Rossana Dinamarcas 39.

Jag har i tidigare sammanhang uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets snygga process med öppna utfrågningar inför valet av ny partiledare. Jag är inte lika imponerad av de pläderingar för respektive kandidat som anfördes inför omröstningen på kongressen. Pläderingarna blev mer en mönstring av respektive kandidats styrkor än en saklig argumentation. De som talade för Rossana Dinamarca använde bl a argumentet att hon var "mamma", vilket i sin tur föranledde förespråkarna för Jonas Sjöstedt att betona att han var "småbarnspappa". Har de som valt eller drabbats av barnlöshet sämre förutsättningar att bli partiledare för Vänsterpartiet? Vilka fler jobb eller politiska uppdrag är barnlösa personer mindre lämpade för?

Jonas Sjöstedts förmåga att hantera media lyftes fram av flera talare, vilket säger något om vår medialiserade tid. Bland andra argument för Jonas Sjöstedt nämndes den karisma som skymtades i hans blå ögon (framfört av valberedningen), parollen Bidra till att rädda världen. Välj Jonas Sjöstedt samt att han var en fin människa (finare än Rossana Dinamarca?). Som TT-journalisten Owe Nilsson undrade på twitter: Har han skrivit åtta operor och gjort 18 hole in one också? Överlag kändes det som att pläderingarna tenderade att bli väldigt könsstereotypa, vilket är särskilt uppseendeväckande för ett parti som gör anspråk på att vara feministiskt.

Jag återkommer till en mer samlad analys om Vänsterpartiets framtid och vad valet av Jonas Sjöstedt kan innebära för det rödgröna samarbetet och för Socialdemokraterna. Tills dess önskar jag Jonas Sjöstedt lycka till och uttrycker min respekt för Rossana Dinamarca som valde att utmana hela vägen.

Vänsterpartiet sade nej till delat ledarskap

2012-01-05T21:24:00.004+01:00

I dag beslöt Vänsterpartiets kongress med sju rösters marginal -115 mot 108 - att partiet även fortsättningsvis bara skall ha en partiledare. Jag följde debatten via SVT Forum och gjorde tidigt bedömningen att det skulle bli en jämn omröstning. Visserligen var förespråkarna för ett tudelat ledarskap betydligt fler i talarstolen. Men erfarenheterna från partikongresser visar att de som vill gå emot partistyrelsens förslag oftast är mer aktiva i debatten. Det var många som lät sig luras och trodde att kongressen skulle köra över partistyrelsen och besluta om delat ledarskap. Men så blev det inte. Den tysta majoriteten sade ja till en partiledare.

Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.

Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.

Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.

Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.

I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.

Om "Ove Tove" och den anonyma nätkampanjen inom Kristdemokraterna

2012-01-04T14:59:00.010+01:00

Uppdaterat måndag 9/1 kl 22.40. I kväll samlades Kristdemokraternas verkställande utskott. Inför mötet krävde riksdagsledamoten Annelie Enochson att Henrik "Ove Tove" Ehrenborg avskedas från sin anställning. Det är inte acceptabelt att han är kvar på socialdepartementet. Jag tycker att han ska avskedas Jag blev väldigt upprörd. Tänk att ha så dåligt civilkurage att man är tvungen att gömma sig bakom en pseudonym, det finns inga ord för detta, säger Enochson till SvD. Bengt Germundsson, ledamot av VU och en av Mats Odells anhängare i partiledarstriden, håller fast vid sitt krav på en intern utredning, som ska vara klar till rikstinget om några veckor. Det finns en mängd saker kring det här att utreda, inte minst vilka som har haft kännedom om det och under hur lång tid, säger Bengt Germundsson Till SvD. Vad jag förstår pågår mötet ännu. Återkommer i morgon med en kommentar om vad "Ove Tove-affären" betyder för KD och för Göran Hägglund inför rikstinget i slutet av januari.

I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.

Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.

Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.

Palestina planerar för diplomatisk offensiv

2012-01-03T15:40:00.008+01:00

I dag möts representanter för Israel och Palestina i Jordanien för att diskutera förutsättningar för att få igång riktiga fredssamtal mellan parterna. Det är första gången sedan september 2010 som parterna träffas överhuvudtaget. Men förutsättningarna för att mötet skall bli framgångsrikt och kunna ruska liv i den avsomnande fredsprocessen är dessvärre mycket, mycket små.

Kvartetten - som består av USA, FN, Ryssland och EU - har sedan länge fört bilaterala samtal med företrädare för Israel och Palestina i syfte att senast den 26 januari 2012 få igång formella fredsförhandlingar mellan parterna. I den processen har Israel och Palestina ombetts inkomma med förslag på underlag och förutsättningar för fredsförhandlingar. Palestinierna har levererat ett sådant underlag, medan Israel har nekat med motiveringen att de kräver att fredsförhandlingarna skall vara helt villkorslösa.

Palestinierna har den senaste tiden avvaktat med nya diplomatiska framstötar för att ge processen med Kvartetten en chans. Men nu talar allt för att vi i stället för fredsförhandlingar får se en palestinsk diplomatisk offensiv. Till exempel förväntas Palestina be FN:s säkerhetsråd anta en resolution som fördömer Israels olagliga bosättningar på ockuperat område och som även inbegriper sanktioner mot Israel. Här kan det tänkas att samtliga medlemmar i säkerhetsrådet utom USA ger sitt stöd åt en sådan resolution. Palestina kan också vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag och begära en prövning av Israels agerande i Gaza under kriget 2008-2009. Därutöver förväntas Palestina återuppta sina ansträngningar om att vinna FN:s erkännande som en självständig stat och uppmana till massiva demonstrationer på Västbanken mot den israeliska ockupationen.

Under 2012 kommer den amerikanska presidentvalskampanjen att förhindra USA och Barack Obama från att sätta press på Israel och att därigenom aktivt bidra till att fredsförhandlingar kommer igång. För att inte processen skall stå stilla är det viktigt att andra aktörer, som t ex EU och Sverige, gör sitt bästa för att stödja palestiniernas strävan efter en egen stat till exempel genom att i FN bejaka palestiniernas krav på ett erkännande.

De rödgröna partierna har sedan länge ställt sig bakom det kravet. Alliansregeringen är splittrad och hukar i frågan. Det vore befriande om utrikesminister Carl Bildt tvingades ut på banan för att ge ett tydligt besked om var Sverige står i frågan. Men han lär nog slippa undan, i denna fråga som i så många andra.

Ylva Johansson och evighetsdebatten om Håkan Juholt

2012-01-02T11:12:00.006+01:00

Nyhetsåret 2012 börjar som det gamla slutade - en evighetsdebatt om framtiden för Socialdemokraterna och dess partiledare Håkan Juholt. Denna gång är det en bloggpost av framträdande socialdemokraten Ylva Johansson som väckt starka känslor och som i media framställs som en "sågning" av Håkan Juholt.

Läser man Ylva Johanssons text säger hon egentligen bara saker som de allra flesta socialdemokrater är överens om: Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året. Det vore därför bara dumt att skylla på media eller på väljarna, menar Johansson. Partiets problem är självförvållade och partiledaren har alltid det yttersta ansvaret för läget. Någon emot?

De skarpa reaktionerna på Ylva Johanssons text är därför i sig ett uttryck för den djupa kris partiet befinner sig i. Det är inte innehållet i det Ylva Johansson säger som ifrågasätts - Håkan Juholt har vid flera tillfällen under sin förlåt-turné formulerat självkritiken betydligt skarpare. I stället är det att Ylva Johansson väljer att säga en självklarhet som blir en nyhet.

Ylva Johansson är en av landets mest rutinerade politiker. Även om hennes text "bara" var ett uttryck för en stark frustration över partiets läge borde/måste hon ha insett att texten skulle leda till förnyad mediefokusering på det politiska spelet och på personfrågor i stället för politikens innehåll.

Ylva Johansson undvek också att kommentera sin egen roll i partiets svåra situation. Hon har haft en framträdande roll i de båda valrörelser 2006 och 2010 som resulterade i katastrofala valresultat för Socialdemokraterna.

På sin Facebook-sida går nu Morgan Johansson till angrepp mot Ylva Johansson och det "krypskytte" han anser att hon bedriver mot Håkan Juholt. På nätet rasar diskussionen och medielogiken gör att det blir stor uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen (själv blev jag t ex i skrivande stund intervjuad av Ekot).

Partiet behöver utveckla en politik med förslag som är så skarpa att de sätter press på regeringen, vinner väljarnas stöd och därigenom har ett nyhetsvärde som gör att personfrågorna överskuggas. Hittills har partiet misslyckats i att utveckla sådana förslag.

På ett paradoxalt sätt kan den nu uppblossande striden kortsiktigt stärka Juholts ställning internt. I nuvarande stämningsläge och strid är det svårt att hitta en alternativ kandidat som skulle kunna samla partiet och samtidigt med trovärdighet göra anspråk på att vara en valvinnare. I partiet finns också en stark insikt om att problemen i första hand inte är en partiledarfråga - partiets problem ligger djupare än så. Min bedömning står därför fast - Håkan Juholt kommer att leda partiet även över valet 2014.

Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

2011-12-27T10:58:00.018+01:00

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!

Den svåra försoningen

2011-12-23T16:09:00.008+01:00

I ett stall i Betlehem föddes för drygt 2 000 år sedan en liten pojke som så småningom skulle nå världsvid berömmelse under namnet Jesus Kristus. Julen firas för att uppmärksamma och högtidlighålla denna barnafödsel. Så är det, hur svårt det än är för t ex ateisterna i Förbundet Humanisterna att tillstå faktum.

Men i dag skall jag inte träta med Humanisterna. Julen är försoningens tid, en tid för försoning inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människa och människa, mellan förtryckare och förtryckta, mellan fiender och mellan ovänner. Uti en slav du ser en älskad broder skrev fransmannen Placide Cappeau de Roquemaure i en text 1847 och fortsatte och se, din ovän skall bli dig så kär. Musiken skrevs av Adolphe Adam och vi känner den som Adams Julsång.

Det är en ödets ironi att försoningen har så svårt att få fäste just det område där Jesus en gång föddes. Den israelisk-palestinska konflikten präglas av oförsonlighet och har plågat folken i området under mycket lång tid. Oförsonligheten tar sig uttryck i stort och i smått. Så förbjöd t ex borgmästaren Shimon Gapso i Nazareth Illit – en förort till Nazaret – i fjol den arabiska kristna minoriteten att resa julgranar i de arabiska kvarteren av staden. Förfrågan från araberna om att få resa julgranar är provokativ, sa borgmästaren. Nazareth Illit är en judisk stad och det kommer inte att hända – inte i år och inte nästa år, så länge jag är borgmästare.

I den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier råder dödläge. Inga förhandlingar pågår och Israel fortsätter med sin olagliga bosättningspolitik på ockuperade områden. När palestinierna genom sin president Mahmoud Abbas väljer att använda sig av fredliga och diplomatiska medel, vänder sig till Förenta Nationerna och ber om att Palestina skall erkännas som en självständig stat bestraffas palestinierna. När Unesco beslutar att uppta Palestina som medlem drar USA med omedelbar verkan in alla sina bidrag till FN-organet. Israel håller som straff inne de palestinska skattepengar som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten skall kunna betala ut löner till sina anställda och för att det civila samhället på den ockuperade Västbanken skall kunna fungera.

Nyligen gav Israel besked om att projektera över 1 000 nya bostäder i Östra Jerusalem. Socialdemokraterna kräver nu genom Håkan Juholt att utrikesnämnden sammankallas i syfte att nå nationell enighet om ett svenskt erkännande av Palestina när frågan kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.

Försoning är svårt, men nödvändigt för att vi glatt skall kunna hälsa vår frihet. Att älska sina fiender lika mycket som man älskar sig själv är en Gudabehaglig gärning, men också en enorm utmaning för varje ofullkomlig människa. Men som människa har vi en plikt att alltid sträva dit hän. Ansträngningen är särskilt aktuell i juletid, när vi firar Jesu födelse, när hoppets stråle går igenom världen, när ljuset skimrar över land och hav.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt God och Fröjdefull Jul!

Texten publiceras också som ledare i tidningen Tro & Politik.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

2011-12-21T18:39:00.006+01:00

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.

Stasi-arkiven och Carl B Hamiltons icke-liberala syn på rättsstaten

2011-12-17T15:22:00.006+01:00

Igår (16/12) diskuterade jag öppnandet av de s k Stasi-arkiven med Carl B Hamilton i SVT Aktuellt. (Samtalet kan ses här - ca 14 minuter in i programmet.)

Jag har tidigare markerat att jag har svårt för parollen "Öppna arkiven!". Min avklarnade argumentation - vilken jag redovisade i gårdagens sändning - lyder som följer:

I debatten framstår det ofta som att om bara Säpos arkiv öppnas så kommer Sanningen med stort S att utkristallera sig. Så enkelt är det inte. Jag har i min forskning arbetat med material ur Säpos arkiv. Dessa arkivhandlingar består ofta av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är inte så konstigt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

I allt detta brokiga material finns förstås en mängd personuppgifter. Dessa personuppgifter berör inte bara personer som misstänks ha begått olagliga handlingar, utan även dessa personers familjemedlemmar, vänner, bekanta och arbetskamrater. Uppgifterna kan beröra politisk verksamhet, men också personförhållanden som alkoholproblem, sexuell läggning och otrohet. Av handlingarna går det ibland också att identifiera säkerhetspolisens egna källor.

Carl B Hamilton överraskade i diskussionen med att förespråka att namnen på enskilda personer som av arkivhandlingarna att döma hade begått "klandervärda handlingar" skulle offentliggöras. Jag undrade då om Hamilton i sin egenskap av liberal någonsin begrundat värdet av rättssäkerhet. Hur skall en enskild medborgare kunna värja sig mot ostyrkta påståenden som kanske ligger 30-40 år tillbaka i tiden? Hur skulle en sådan person kunna bevisa att han/hon inte haft kontakt med utländsk säkerhetstjänst? Fallet med Marianne Ersson, som felaktigt utpekades som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte vara spioner borde leda till eftertanke.

Sverige är en rättsstat, vilket bl a innebär att en medborgare aldrig skall tvingas bevisa sin oskuld. Rättsstaten är en grundbult i demokratin och därför blev jag både förvånad och besviken över att Carl B Hamilton så lättvindigt viftade bort den problematiken.

Visst - öppna gärna arkiven. Men då skall syftet vara att granska statsmakten och hur myndigheten har skött sitt uppdrag. Eller att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Att öppna arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är varje öppet och civiliserat samhälle främmande.

Alliansen och S ger Säpo grönt ljus för signalspaning

2011-12-15T17:26:00.008+01:00

Socialdemokraterna och Alliansregeringen har enats om att Säpo skall få ta del av FRA:s signalspaning. Överenskommelsen motiveras med Säpos svårigheter att spana i samband med Taimour Abdulwahabs självmordssprängning på Drottninggatan i Stockholm förra året. Justitieminister Beatrice Ask säger att överenskommelsen "förbättrar Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism". Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson betonar frågans vikt för "rikets säkerhet". Överenskommelsen kombineras med tillsättandet av en parlamentarisk integritetskommission.

Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)

Cancersjukdomar: 700 000 döda

Självmord: 60 000 döda

Trafikolyckor: 23 000 döda

Mord: 1 700 döda

Terrorism: 1 död

Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.

Riv upp, gör om, gör rätt!

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

2011-12-13T20:32:00.005+01:00

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.

Vem tar vem i Vänsterpartiet?

2011-12-11T16:46:00.006+01:00

Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.

Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.

Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.

Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.

Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.

Sankta Lucia - eller?

2011-12-08T20:04:00.006+01:00

Som vanligt så här års utbryter en engagerad och lätt yrvaken debatt om huruvida skolelever skall kunna fira advent eller Lucia i kyrkan. Kvällens avsnitt av Debatt i SVT kl 22.00 behandlar t ex ämnet, och det lär bli en illuster tillställning.

Själv har jag en pragmatisk och avklarnad inställning i frågan. Staten skall vara sekulär - ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Inget skolbarn skall mot sin vilja behöva delta i någon gudstjänst eller annan religiös ceremoni. Samtidigt impregnerar religionen (oftast kristendomen) hela vårt samhälle och vår kultur. De som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag.

Luciafirandet är ett intressant exempel. Lucia - ljusbärerskan - är ett romersk-katolskt och ortodoxt helgon som i början av 300-talet dog martyrdöden i Syrakusa, Sicilien. Hon påstås bl a ha botat sin moder från blödarsjuka och ha torterats med kokande olja utan att komma till skada. Ljuskronan som Sankta Lucia bär på huvudet skall ha sin grund i att hon ledsagade kristna ned i Roms katakomber för skydd och ljusen fästa kring huvudet var en nödvändighet då hon behövde ha båda händerna fria.

Ingen ifrågasätter vårt firande av Sankta Lucia. Däremot ifrågasätts att firandet genomförs i ett kyrkorum. Det är givet förutsättningarna en märklig och ohållbar inställning. Ett motsvarande resonemang kan förstås föras med avseende på adventsfirandet, en hel månads nedräkning för att fira Jesu födelse. Knappast någon tycker att skolbarn skall förvägras att tända adventsljus, då ljuständandet innebär deltagande i en kristen högtid. Religiösa och kulturella sedvänjor växer ihop och utgör en helhet, omöjlig att separera.

Därför ser jag inga problem med att skolbarn firar advent eller Lucia i kyrkan. Firandet skall inte ske i formen av en gudstjänst eller motsvarande. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.

SCB och socialdemokratins framtid

2011-12-07T15:37:00.007+01:00

SCB:s stora väljarmätning i dag har fått stor uppmärksamhet, inte minst mot bakgrund med att Socialdemokraterna med sina 27.7 procent får sitt sämsta resultat någonsin i SCB:s mätningar. Jag kommenterar undersökningen bl a för TT, för Svenska Dagbladet och på Newsmill. Mina huvudpoänger är följande:

SCB:s undersökning bekräftar den bild som många enskilda opinionsinstitut givit den senaste tiden. Socialdemokraterna backar avsevärt. Moderaterna och Miljöpartiet kan glädjas över ökat opinionsstöd. Kristdemokraterna ligger visserligen under fyraprocentsspärren, men med förväntade taktikröstare har partiet ändå goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen. I övrigt visar resultaten på ytterst små förändringar.

Absurt nog kommer resultatet från SCB nästan som en lättnad för många socialdemokrater. På sina håll fanns en fruktan att stödet skulle vara ännu lägre. Tillbakagången som nu blev hade man redan mentalt intecknat. Mätningen genomfördes under en period som varit extremt olycklig för Socialdemokraterna, i eftersvallet av Håkan Juholts lägenhetsersättningar och det interna ifrågasättandet av hans partiledarskap.

För att Socialdemokraterna skall kunna bryta sin onda cirkel krävs att partiet lyckas formulera kraftfulla politiska förslag som sätter press på Alliansregeringen. Sådan förslag måste ha tillräckligt starkt nyhetsvärde för att flytta mediernas fokus från personfrågor till sakpolitik. Hittills har partiet misslyckats med detta. Nu finns faktiskt en möjlighet att partiet får viss arbetsro och Håkan Juholt därmed ytterligare en chans.

Håkan Juholt drivs såvitt jag kan förstå av en ärlig önskan att modernisera och öppna upp partiet. Risken finns att han mötes samma motstånd som Mona Sahlin i den trötta kultur som sitter fast i väggarna i partiapparaten. I så fall lär han gå samma öde till mötes som sin företrädare. Om han å andra sidan lyckas bryta ned partikulturen och skapa en politik för det framväxande kunskaps- eller informationssamhället ligger vägen öppen. När det gäller framtidsvisioner framstår Alliansen mest som trötta nötta väderkvarnar och sådana rider man ner.

Kungen i den undre världen?

2011-12-04T15:03:00.010+01:00

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Sluta slira i förtroendefrågan

2011-12-01T08:58:00.011+01:00

Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.

Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.

I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.

Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.

För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.

Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.

Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer

2011-11-29T22:04:00.006+01:00

I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.

Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.

Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.

Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).

Hur skall det gå för nya, "socialkonservativa" Sverigedemokraterna?

2011-11-27T17:14:00.008+01:00

Sverigedemokraterna har fått stor uppmärksamhet i samband med sina landsdagar i Göteborg i helgen. Diskussionen har främst kretsat kring Sverigedemokraternas nya principprogram, där partiet nu definierar sig som socialkonservativt och där nationalismen får en något mer tillbakadragen plats. Beslutet togs inte utan vånda - vart fjärde ombud ville att förslaget skulle återremitteras.

Sverigedemokraternas syfte med att definiera sig själv som socialkonservativt och tona ned nationalismen är att göra partiet mer attraktivt för den helt dominerande del av väljarkåren som inte tycker att invandringspolitiken är så viktig att den påverkar deras partival och som i stället stöts bort av Sverigedemokraternas råa retorik och främlingsfientlighet. Men för att lyckas med denna strategi måste Sverigedemokraterna ställa sig i spagat. Ett ben måste finnas kvar i den främlingsfientliga mylla där en stor del av partiets väljare och sympatisörer har sin hemvist och för vilken invandringspolitiken är den helt avgörande frågan. Ett ben måste röra sig bort från invandringsfixeringen och i stället ta fäste i traditionella kristdemokratiska terränger där en stark och omfattande stat tillgodoser medborgarnas behov av ett skyddsnät vid t ex sjukdom och arbetslöshet.

Kommer då Sverigedemokraterna att lyckas med sin strategi? Vilka är partiets förutsättningar att inte bara bibehålla sina väljare utan också kunna växa ytterligare? Det som talar för att den nya kostymen kommer att vara funktionsduglig är att de svenska Kristdemokraterna inte har hållit sin plats på den socialkonservativa delen av den politiska spelplanen. I sin iver att hålla samman Alliansen har Kristdemokraterna tvingats till långtgående kompromisser och inte skördat några framgångar i sina paradfrågor. Även Moderaternas ändrade kurs mot en liberal mitt innebär att det finns ett politiskt utrymme för en socialkonservativ strömning i svensk politik i dag. Sverigedemokraterna har en mycket skicklig partiledning - om det sedan är tillräckligt för att sköra politiska poäng och vinna väljare är en annan sak.

Det som talar mot att Sverigedemokraterna kommer att lyckas är att partiet även fortsättningsvis kommer att tvingas tala mycket invandringspolitik för att inte demobilisera sina kärnväljare. De övriga riksdagspartiernas isoleringsstrategi mot Sverigedemokraterna har hittills varit mycket framgångsrik, och ingenting tyder på att de tänker överge denna strategi bara för att Sverigedemokraterna börjar kalla sig socialkonservativt. Sverigedemokraterna tycks inte heller ha skördat några frukter av Socialdemokraternas opinionsras. Håkan Juholt kanske inte personifierar kampen mot Sverigedemokraterna lika starkt som Mona Sahlin gjorde (men vem gör det?), men i sak har hans linje varit solklar. De S-väljare som - åtminstone tillfälligt - övergivit partiet tycks snarare ha sökt sig till V och MP eller t o m till M.

Mycket klokt har skrivits om Sverigedemokraterna och socialkonservatismen, bl a av Vänstra Stranden, av Andreas Johansson Heinö och av Mats Lindberg. Den som vill kan också lyssna på ett samtal i P4 Extra där Marie Demker och Jimmie Åkesson medverkar.

Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna

2011-11-22T20:38:00.006+01:00

Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:

Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.

Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.

Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.

Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.

En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.

Thomas Östros vägran att uttala förtroende för Juholt

2011-11-21T17:52:00.004+01:00

I går vägrade Thomas Östros att i SVT Agenda uttala sitt förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Thomas Östros vägran är uppseendeväckande, eftersom partiets "mäktiga verkställande utskott" bara för några veckor sedan uttalade sitt fulla förtroende för Juholt.

Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?

Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.

Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.

Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.

Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.

Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.

Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland

2011-11-20T13:37:00.008+01:00

Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)

Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?

Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.

Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.

I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.

Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.

Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

Håkan Juholt och sms-attacken

2011-11-15T17:14:00.003+01:00

Det har rönt stor uppmärksamhet att det socialdemokratiska kommunalrådet i Sigtuna och tillika partistyrelseledamoten Anders Johansson i ett sms till flera partikamrater uttalat sig utomordentligt kritiskt om Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju. Det är så jävla illa, skrev Anders Johansson, och tillade Jag tycker inte att detta är värdigt mitt fina parti och vet inte om jag vill vara en del av förfallet.

Det är oklart om Anders Johansson insåg att hans sms skulle bli allmän kännedom, eller om han bara ville lätta på trycket. Om den senare tolkningen är korrekt så rör det sig om en monumental aningslöshet från Anders Johanssons sida om hur dagens öppna, transparenta samhälle fungerar.

Den övergripande strategin från den socialdemokratiska partiledningens sida har den senaste tiden varit att till varje pris få fokus på politiken igen, för att på det sättet ge Håkan Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna sitt förtroende. Anders Johanssons sms väcker därför irritation internt.

Jag kommenterar det inträffade i Expressen och gav en kommentar till TT enligt nedan:

Håkan Juholts insats i Ekots lördagsintervju har tagits emot på olika sätt i partiet. En del tycker att han gjorde ganska bra ifrån sig, en del tycker att hans svar bidrog till ökad oklarhet om den socialdemokratiska politiken. Anders Johansson tillhör uppenbart den senare gruppen.

Däremot finns det inget som säger att Anders Johansson uppfattning om Håkan Juholt i stort skulle vara representativ för ledande partiföreträdare. Tvärtom tror jag att det nu finns en samling kring ståndpunkten att lägga fokus på politiken och på det sättet ge Juholt arbetsro och en möjlighet att återvinna inte bara partimedlemmarnas utan också väljarnas förtroende.

Min tolkning är att Anders Johansson hade ett behov av att personligen lätta på trycket efter att ha hört Juholt i intervjun. Det var i så fall utomordentligt aningslöst av honom att göra det genom SMS och utan att inse att vi lever i en tid då allt blir offentligt. Så länge inga ledande partiföreträdare går ut och ger Anders Johansson stöd tror jag inte det inträffade försvagar Håkan Juholts ställning.

Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

2011-11-14T20:48:00.008+01:00

Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!

I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.

Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.

Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.

Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).

Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.

Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.

Dagens mantra i svensk politik: Vi måste bli tydligare...

2011-11-09T15:24:00.006+01:00

Centern skall bli tydligare med sitt budskap. (Annie Lööf, C, 24/9 2011)

Vi måste vara tydligare med vad vi vill. (Rosanna Dinamarca, V, 5/11 2011)

Vi måste bli tydliga och visa på vad vi vill. (Ulla Andersson, V, 7/11 2011)

Vi behöver tydliga budskap om vad vi vill. (Carin Jämtin, S, 27/3 2011)

Det går ett rop efter tydlighet i svensk politik. Ropet kommer från företrädare för de politiska partier som har ett utsatt läge i opinionen. Ökad tydlighet framställs som den medicin som skall få väljarna att strömma tillbaka till partiet. Underförstått: Om väljarna verkligen visste vad vi ville så skulle de också rösta på oss.

Så enkelt är det naturligtvis inte. Ökad tydlighet kan ju lika gärna innebära att väljarna söker sig från partiet, när de väl inser vilken politik det är partiet vill föra. Jag skulle vilja säga att ropet efter "ökad tydlighet" är så mångtydigt att det snarare bidrar till ökad otydlighet i den politiska debatten.

Kravet på "ökad tydlighet" kan uppfattas på åtminstone fyra olika sätt.

1. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna skulle också uppskatta den om de bara kände till den. Vi måste därför bli bättre på att berätta om den. Vi måste bli tydligare!

2. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den, men uppskattar den inte eftersom de inte har förstått hur bra den är. Vi måste därför bli bättre på att förklara den. Vi måste bli tydligare!

3. Vi har en bra politik som vi är väldigt nöjda med. Väljarna känner till den och uppskattar den, men har svårt att skilja den från den politik som en del av de andra partierna för fram. Vi måste därför bli bättre på att synliggöra vad som skiljer vår politik från de övriga partiernas politik. Vi måste bli tydligare!

4. Vi har just nu inte en bra politik. Våra förslag är vaga och det är oklart hur de hänger ihop till en helhet. Vi måste kraftsamla för att skapa en sammanhängande politik som vi kan föra fram inför väljarna. Vi måste bli tydligare!

Så länge en partiföreträdare som ropar efter "ökad tydlighet" inte preciserar uttrycket enligt ovan blir ropet meningslöst och bidrar i stället till ökad otydlighet i debatten. Jag tycket att journalisterna har varit alldeles för naiva och släpphänta (ja, jag generaliserar...) mot partiföreträdarna i detta avseende. Vad menar du egentligen när du säger att partiet måste bli tydligare vore t ex en obligatorisk uppföljningsfråga.

Tydlighet är en dygd. Men då skall det också vara tydligt vad man menar med tydlighet.

Krisstillstånd ett normaltillstånd inom Socialdemokraterna?

2011-11-07T18:04:00.003+01:00

Det känns som att kristillstånd börjar bli normaltillstånd inom Socialdemokraterna. Efter två katastrofval i rad - 2006 och 2010 - fortsätter opinionsstödet att minska och väljarnas förtroende för Håkan Juholt är - för att uttrycka det milt - i dagsläget något begränsat.

Men det är nästan tre år kvar till nästa val, och mycket kan hända. Så här långt in på föregående mandatperiod ledde de rödgröna partierna med upp till 20 procentenheter över Alliansen, och en och annan bedömde regeringen som rökt. Väljarna i dag är betydligt rörligare än tidigare, och den som redan nu vill tippa valresultatet 2014 bör tänka sig för.

Själv menar jag att Socialdemokraternas sittande programkommission och organisationsutredning måste ut på banan innan det är för sent. Kriskommissionens samhällsanalys måste plockas fram och ligga till grund för skapandet av en ny, sammanhållen politik. Problemet för Socialdemokraterna är inte Håkan Juholt - det är avsaknaden av en ideologisk kompass som visar riktningen för en sakpolitik bortom industrisamhället.

Jag gav tidigare i dag kommentar enligt nedan till TT:

Det fortsatta raset i opinionen för Socialdemokraterna skapar stor oro i partiet. Optimisterna hade hoppats att nedgången skulle vända eller åtminstone stanna upp. Nu fortsätter opinionsstödet i stället att sjunka.

Det finns inget utbrett stöd i partiet för att nu väcka frågan om Juholts avgång. Givet att han fick partiledningens förtroende efter boendeaffären kommer han också att få ytterligare tid att vända opinionen. Men om opinionsstödet är lika svagt eller ännu svagare när vi kommer in i februari-mars 2012 kommer frågan om hans avgång sannolikt att väckas på nytt.

I dagsläget finns ingen självklar alternativ kandidat. Om Juholt avgår kommer allt fokus att försvinna från sakpolitiken till personfrågor, och de flesta inom partiet vill undvika en sådan situation.

Det finns vid sidan av oron för hur Juholt kommer ut i opinionen också en irritation över att partiledningen som helhet inte lyckas formulera en politik som synliggör distinkta sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och Alliansregeringen. Juholts kris är ur det perspektivet bara ett ytfenomen, ett uttryck för en mer djupliggande kris inom hela partiet.

Öppna Stasiarkiven? Om skillnaden mellan att granska makten och att granska medborgarna

2011-11-06T21:08:00.005+01:00

Frågan om huruvida de s k Stasiarkiven skall "öppnas" väcker starka känslor. Det finns drag av moralism i debatten, där en och annan menar att det är ett värde i sig att i dag synliggöra de svenska medborgare som av Säpo under det kalla kriget misstänktes för att på något sätt samarbeta med DDR.

Jag noterar att jag - som i nästan alla sammanhang slåss för transparens och öppenhet - provoceras av ropen på att "öppna arkiven". Varför reagerar jag så? Inom Säkerhetstjänstkommissionen gick jag för drygt tio år sedan med liv och lust in för uppgiften att granska de svenska säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen i slutet av 1960- och början av 1970-talet.

Svaret är följande. Säkerhetstjänstkommissionen hade i uppdrag att kritiskt granska och utvärdera de svenska säkerhetstjänsternas agerande. Det var statsmaktens göranden och låtanden som stod i fokus och som skulle nagelfaras. När det gäller den typen av granskningar av (stats)makten har jag inga skrupler.

Men ropen om att öppna de s k Stasiarkiven syftar inte till att granska makten. I stället är det enskilda medborgares integritet som skall sättas ur spel. Och då är jag inte med. Problematiken är den samma som jag behandlade i en bloggtext i somras: Vår tids paradoxer: Öppenhet vs. integritet. Makten skall granskas under öppna former - medborgarnas integritet skall värnas så långt det bara är möjligt. Svårare är det inte.

DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia

2011-11-03T08:02:00.009+01:00

Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.

Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.

Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.

I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".

Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.

Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?

2011-11-01T07:40:00.009+01:00

Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!

FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.

Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.

En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.

Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.

Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.

För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.

Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.

Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.

Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.

Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".

Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.

Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.

Turerna kring Juholt får inte hejda förnyelseprocessen inom S!

2011-10-30T08:59:00.009+01:00

Det finns en risk att mediedrevet kring Håkan Juholts lägenhetsersättningar får den nödvändiga förnyelseprocessen inom Socialdemokraterna att stanna upp. Juholts tänkta förlåt-turné har på många håll omvandlats till ett formidabelt segertåg, motsvarande julhelgens Karl-Bertil Jonsson. I Göteborg möttes Juholt av stående ovationer väl värdigt en rockstjärna. Mediedrevet har provocerat många partimedlemmar som nu snabbt vill sluta leden och gå vidare. Vackert så. Men här och där i partiet tycks det råda större upprördhet över riksdagsmejl som "läckt ut" än över det inträffade i sig.

Det är viktigt att Juholt-affären inte väcker till liv den gamla partiandan om att "medierna är emot oss" och att "det där tar vi internt". Turbulensen kring Juholt är mera ett uttryck för socialdemokratins kris än för Juholts yvighet och hastighet.

I Expressen i dag exemplifierar jag socialdemokratins kris genom att jämföra Socialdemokraternas slutna process med att utse ny partiledare med motsvarande öppna process i Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet: Valberedningen under ledning av Berit Andnor valde en sluten process och avfärdade alla kritiker med att valet av partiledare minsann inte var någon Idol-tävling. Men en Idol-tävling var just vad det blev, fast med den viktiga skillnaden att ingen visste vilka kandidater det fanns att rösta på.

Kriskommissionens viktiga rapport från i våras om behovet av en modernare samhällsanalys och av organisationsförändringar bör plockas fram från den hylla där den nu tycks ligga och samla damm. Läs också dagens insiktsfulla och frimodiga artikel på DN Debatt där Gustav Fridolin och två andra framträdande miljöpartister berättar om hur Miljöpartiet vill mobilisera svenska folket i utarbetandet av det program partiet skall gå till val med 2014.

Moderaterna har just demeriterat sig genom att tillsammans med Sverigedemokraterna vara det enda parti som vägrar redovisa sina partibidrag. Moderaternas val av slutenhetens väg och Miljöpartiets frimod såsom det redovisas på DN Debatt bör sporra Socialdemokraterna till ytterligare krafttag i det viktiga arbetet med att omvandla sig till Sveriges mest moderna och öppna parti.

Min artikel i Expressen kan läsas i sin helhet här.

Blev Gadaffi lynchad? Om människovärde och risken för Strange Fruits också i vår egen trädgård

2011-10-23T15:52:00.009+02:00

Få sörjer Muammar Gadaffi. Sedan han tog makten 1969 styrde han Libyen på ett despotiskt och odemokratiskt sätt. Hans excentrisitet och oförutsägbarhet skapade osäkerhet i omvärlden. Hans oberoende och hans motstånd mot USA:s Mellanösternpolitik gav honom emellanåt en gloria av radikalitet i vänsterkretsar.

Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.

En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.

Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.

Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.

Håkan Juholts Canossavandring: Etappmål Göteborg

2011-10-19T19:59:00.004+02:00

I kväll (onsdag) deltog jag i ett medlemsmöte för Socialdemokraterna i Göteborg, med Håkan Juholt som gäst. Intresset var stort, för att uttrycka det milt, och biografen Drakens stolar fylldes på i rask takt. Det var det största politiska inomhusmötet jag varit med på mycket länge.

Håkan Juholt kom för att be om ursäkt för att hans agerande skadat partiet. Men publiken var inte så intresserad av hans ursäkter. Juholt möttes av stående ovationer och en enorm värme. De första 20 minuterna av sitt tal ägnade han åt ursäkten och åt att försöka förklara vad som hade hänt. Redan efter tre-fyra minuter hörde jag de första teaterviskningarna kring temat: Sluta nu prata om det där. Du har bett om ursäkt så det räcker och blir över. Nu vill vi gå vidare och bedriva politik med dig som vår partiledare.

När Juholt så småningom var klar med sina ursäkter övergick anförandet till ett klassiskt vänster-högertal. Juholt talade helt utan manus. En riktig förkunnare, och publiken lyssnade andäktigt. Hans retorik och oneliners firade i vanlig ordning stora triumfer: Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet. Starkast applåder fick han när han påstod att han aldrig funderat på att avgå och när han lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken. Särskilt den försämrade servicen efter privatiseringen av apoteken upprör, av applåderna att döma, socialdemokratiskt fotfolk.

Visst kan man påstå att Juholt hade en lätt match, att de trogna partimedlemmarna självklart stället upp bakom partiledaren. Men man skall inte underskatta värdet av att ha en partiledare som förmår entusiasmera och mobilisera medlemmarna till politiskt arbete. Håkan Juholt kan mycket väl gå internt stärkt ur det som varit. Hans förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar är en värdefull tillgång på den långa och mödosamma vägen fram till valseger 2014.

Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?

2011-10-18T18:35:00.010+02:00

I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.

Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.

Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.

Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.

Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga

2011-10-16T14:15:00.009+02:00

Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.

Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.

Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)

Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.

Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.

Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.

Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.

Klokt beslut att låta Juholt stanna

2011-10-14T16:24:00.006+02:00

Läsaren av denna blogg vet att jag vid flera tillfällen hävdat att det mest sannolika utfallet av historien kring Juholts lägenhetsersättningar med påföljande mediedrev trots allt var att Håkan Juholt fortsätter som partiledare. Jag tycker också att det var ett klokt beslut att låta honom fortsätta.

Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.

Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.

Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.

Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.

Legitimerar ett drev att all källkritik läggs åt sidan?

2011-10-12T18:40:00.006+02:00

Uppdaterat torsdag 13 september kl 09.05: I dag ger Johan Ingerö på SvD:s ledarsida ytterligare srpidning åt vandringshistorien att Maryam Yazdanafar bekräftat att Håkan Juholt inledningsvis accepterat förslaget om ett temporärt svenskt medborgarskap, med prövotid. Ingerö skriver: Samtidigt, på Dagens Arenas hemsida, bekräftar Maryam Yazdanfar att kollegan Morgan Johansson av Juholt fått i uppdrag att försvara Ilmar Reepalus förslag om ett andra klassens medborgarskap för invandrare. Men Ingerös beskrivning är ju - som jag visar nedan - helt enkelt inte sann. Maryam Yazdanfar bekräftar inte att Juholt gett sitt godkännande av förslaget. Yazdanfar bekräftar att Morgan Johansson vid ett möte med sin riksdagsgrupp påstått att så är fallet. Och det är ju förstås en helt annan sak.

Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.

Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?

I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.

Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.

Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.

Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.

Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.

Stark debatt av Juholt. Men hjälper det?

2011-10-12T11:13:00.006+02:00

Partiledardebatten i riksdagen pågår fortfarande, men Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt har hållit sina huvudanföranden och genomfört sina inbördes replikväxlingar. Förhandsspekulationerna har av naturliga skäl legat på hur Håkan Juholt givet förundersökningen om bedrägeri och påföljande mediedrev. (Jag diskuterade förutsättningarna för debatten tidigare i dag i P1 Morgon tillsammans med Gudrun Schyman.)

Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.

Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.

Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.

Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.

Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.

Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.

Politiskt vingklippt Juholt ett problem för S

2011-10-10T18:13:00.003+02:00

Åklagarens beslut att inleda en förundersökning om misstänkt bedrägeribrott gör situationen än mer allvarlig för Socialdemokraterna och dess partiledare Håkan Juholt. Om det inte blivit någon förundersökning hade Håkan Juholt från och med nu kunnat koncentrera sig på att återskapa sitt förtroende och börja bedriva politik. Onsdagens partiledardebatt i riksdagen hade kunnat bli första steget på den långa vägen tillbaka. Nu kommer i stället bedrägerimisstankarna att kleta fast vid Håkan Juholt ända tills förundersökningen är avslutad - vilket kan ta allt från några dagar till över en månad. Under den perioden är Håkan Juholt politiskt vingklippt.

I skrivande stund sammanträder Socialdemokraternas VU, följt av ett sammanträde med partistyrelsen, för att diskutera den uppkomna situationen och huruvida det finns ett fortsatt förtroende för partiledaren. Kommer partiledningen att uppmana Håkan Juholt att ta en timeout medan förundersökningen pågår eller till och med avgå? Har Håkan Juholt själv kraften och motivationen att vilja fortsätta?

Möjligen kan det bli en timeout. Men jag tror att det internt kommer att finnas ett kraftigt stöd för att Håkan Juholt inte skall avgå. Det är inte många i partiet som nu önskar en ny, lång och osäker process för att välja ny partiledare. Det är också svårt att i förväg se hur en sådan process skulle sluta. Jag tror inte att Håkan Juholt vill avgå. Det kan också finnas en vilja bland många partiaktiva att inte ge efter för mediedrevet.

Jag är ingen jurist. Men min maggropskänsla och lekmannakunskap leder mig i en riktning där jag har mycket svårt att se att förundersökningen skulle leda till beslut om åtal. Kan Juholt hålla ut den tiden så finns det en möjlighet för honom att komma tillbaka, även om uppförsbacken blir tung. Blir det åtal är det däremot slut - då måste han avgå

Så jag tror att Håkan Juholt i kväll får fortsatt förtroende från VU och partistyrelse - möjligen med reservation för en timeout. Jag tror att förundersökningen inte kommer att leda till åtal och att Håkan Juholt därför kommer att sitta kvar och leda partiet ända in i valrörelsen 2014.

Håkan Juholt har naturligtvis fullt individuellt ansvar för det inträffade. Men det är märkligt att ett så stort parti som Socialdemokraterna inte har rutiner för att kontrollera och hjälpa sina främsta företrädare att hantera viktiga regelverk. Möjligen får vi ett Lex Juholt på den här punkten?

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a TT.

Inför kvällens partiledardebatt i Agenda

2011-10-09T14:19:00.011+02:00

Uppdaterat söndag kl 22.15 Debatten i Agenda blev som väntat en märklig tillställning, eftersom den centrala konfliktlinjen i svensk politik - den mellan vänster och höger - inte fick en möjlighet att komma till intryck. Många undrar om Socialdemokraterna verkligen tjänade på att avstå. Mitt svar är ja. Självklart inte på så sätt att partiet vinner väljare på att inte vara med. Men genom att SVT framåt kommer att tvingas avstå från debattupplägg som ensidigt speglar Alliansens bild av hur det politiska landskapet i Sverige ser ut.

I själva debatten glänste Åsa Romson, genom engagemang och förmåga att ta för sig. Hon fick i kväll ett litet medialt genombrott. Annie Lööf var godkänd, men någon Lööf-effekt i opinionen tror jag inte det blev. Fredrik Reinfeldt visade en återhållsam profil, väl förenlig med den statsmannaaktiga image han odlar. Göran Hägglund var ovanligt blek och verkade trött. Jan Björklund var ungefär som vanligt, med en och annan rapp oneliner. Jimmie Åkesson blev en vinnare genom att han fick så mycket utrymme, men inte genom sin insats i debatten.

Jag är övertygad om att Agenda kommer att använda ett annat upplägg nästa gång de arrangerar en partiledardebatt.

På onsdag får vi en ny, riktig partiledardebatt. I riksdagen. Där inleder statsministern och därefter talar partierna i storleksordning. Kanske något för Agenda att fundera på...

Det mesta går Fredrik Reinfeldts väg just nu. Efter fem år som statsminister håller Alliansen samman lika tätt som tidigare och dess opinionssiffror är goda. Trots att arbetslösheten och utanförskapet ligger på nivåer långt över den målsättning Reinfeldt gick till val på 2006 handlar den politiska debatten i stället om frågor där Alliansen står stark, som t ex hur den ekonomiska krisen bäst bekämpas. Finansminister Anders Borg axlar rollen som expert i nyhetssändningarna, medan Tommy Waidelich i Ekots lördagsintervju igår fick ägna upp mot halva programtiden åt att svara på frågor om Socialdemokraternas syn på RUT-avdraget. Håkan Juholts sätt att hantera sina bostadsersättningar innebär att den viktiga kampen om den politiska dagordningen för de rödgrönas del definitivt är förlorad för ett tag framöver.

Många hade sett fram emot kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. De rödgröna såg ett tillfälle att vända vinden och påbörja en motoffensiv mot den borgerliga Alliansregeringen. Allianspartierna själva visste att de debatterade utifrån en styrkeposition och hoppades kunna visa på en bristande trovärdighet i ett rödgrönt regeringsalternativ. Nu blir debatten i stället en stympad tillställning, där sändningstiden halverats och där Åsa Romson (MP) och Jimmie Åkesson (SD) utgör den enda oppositionen mot den sittande regeringen. Sverigedemokraterna jublar, Miljöpartiet måste fundera över om det verkligen var rätt att inte följa Socialdemokraternas och Vänsterpartiets linje att hoppa av debatten.

Jag är glad jag inte är debattledare i kväll. Hur arrangemanget skall kunna genomföras inom ramarna för opartiskhet och saklighet är mig en gåta. Hur gör debattledaren om Fredrik Reinfeldt börjar kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt? Eller förväntas Fredrik Reinfeldt i debatten låtsas som att Socialdemokraterna och Håkan Juholt inte finns? Skall Jimmie Åkesson och Åsa Romson få lika mycket debattid som Alliansregeringen tillsammans? Eller skall Allianspartierna få två tredjedelar av debattiden? Hur man än gör så blir det fel.

Min personliga uppfattning är att det ankommer på den som arrangerar en debatt - i det här fallet SVT - att hitta former som gör att samtliga partier känner sig välkomna och att formen inte kan uppfattas som att den gynnar den ena sidan i debatten. I det här fallet har SVT misslyckats med det uppdraget.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson ställer på sitt personliga twitterkonto den spetsiga frågan Kan det vara så att Agendafolket inte hänger med tillräckligt i politiken för att förstå laddningen i att ställa upp de fyra som samlad opp?

Lars Ohly redovisar sina bevekelsegrunder för att hoppa av debatten för TT: TT: Nu finns det ju ingen som för V:s talan. - Nej det blir konsekvenserna, men vårt syfte är ju också att se till att valrörelsen 2014 inte får den här dramaturgin och scenografin som regeringen vill ha. Vår insats den här gången kanske blir att se till att det blir svårare att få den här typen av uppställningar att fungera i framtiden, säger Ohly.

Jag har tidigare rekommenderat Staffan Doppings artikel i ämnet på Newsmill.

Stormiga dagar för S

2011-10-08T14:59:00.006+02:00

De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.

(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.

Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.

Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.

(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.

(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.

Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.

Tommy Waidelich första budget

2011-10-05T17:29:00.003+02:00

I dag presenterade Håkan Juholt och Tommy Waidelich Socialdemokraternas skuggbudget. Det mesta hade antingen läckt ut eller medvetet presenterats i förväg, så förväntningarna var små. Innehållet bjöd heller inte på några egentliga överraskningar.

Jag gav följande kommentar till TT:

Genom att lägga fokus på utbildning, infrastruktur och bostäder försöker Socialdemokraterna skapa bilden av ett parti som kombinerar ansvarstagande med en vilja att investera sig ur krisen. Budgeten är en kompromiss mellan olika åsiktsgrupperingar inom partiet och den är nu, vad jag kan bedöma, efter en viss turbulens väl förankrad.

Genom att Socialdemokraterna nu inte tar några initiativ kring förmögenhetsskatt och fastighetsskatt så kommer dessa frågor sannolikt att vara lagda åt sidan under hela mandatperioden. RUT har också kommit för att stanna. Men när det gäller RUT tror jag att det kommer att utformas nya förslag under mandatperioden som har en fördelningspolitisk tyngdpunkt.

Håkan Juholt och Tommy Waidelich kom till riksdagsgruppen med ett förslag till budget som var långt ifrån färdigt. Erfarenheten blir att om riksdagsgruppen får ett halvfärdigt förslag så blir debatten också mycket intensiv, då de berörda inser att det faktiskt finns möjligheter att påverka. Hade förslaget först förankrats i VU och i gruppstyrelse hade debatten blivit avsevärt mindre intensiv.

Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah

2011-10-03T19:22:00.004+02:00

I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.

Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.

Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.

Vad händer när Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet?

2011-10-03T13:25:00.008+02:00

Av Vänsterpartiets 24 partidistrikt har 17 stycken bestämt sig för vem eller vilka de vill skall ta över efter Lars Ohly. Av dessa 17 partidistrikt vill 13 stycken att Jonas Sjöstedt tar över, antingen som ensam ledare eller som en av två i ett delat ledarskap, berättar Ekot.

Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.

Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.

I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.

I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.

Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD

2011-10-01T10:15:00.008+02:00

Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.

Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.

Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.

Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.

Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.

Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.

Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.

Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.

Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.

Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.

Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.

Tvärvändning om fosterbarn skadade regeringens förtroende?

2011-09-29T15:50:00.007+02:00

I dag meddelades att regeringen definitivt backat i frågan om de vanvårdade fosterbarnen. En ersättning om 250 000 kronor kommer att betalas ut och de utsatta får även en ursäkt och ett erkännande.

Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.

Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:

1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.

2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.

3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.

Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.

Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.

Hur skall det gå för Göran Hägglund?

2011-09-27T19:35:00.005+02:00

Hur skall det gå för Göran Hägglund? Enligt en undersökning som Sveriges Television genomfört så vill nästan hälften av Kristdemokraternas lokala företrädare antingen att Göran Hägglund avgår eller vill inte uttala stöd för honom. Själv säger Hägglund till SVT att jag har en stark ställning i partiet och han har inga planer på att avgå.

Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.

Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.

Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.

Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.

Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.

Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.

Vad innebär William Petzälls avhopp för Sverigedemokraterna?

2011-09-26T08:51:00.008+02:00

Uppdaterat 26 september kl 14.05: Under dagen har Sverigedemokraterna formulerat ett pressmeddelande där de berättar att William Petzäll under sommaren återfallit i sitt missbruk och att partiet drog slutsatsen man nått vägs ände och uppmanade Petzäll att lämna sitt riksdagsuppdrag samt erbjöd Petzäll finansiering av fortsatt behandling för att ta sig ur missbruket. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Erik Almqvist berättar att Petzäll har velat lämna riksdagen mot att vi ska ge honom en stor summa pengar, men när vi inte har gått med på det och erbjudit honom behandling i stället, så har han velat sitta kvar.

Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.

I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.

För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:

1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.

2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.

3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.

Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.

Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.

Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.

Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?

2011-09-25T10:47:00.003+02:00

Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.

Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.

Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:

Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.

Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.

På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.

Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.

Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.

Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.

SNS ber om ursäkt. Jakten på ett förlorat anseende

2011-09-23T16:19:00.016+02:00

Uppdaterat den26 september kl 10.20: SNS krishantering går vidare. Nu meddelas att SNS VD Anders Svedin - vilket jag förutspådde i uppdateringen nedan - avgår: En viktig del av SNS arbete utförs av forskare som engageras för att belysa viktiga samhällsfrågor. SNS väljer ämnen och författare till rapporterna. Däremot tar SNS som organisation inte ställning till slutsatserna. Forskarna är själva fria att formulera sina budskap. Detta är en av SNS hörnstenar. Det var därför fel när SNS forskningschef blev hindrad från att delta i den diskussion som följde efter publiceringen av rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” för ett par veckor sedan. För detta har SNS VD Anders Vredin bett om ursäkt.

SNS styrelse och Anders Vredin har gemensamt kommit överens om att han lämnar verksamheten, men kvarstår som VD till dess att en ersättare har kommit på plats. Rekryteringsprocessen inleds omedelbart.

SNS styrelse har beslutat att sammankalla organisationens högsta beslutande organ, Förtroenderådet. En kallelse skickas ut under denna vecka. Avsikten är att ge Förtroenderådet en möjlighet att pröva hur den uppkomna krisen har hanterats, att diskutera olika sätt att förstärka förtroendet för organisationen och ta ställning till den handlingsplan som styrelsen har upprättat för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.

Styrelsen beklagar djupt den uppkomna situationen. SNS ska obetingat respektera och främja forskningens frihet och forskarnas oinskränkta rätt att uttrycka sig.

Klokt och nödvändigt beslut av SNS som nu tagit ytterligare ett steg på den långa vägen mot ett återupprättat förtroende.

Uppdaterat den 23 september kl 22.30: I kväll meddelade professor Bo Rothstein - som publicerat flera böcker på SNS - att han tillsammans med sina kollegor Carl Dahlström, Marcia Grimes och Johannes Lindvall hoppar av arbetet med 2012 års Demokratirådsrapport för SNS. Skälet uppges vara att vad SNS-ledningen nu gjort kan inte göras ogjort och det gör att vi skulle få en helt hopplös diskussion om rapportens förutsättningar och vår integritet som forskare i stället för om innehållet i vår rapport. Rothsteins avhopp väger tungt och innebär att det nu blir svårare för SNS att rekrytera kompetenta forskare som är angelägna om sin integritet. Det är ingen vågad gissning att Anders Vredin - trots sin pudel - måste avgå för att förtroendet för SNS skall kunna återställas.

Se även artikeln på DN Debatt av sju ledamöter av SNS förtroenderåd här.

För några dagar sedan utbröt en kritikstorm mot näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Såväl forskningschefen Laura Hartman och statsvetarprofessorn Olof Petersson lämnade SNS med omedelbar verkan, efter att SNS ledning på ett sätt som strider mot den akademiska friheten försökte begränsa Laura Hartmans möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat. Konflikten kretsade kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?" som visade att det var tveksamt huruvida de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden. Debattörer på högerkanten och borgerliga ledarskribenter rasade mot detta majestätsbrott.

Kritiken mot SNS försök att belägga sin forskningschef med munkavle väckte stark kritik i akademiska kretsar, där stödet för den fria forskningen är starkare än vad som tycktes vara fallet inom näringslivet. Nationalekonomen Andreas Bergh skriver: Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje. Sociologen Stefan Svallfors uppmanar i ett brev Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) att som forskningsfinansiär inte stödja en organisation som istället för att stödja ett fritt sanningssökande i stället försöker undergräva det. SNS eget vetenskapliga råd, under ledning av professorn i internationell ekonomi Harry Flam, skriver i ett uttalande att Det sätt på vilket SNS ledning har hanterat kritiken mot boken "Konkurrensens konsekvenser" har allvarligt skadat förtroendet för SNS.

SNS varumärke befinner sig således i fritt fall. Själv efterlyste jag inledningsvis en förbehållslös ursäkt från SNS som ett första steg att hejda det fria fallet: SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Och i dag kom ursäkten! SNS VD Anders Vredin medger att SNS agerat felaktigt och han tar på sig det fulla ansvaret för de begångna felen: Med facit i hand inser jag naturligtvis att jag har hanterat frågan bristfälligt, vilket jag ångrar djupt. Det vill jag be om ursäkt för. Både till de inblandade men också till SNS som organisation. Vredin betonar att SNS-forskare ska ha full akademisk frihet och trovärdigheten för detta ska inte ifrågasättas. (...) Den mest omedelbara åtgärden är naturligtvis den att be Laura Hartman och Olof Petersson om en ärligt menad ursäkt.

Det är utmärkt att Anders Vredin ber om ursäkt och ursäkten är en nödvändig förutsättning för att SNS skall kunna återvinna sitt förlorade anseende i den akademiska världen. Nästa steg bör bli att bejaka kravet från SNS eget vetenskapliga råd att snarast utarbeta och offentliggöra en tydlig och klar policy för att liknande fel inte ska upprepas.

Könsapartheid på Prime Time?

2011-09-21T20:26:00.004+02:00

Kan kvinnor inte underhålla? Den provokativa frågan låg till grund för Publicistklubbens debatt i Göteborg i kväll om varför så få kvinnor är programledare för folkliga och breda underhållningsprogram i SVT. I panelen återfanns Belinda Olsson från SVT Debatt, Annie Wegelius som är programdirektör på SVT, Anna-Charlotta Gunnarsson, programledare på Utbildningsradion och framgångsrik tävlande i På spåret, Stina Dabrowski samt Maria Edström, fil dr i journalistik och masskommunikation.

Programdirektör Annie Wegelius överraskade med att ifrågasätta ämnets relevans. Maria Edström svarade bra med att ämnet var relevant eftersom underhållning är politik. Rickard Olsson var med på telefon och antydde omedvetet att kvinnorna fick skylla sig själva eftersom Belinda Olsson tackat nej till att leda en Prime Time-satsning i somras på SVT. Belinda Olsson såg lite obekväm ut och bytte snabbt ämne. Carin Hjulström satt i publiken och berättade att ingen från SVT kontaktat henne efter hennes framgångsrika program Carin 21.30 som sändes i över 100 avsnitt fram till 2008.

Debatten blev väl lite si så där. Men jag lyckades i alla fall identifiera följande tänkbara förklaringsfaktorer:

1) Bristen på kvinnliga programledare i underhållningsproblem avspeglar bristen på framgångsrika kvinnliga komiker överhuvudtaget.

2) Kvinnor tenderar att tacka nej till den här typen av uppdrag, eftersom de inte vill utsätta sig för den sågning som per automatik kommer i medierna.

3) Kvinnor får inte frågan, eftersom genusblinda och fördomsfulla tv-producenter inte tror att de klarar jobbet.

4) Bristen återfinns bara inom SVT. Internationellt och i de kommersiella kanalerna är det gott om framgångsrika kvinnliga programledare i underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Förklaringarna är förstås inte ömsesidigt uteslutande. Könsmaktsordningen skapar en viss diskurs när det gäller humor, och i den diskursen har en könsrollsbaserad manlig humor en starkare ställning än en kvinnlig dito. Därför väljer producenter bort kvinnliga kandidater och därför tenderar tillfrågade kvinnliga kandidater att tacka nej. Genomslaget är starkare i SVT och därför blir diskrepansen starkast där. Samma mönster återfinns internationellt. Svårare att identifiera problemet är det inte, tycker jag.

SNS bekymmersamma syn på forskningens frihet

2011-09-21T16:09:00.014+02:00

Uppdaterat 22 september kl 09.30. Genom Andreas Bergh och Patrik Öhberg påminns jag om artikeln “Otillbörlig styrning – Turerna kring ett uppdrag för SNS” av statsvetaren Daniel Naurin. I artikeln redogör författaren för sina vedermödor att stå emot påtryckningar att anpassa sina slutsatser så att de passade uppdragsgivaren bättre. Naurin avslutar så här: SNS är en viktig institution i svensk samhällsvetenskaplig forskning. Den nära kopplingen till näringslivet borde göra det extra angeläget att säkerställa att den forskning man bedriver inte kan misstänkas för dold politisk eller ideologisk styrning. Trovärdigheten borde kräva att företrädare för SNS tar sitt ansvar som forskningsledare på mycket stort allvar. Gränsen mellan kvalitetsgranskning och otillbörlig styrning må vara svår att precisera i förväg, men det kan bli besvärande tydligt när man trampar över den.

Artikeln publicerades i år 2001 i Politologen 2001 och kan läsas här.

Forskningschefen vid näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) Laura Hartman lämnar sitt jobb med omedelbar verkan. Laura Hartman var huvudredaktör för rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som publicerades för ett par veckor sedan. Rapporten väckte upprörda känslor bland debattörer på högerkanten och på borgerliga ledarsidor eftersom den hade fräckheten att presentera slutsatser som inte överensstämde med högerns och näringslivets världsbild. Så menade t ex rapporten att det inte gick att visa att de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden.

Debatten kring rapporten skapade en hel den turbulens inom SNS. Laura Hartman motiverar i Dagens Arena sin avgång med att hon har bättre möjligheter att bedriva och presentera sin forskning på det sätt hon vill inom akademin än vad hon har vid SNS.

SNS-affären växer nu ytterligare genom att professor Olof Petersson också med omedelbar verkan beslutat att säga upp sig från SNS. Olof Petersson motiverar sitt beslut med interna meningsskiljaktigheter när det gäller SNS-forskares möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat samt att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten.

Olof Petersson började som forskningsledare på SNS 1997 och har bl a haft ansvaret för SNS Demokratiråd. Från 2009 har han varit knuten till SNS som deltidsanställd rådgivare i forskningsfrågor. Samarbetet mellan Olof Petersson och SNS har varit framgångsrikt. Olof Peterssons kompetens och integritet är oomstridd och hans namn har bidragit till att skapa legitimitet kring den forskning som genomförts och publicerats genom SNS. Varumärket SNS har inom akademin fram till i dag varit betydligt starkare än t ex den likaså näringslivet närstående tankesmedjan Timbro, vars produkter av många uppfattas som pamfletter och därför haft betydligt svårare att vinna legitimitet inom akademin och i den allmänna debatten.

Därför är Laura Hartmans och Olof Petersson avhopp ett svårt slag mot SNS och dess trovärdighet. Fri forskning förutsätter att den enskilde forskaren skall kunna publicera sina resultat utan att frukta repressalier från sin uppdragsgivare om resultaten går i en annan riktning än den som uppdragsgivaren önskat.

Jag tycker det är utmärkt att SNS och Timbro finns och önskar att tankesmedjor och forskningsinstitut knutna till de rödgröna skulle ha samma resurser och förmåga till kraftsamling för att genom fri forskning bidra till en mångsidig samhällsdebatt. Men när SNS väljer att hantera en forskningsrapport som kommer fram till "fel" resultat på det sätt som nu har skett så hotas inte bara den fria forskningen, utan också SNS eget varumärke och bilden av SNS som en intellektuellt hederlig miljö.

SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Dramatik i frågan om erkännande av Palestina

2011-09-19T18:25:00.006+02:00

Frågan om erkännande av Palestina som en självständig stat går nu in i ett dramatiskt skede. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har deklarerat att han i veckan tänker vända sig till säkerhetsrådet med en ansökan om FN-medlemskap för Palestina. President Barack Obama har sagt att USA tänker lägga in sitt veto om säkerhetsrådet säger ja till palestiniernas begäran.

Samtidigt upplever Israel sin värsta säkerhetspolitiska kris på många år. De tidigare goda relationerna till Turkiet är ett minne blott och relationerna till Egypten och Jordanien knakar i fogarna. Israel isoleras alltmer och den instabila situationen i Syrien gör inte saken bättre. Thomas L Friedman uttrycker det distinkt i New York Times: I've never been more worried about Israel's future. The crumbling of key pillars of Israels security - the peace with Egypt, the stability of Syria ant the friendship of Turkey and Jordan - coupled with the most diplomatically inept and strategically incompetent government in Israels history have put Israel in a very dangerous situation.

Den israeliska regeringens passivitet i fredsprocessen har grundat sig på en förhoppning att verkligheten på marken skulle förhindra upprättandet av en livskraftig palestinsk stat. Så har t ex antalet israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken mer än tredubblats på 20 år, från 200 000 år 1991 till 600 000 idag. Palestinierna vänder sig nu till FN i förhoppningen om ett erkännande för att den vägen stärka tvåstatslösningen som ett även fortsättningsvis realistiskt alternativ.

USA vill undvika ett veto av två skäl. Dels för att ett veto skulle synliggöra USA:s isolering i världssamfundet i denna fråga. Dels för att ett veto skulle riskera att väcka upp anti-amerikanska stämningar i Mellanöstern. Men för att ett veto skall kunna undvikas krävs att ett av följande tre villkor uppfylls. 1.) Palestinierna kan i sista stund övertalas att inte vända sig till säkerhetsrådet med en begäran om medlemskap. 2.) USA lyckas övertala tillräckligt många andra stater i säkerhetsrådet att inte stödja palestiniernas begäran. 3.) USA lyckas dra frågan i långbänk i säkerhetsrådet, och under den tiden få igång reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Av dessa tre villkor bedömer jag 1 och 2 som osannolika, medan villkor 3 är något mindre osannolikt.

Palestinierna kan också vända sig till generalförsamlingen för att få ett erkännande som stat och därigenom en förhöjd status inom FN-systemet utan att formellt bli medlem. Det är i det sammanhanget som Sveriges och EU:s agerande blir av intresse. Carl Bildt har hittills vägrat att berätta vilken linje Sverige driver i denna process. Min personliga bedömning är att Bildt för egen del är beredd att stödja ett erkännande, men möter motstånd såväl inom EU som inom alliansregeringen.

Upproren i Nordafrika och i övriga delar av Mellanöstern kan mycket väl sprida sig även till de palestinska områdena, t ex om de egna ledarna anses ha vikt ner sig för Israel och USA eller i protest mot vad som uppfattas som västmakternas svek mot Palestinierna. Ett erkännande av Palestina skulle stärka tvåstatslösningen som politiskt projekt och förtjänar därför allt tänkbart stöd. Jag hoppas att Sverige utnyttjar möjligheten att ta en tätplats i en sådan process.

Påverkar det danska valresultatet svensk politik?

2011-09-16T11:16:00.003+02:00

Det blev en röd valseger i Danmark igår. Trots att Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på över 100 år kommer partiet tillbaka i regeringsställning och Helle Thorning-Schmidt blir Danmarks första kvinnliga statsminister.

Det är självklart glädjande med en kvinna som statsminister. Men som någon skrev på twitter, hade det varit lika roligt med en kvinna om hon hetat Pia Kjærsgaard? Kön betyder en del, men inte allt.

Jag kommenterar valresultatet i Danmark bl a till TT:

- Opinionsvindarna gick åt det här hållet. Och dessutom har den danska regeringen suttit i tio år, vilket är en väldigt lång tid med europeiska mått mätt, säger han till TT.

Regeringsbildningen kan dock bli knepig, spår han. En av osäkerheterna gäller om Radikale venstre kommer att ingå i regeringen eller bli ett stödparti.

- Oavsett vilka partier som hamnar i regeringen kommer underlaget att vara spretigt och skört.

För svensk del får maktskiftet inte några större konsekvenser, enligt Ulf Bjereld.

- Man kan notera två saker: Det ena är att Sverige nu är det enda skandinaviska land som har en borgerlig statsminister, om det nu betyder någonting, säger han.

- Det andra är att Dansk folkeparti har marginaliserats. Det är möjligt att vi nu får en mer nedtonad debatt i invandringspolitiska frågor i Danmark och att det även påverkar debatten i Sverige.

Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi

2011-09-15T08:14:00.009+02:00

I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.

Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.

Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.

Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Damfotboll väcker känslor

2011-09-12T17:45:00.002+02:00

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.

Ännu har vi inget namn på den 11 september

2011-09-10T17:41:00.004+02:00

Ännu har vi inget etablerat namn på det som hände den 11 september 2001. Vi namnger terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Vår ovilja eller vår oförmåga att sätta ett namn på händelserna den 11/9 2001 är ett uttryck för att vi har svårt att förstå vad som hände. Med "förstå" menar jag här "beskriva, förklara och se konsekvenserna av" det inträffade. Tolkningarna är många, både när det gäller förklaringar och konsekvenser.

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text tio år senare är att den inte tycks ha åldrats alls - jag skulle ha skrivit ungefär samma text om jag skrev om den i dag. Vad betyder det? Att min förståelse av det som inträffade inte är större i dag än vad den var då? Att jag inte utvecklas som intellektuell och tänkande varelse? Eller att det som inträffade trots allt kanske inte var så svårt att förstå?

Läsaren får avgöra själv. Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

Till sist är inte organisationsformen det centrala. I stället handlar det om hur vi bäst värnar de värden vi sätter högst - med människovärdet i spetsen. Attacken mot World Trade Center och Pentagon var en grov kränkning av människovärdet. Terroristerna får inte sätta våldsnivån. Kampen mot terrorismen måste därför föras på ett sätt så att den inte kränker de värden den är tänkt att försvara.

Den sista meningen av min text visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA:s upprättande av fånglägret i Guantanamo, det folkrättsstridiga kriget mot Irak med alla dess övergrepp samt legaliserandet av tortyr är skamfläckar i kampen mot terrorismen. Låt oss hylla minnet av alla dessa döda - den 11 september och därefter - genom att aldrig, aldrig acceptera att terrorismens logik blir vår logik.

Carl Bildt tar emot Palestinas ambassadör - Folkpartiet rasar

2011-09-08T16:54:00.010+02:00

Uppdaterat 9/9 kl 19.00. Vi kände inte till det, det var en nyhet för oss. Så formulerade sig folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson, angående Carl Bildts beslut att uppgradera chefen för den palestinska representationen i Stockholm till ambassadör. Birgitta Ohlsson markerade också missnöje med beslutet: Jag tycker att det är viktigt att man inte utropar olika ensidiga förslag utan att man först sätter sig vid förhandlingsbordet innan man går vidare.

Men som Ekot påpekar - och Som Martin Tunström i Smålandsposten tidigare påvisat - så informerade Carl Bildt riksdagen om sitt beslut redan i december 2010. På en fråga ställd av socialdemokraten Peter Hultqvist svarade Bildt att Sverige uppgraderat den palestinska representationens status och att representationens chef kommer att tituleras ambassadör. Det är trist att framträdande folkpartister reagerar med den ryggmärgen i en så här viktig fråga, i stället för att diskutera och öppet pröva den på saklig grund.

Palestinierna har från och med i dag en en officiellt erkänd ambassad i Sverige. När Carl Bildt tidigare i dag tog emot Palestinas nytillträdda ambassadör Hala Husni Fariz skrevs ett avsnitt nutidshistoria. Tidigare har den palestinska representationen i Stockholm titulerats generaldelegation och dess chef generaldelegat. Nu har representationen uppgraderats till ambassad och dess chef till ambassadör.

Sverige går genom uppgraderingen av den palestinska beskickningen till ambassad ett steg längre än övriga länder i Norden och även längre än större EU-länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Beslutet är mycket glädjande och innebär att Sverige tar en tätplats i en viktig process på vägen mot ett erkännande av staten Palestina. Uppdaterat kl 18.00: Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, påpekar uppmärksamt att flera av de länder jag nämnde ovan och som baserade sig på Ekots rapportering också redan uppgraderat den palestinska representationens status. Så Sverige är i gott sällskap.

I ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet motiveras beslutet enligt följande: Det palestinska statsbyggande arbetet har gjort stora framsteg. För att uttrycka vårt stöd för detta arbete har det varit naturligt för oss att uppgradera den palestinska representationen i Stockholm. Det är nu viktigt att parterna återupptar förhandlingar som leder till en tvåstatslösning och skapandet av en demokratisk och hållbar palestinsk stat, sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.

Formuleringarna i pressmeddelandet skall läsas mycket noga. Det är positivt att Carl Bildt lyfter fram att det palestinska statsbyggande arbetet gjort stora framsteg. Men samtidigt betonar han att den palestinska staten skall skapas genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Med dessa formuleringar bibehåller han Sveriges handlingsfrihet när frågan om erkännande av staten Palestina sannolikt kommer upp till omröstning i FN:s generalförsamling om några veckor.

Jag har tidigare betonat att den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Mycket riktigt har såväl Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm som Folkpartiets partiledare Jan Björklund redan hunnit kritisera beslutet. Fredrik Malm säger att "det är tråkigt att Carl Bildt har fattat det beslutet". Jan Björklund betonar genom sin pressekreterare att beslutet att ge palestinierna ambassadörsstatus "inte har samordnats inom regeringen".

Det är modigt av Carl Bildt att utmana sina regeringskollegor i frågan. Låt oss hoppas han har mod nog att också ta steget fullt ut och att Sverige därigenom sällar sig till alla de stater som i FN röstar ja till ett erkännande av Palestina.

Ola Lindholm och vår tids offentlighet

2011-09-07T16:54:00.007+02:00

När kommer boken? En av mina vänner ställde på twitter denna lätt cyniskt retoriska fråga efter att ha sett Ola Lindholm framträda i SVT:s nya talkshow Hübinette igår kväll. Vännens enda rimliga förklaring till att Ola Lindholm valde att ställa upp för en intervju trots att han enträget vägrade svara på den enda fråga som alla var intresserade av var att han måste ha en bok på gång.

Inslaget var något av det märkligaste jag sett på länge. Intervjun marknadsfördes under rubriken "Ola berättar om knarkhistorien". Men Ola berättade om allt annat än just knarkhistorien. Jag tänkte osökt på Joe Hill som i den rättegång där han dömdes till döden "av hänsyn till en dam" vägrade berätta hur han fått sitt skottsår. Ola Lindholms argumentation var av samma slag, även om de privata skälen inte med nödvändighet handlade om en kvinna. Till syvende og sist prövas den typen av argument utifrån deras trovärdighet. För Joe Hill slutade det illa. Jag hoppas det slutar bättre för Ola Lindholm.

Vi lever i en tid då öppenhet och transparens har blivit kungsord. Sociala media har upphävt de gamla mediernas informationsmonopol. I huvudsak är detta en positiv utveckling. Men med nya tider följer nya seder. Dagligen kan vi ta del av nya principiella frågor som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Just nu läser jag att Arbetsdomstolen underkänt avskedandet av en Malmöpolis som skrivit grova inlägg om sin yrkesutövning på sin privata blogg. Och att Pressombudsmannen vill att journalisters inlägg på privata Facebook- och Twitterkonton skall kunna anmälas till och fällas av Pressens Opinionsnämnd. Det är bara att blunda och peka i en dagstidning så återfinns exempel på nya problematiker som uppstår i samband med att gränslinjerna mellan det offentliga, det personliga och det privata ritas om.

Offentligheten är vår tids existensform. Kanske är det därför Ola Lindholm valde att ställa upp. Inte för att han har någon bok på gång. Inte för att han fick betalt eller för att han kände behov av att tala ut eller för att stärka sitt varumärke. Utan därför att offentligheten för honom blivit det som vattnet är för fisken.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell på twitter bäst sammanfattade Ola Lindholms beslut att ställa upp för en intervju: Är det inte lättare om man inget vill säga att inte säga något?

Sverigedemokraterna och dess förhållande till lag och ordning

2011-09-05T16:13:00.010+02:00

På senare tid har tre framträdande Sverigedemokrater polisanmälts eller åtalats för att de kommit i bråk med servicepersonal. Riksdagsledamoten William Petzäll har polisanmälts för att han tagit en s k springnota när han åkt taxi och vägrat betala. Sverigedemokraternas styrelseledamot i Göteborg Jan Borsing har åtalats för att ha misshandlat en busschaufför så svårt att denne brutit ett revben. Riksdagsledamoten Erik Almqvist har polisanmälts för misshandel av en ordningsvakt när han försökte ta sig in i ett VIP-rum på en krog vid Stureplan.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen av dessa tre Sverigedemokrater har dömts för det de anklagas för. Det är möjligt att alla tre är oskyldiga och de skall behandlas som oskyldiga tills något annat bevisas.

Men oavsett deras skuld eller oskuld är det absolut inte bra för Sverigedemokraternas image i förhållande till sina väljare när dess ledande företrädare polisanmäls eller åtalas för att ha kommit i bråk med servicepersonal (taxichaufförer, busschaufför, ordningsvakt). Det är mänskligt att bli arg och upprörd om man uppfattar sig illa behandlad av servicepersonal. Men som folkvald politiker har man ett ansvar att hantera sin ilska på ett sätt så att situationen inte bär iväg och slutar med polisanmälningar. Det tycks mig som att Sverigedemokraternas politiker inte alltid förstått det ansvar som följer med uppdraget att representera sina väljare.

Det är inte så att polisanmälningar av Sverigedemokrater tenderas att uppmärksammas extra mycket. Om det t ex varit riksdagsledamöter från Moderaterna, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som polisanmälts för misshandel av krogvakter hade rubrikerna i media sannolikt blivit än större. Sverigedemokraterna kan förstås påstå att dess företrädare provoceras in i bråk av servicepersonal som ogillar partiets politik. Men det finns inga belägg för att så skulle vara fallet. Och som jag skrev ovan, det ingår i uppdraget som folkvald att inte låta sig provoceras in i bråk med servicepersonal.

De polisanmälningar och åtal jag nämnt ovan skadar partiet. Sverigedemokraternas väljare är den väljargrupp som jämfört med övriga riksdagspartier enligt VALU 2010 rangordnade frågor kring lag och ordning överlägset högst när de bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på. Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han vill profilera Sverigedemokraterna som det parti som starkast prioriterar frågor kring lag och ordning. Jag anar att han, för att uttrycka det milt, inte är helt nöjd med hur ledande partiföreträdare hanterat dessa frågor.

Carl Bildt: Kommer Sverige att erkänna Palestina?

2011-09-01T16:29:00.005+02:00

Uppdaterat 2 september. Noterar att Ove Bring, Sveriges mest ansedde professor i internationell rätt och med en oomtvistad integritet, på DN Debatt idag också argumenterar för att Sverige nu måste erkänna Palestina. Artikeln kan läsas här.

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om varför det är dags för Sverige att erkänna Palestina nu. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Nu på fredag möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar. Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genom föra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?

Blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg?

2011-08-31T09:13:00.006+02:00

Allt talar för att valberedningen i dag kommer att föreslå Annie Lööf som ny partiledare för Centerpartiet. Jämfört med huvudkonkurrenten Anna-Karin Hatt är det inte svårt att se att Annie Lööf står mera till höger i flera viktiga sakpolitiska frågor. Lööf har vid olika tillfällen visat en mer positiv inställning till t ex plattskatt och svenskt Nato-medlemskap och en mer negativ inställning till LAS och till public service. Anna-Karin Hatt har framställt sig som en mer genuin socialliberal och inte på samma sätt som Lööf sjungit allianssamarbetets lovsång.

Med Annie Lööf som partiledare kommer Centerpartiet främst att konkurrera med Moderaterna om nya väljare. Jag rekommenderar statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundströms artikel kring temat på DN Debatt för några veckor sedan, där de pläderar för att partiledarvalet i Centerpartiet mera handlar om politik än om person.

Sedan är det en annan historia hur Annie Lööf i praktiken kommer att agera som partiledare. När Bengt Westerberg 1983 valdes till partiledare för Folkpartiet var det många bekymrade liberaler som fruktade att partiet skulle gå åt höger. I stället blev Bengt Westerberg den politiker som för många förkroppsligade en engagerad socialliberalism. Kanske blir Annie Lööf Centerpartiets svar på Bengt Westerberg.

Lars Adaktusson och frågan om journalistisk opartiskhet

2011-08-30T15:14:00.002+02:00

I morse medverkade Lars Adaktusson i P 1 Morgon, för att presentera sin nyutkomna memoarbok "Världens bästa story". Uppmärksamheten var honom väl unt. Lars Adaktusson är en skicklig och folkkär journalist och hans bok har därför ett allmänintresse.

Men i inslaget formulerade sig Lars Adaktusson på ett sätt som har bäring för den problematik som jag diskuterade i min förra bloggpost. Där diskuterade jag journalistisk opartiskhet utifrån svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.

Adaktusson hävdade i inslaget att svenska mediers bevakning av Mellanöstern var ensidig därför att den gav bilden att "allting som sker är Israels ansvar". På frågan varför det var så svarade Adaktusson att en "en del av förklaringen" stod att finna i "hur de politiska sympatierna ser ut i journalistkåren", där Vänsterpartiet och Miljöpartiet är kraftigt överrepresenterade. Så långt var Adaktussons logik enkel och begriplig: Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. Vänsterpartister och Miljöpartister är överrepresenterade i den svenska journalistkåren och därför får nyhetsrapporteringen från Mellanöstern en Israelkritisk tendens.

Då fick Adaktusson frågan om inte hans egna politiska sympatier också påverkade hans egen nyhetsrapportering. Agenda hade ju t ex under Adaktussons tid kritiserats för att ha en borgerlig tendens. Men nej, så var det inte alls. Adaktusson sade sig vara "så professionell" att han kunde "lägga sin politiska åsikt åt sidan" när han gjorde sina inslag och att en sådan professionalitet kännetecknade de allra flesta journalister.

Adaktusson hävdar således två saker som båda inte samtidigt kan vara sanna. 1.) Journalisters politiska sympatier avspeglar sig i deras rapportering. 2.) Journalister är professionella nog att lägga sina politiska åsikter åt sidan när de gör sina inslag.

Det är trist att en skicklig journalist som Lars Adaktusson inte i ett sådant här sammanhang kan lyfta sig lite ovanför sig själv och försöka se problematiken utifrån. Jag har själv stor behållning av att ta del av Lars Adaktussons rapportering kring den israelisk-palestinska konflikten. Inte för att han är "opartisk". Hans rapportering blir intressant just därför att den har en riktning och inte är "a view from nowhere".

Opartisk journalistik - a view from nowhere?

2011-08-29T16:26:00.004+02:00

Från massmedier till sociala medier. Så skulle man kunna beskriva övergången till den digitala tidens medielandskap. Borta är den tid då en masspublik passivt konsumerade det medierna levererade. I dag tillverkas och distribueras nyhetsinslagen tillsammans med den tidigare publiken, och denna tidigare publik kommenterar och korrigerar nyhetsflödet.

Övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om den opartiska journalistiken. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartiskheten mindre efterfrågad. Och vad är en ”opartisk” rapportering i dag? Jo, en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – menade till exempel Jay Rosen från New York University nyligen i The Economist. I samma artikel lyftes i stället transparensen – genomsynligheten – fram som vår tids objektivitet.

Normen om opartiskhet utmanas på flera sätt. Vid sidan av att opartisk journalistik blir mindre efterfrågad ställs i dag på nytt frågan vad vi egentligen menar med "opartiskhet"? Och hur skall den mätas? Svenska mediers bevakning av den israelisk-palestinska konflikten är ett typexempel, där såväl "israelvänner" som "palestinavänner" anser att bevakningen är grovt snedvriden till den andra partens fördel.

Om denna problematik skriver jag i dagens Aftonbladet. Hela texten kan läsas här.

Angående dagens diskussion om Expressens beslut att förhandsmoderera kommentatorsfälten är min ståndpunkt följande. Nätets frihet är ett värde som det inte går att kompromissa kring. Med nätets frihet menar jag här att var och en skall ha rätt att starta en blogg eller en nättidning eller en portal och där formulera sig helt fritt (så länge det inte rör sig om brottslig handling, som t ex olaga hot eller hets mot folkgrupp). I nätets frihet ingår också att bloggägaren eller motsvarande själv får välja vilken slags diskussion han/hon vill ha i sina kommentatorsfält. Redaktionella principer får inte förväxlas med censur. Thomas Mattsson, ansvarig utgivare för Expressen, och Martin Aagård vid Aftonbladets kulturredaktion för en intressant diskussion i ämnet i dagens Studio Ett.

Trist om Moderaterna väljer att överge kyrkopolitiken

2011-08-26T13:24:00.009+02:00

Moderaternas partistyrelse föreslår att partiet fortsättningsvis inte skall ställa upp i kyrkovalen. Det vore trist om Moderaternas partistämma ställer sig bakom förslaget. Moderaterna behövs i Svenska kyrkan, på samma sätt som samröre med Svenska kyrkan är bra för Moderaterna.

Vi lever i en tid som ibland beskrivs i termer av partiernas kris, där de politiska partierna behöver öppna upp sig och vitaliseras för att återigen attrahera medborgarna. En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare. Men denna hedervärda, tappra grupp är inte representativ för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Om de politiska partierna retirerar från kyrkovalen kommer färre personer att vara villiga att kandidera. Intresset för kyrkovalen kommer också att minska, eftersom de politiska partierna även bidrar med att mobilisera väljare. Medierna kommer att uppmärksamma kyrkovalen i mindre utsträckning än tidigare. Utrymmet för s k opolitiska sammanslutningar (Som t ex Posk - Politiskt obundna i svenska kyrkan) kommer att växa. Det är inget fel på dessa sammanslutningar. Men de har en tendens att täcka för och fördunkla de faktiska konflikter och skiljelinjer som finns i Svenska kyrkan på samma sätt som de finna i alla andra sammanslutningar.

Politik och religion är inte samma sak. Men religion och politik har gemensamma beröringspunkter och påverkar varandra. Det vore bättre att denna påverkan synliggjordes och diskuterades än att den nonchalerades i en fåfäng önskan att relationen mellan religion och politik försvann om man inte låtsades om den.

I morse diskuterade jag den moderata partistyrelsens förslag i P 1 Morgon med Sofia Arkelstam.

Kristdemokraterna trängda inför budgetförhandlingarna

2011-08-25T16:39:00.002+02:00

På fredag möts regeringen på Harpsund för budgetförhandlingar. Kristdemokraterna - som i dag bara får 2.9 procent i TV4/Novus väljarbarometer - kommer pressade till mötet. Partiet har små möjligheter att få gehör från sina allianskamrater om sänkt skatt för pensionärer. I stället talar det mesta för att regeringen kommer att enas om sänkt restaurangmoms, ett förslag som Kristdemokraterna egentligen är emot. Göran Hägglund riskerar därför att framstå som förhandlingarnas förlorare och hans ledarskap att återigen ifrågasättas.

Jag gav följande kommentar till TT:

Budgetförhandlingarna kommer i ett närmast desperat opinionsläge för Kristdemokraterna och partiet har egentligen inte råd att komma tomhänt till sina väljare och sympatisörer. Samtidigt har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varit mycket tydliga med att restaurangmomsen kommer att sänkas medan det inte blir någon sänkt skatt för pensionärerna. Jag tror att Reinfeldt och Borg kommet att stå fast vid sin linje och att de får Centerpartiet och Folkpartiet med sig.

Göran Hägglund kommer knappast att hota med att lämna allianssamarbetet även om hans parti körs över i budgetförhandlingarna. Kristdemokraterna skulle sannolikt tappa ännu mer i opinionen om partiet nu utlöste en regeringskris. Så Göran Hägglund tvingas sannolikt bita i det sura äpplet och trösta sig med att det är mer än tre år till nästa val.

Det är också möjligt att de övriga allianspartierna väljer att ge Kristdemokraterna extra budgetutrymme i några andra av partiets profilfrågor, t ex förbättringar av sjukförsäkringarna samt för de sämst ställda barnfamiljerna. Samt ett löfte om att pensionärerna står först i tur så snart ekonomin tillåter ytterligare reformer.

Varför Libyen inte behöver bli ett nytt Irak

2011-08-24T19:17:00.009+02:00

I skrivande stund tycks det som att de libyska rebellerna är på god väg att att kontrollen över Tripoli och att Muammar Gadaffi aldrig kommer att kunna återta makten över landet. Rebellernas framgångar har i stor utsträckning möjliggjorts genom Nato:s omfattande flyginsatser, med över 20 000 fullgjorda flyguppdrag under våren och sommaren.

Finns det då skäl att tro att Gadaffis fall i Libyen kommer att följas av våld och kaos, på samma sätt som i Irak när den USA-ledda koalitionen störtade Saddam Hussein? Visst finns det en risk att Libyen faller sönder eller delas som en konsekvens av maktvacuum och inbördeskrig. Men jag tycker det finns tillräckligt stora skillnader mellan Nato-insatsen i Libyen och den USA-ledda koalitionens ingripande i Irak för att jag skall våga vara optimist.

För det första grundades Nato-insatsen i Libyen på ett FN-mandat, vilket var ett uttryck för en mycket stark enighet bland världens stater om att ett internationellt ingripande var nödvändigt. Visst har Nato tänjt på FN-mandatets gränser, eller kanske till och med gått utanför mandatet. Men allt annat lika vilar Nato-insatsen i Libyen på en helt annan folkrättslig grund än den direkt folkrättsstridiga interventionen i Irak. FN-mandatet ger också omvärlden en helt annan legitimitet att även fortsättningsvis spela en roll i försöken att bygga demokrati och stabilitet i Libyen än vad omvärlden hade i Irak.

För det andra kom Nato-insatsen till i ett skede där det redan pågick något som höll på att utvecklas till ett inbördeskrig i Libyen. Här fanns en spretig men temporärt enad opposition som med vapen i hand var beredd att utmana Gadaffi och ta över makten. I Irak valde USA och dess allierade att utan folkrättsligt stöd och med falska påståenden om al Qaida-samarbete och förekmst av massförstörelsevapen gå in och avlägsna Saddam Hussein från makten utan att det fanns en enad opposition att luta sig emot.

Om vi nu får se en positiv utveckling i Libyen kommer det att underlätta utarbetandet av nya FN-mandat för internationell intervention i konflikter snarlika den i Libyen. Men om vi i stället får se en negativ utveckling i Libyen kommer det att bli svårare att i framtiden nå enighet inom FN-systemet om internationella interventioner. Många kommer att betvivla nyttan av sådana interventioner och många inte kommer att lita på att de ingripande staterna håller sig inom FN-mandatets ramar.

Läs gärna folkrättsjuristerna Pål Wranges och Mark Klambergs tankar om Nato-insatsen i Libyen ur ett folkrättsligt perspektiv.

Håkan Juholt och hyresrätten som politisk stridsfråga

2011-08-21T17:51:00.007+02:00

I dag publicerades den första Sifo-mätningen sedan i juni. Somrarna brukar kännetecknas av små förändringar i väljaropinionen och denna sommar blev inget undantag. De rödgröna partierna är fortfarande större än Alliansen och Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti. Men avståndet mellan blocken har minskat och nu skiljer bara 1.4 procentenheter. Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet balanserar samtliga på fyraprocentsgränsen.

Det politiska landskapet har förändrats under sommaren på så sätt att den för regeringen känsliga frågan om ett femte jobbskatteavdrag åtminstone tillfälligt avlägsnats från den politiska dagordningen. Socialdemokraterna har fått tillbaka bollen från Alliansen och måste nu utmejsla nya förslag att pressa regeringen med. Jag tycker att Håkan Juholt gjorde rätt när han i sitt sommartal i Västertorp i dag lyfte fram bostadsfrågan och hyresrätten som en profilfråga. I bostadspolitiken står Alliansen tomhänt. Det är egentligen märkligt att inte bostadsfrågorna politiserats än mer kraftfullt de senaste åren. Det är ett eftersatt politikområde, av betydelse för såväl rättvisa och tillväxt som för det förkättrade livspusslet.

Jag tror också att de rödgröna har goda förutsättningar att vinna tillbaka skolfrågorna från Alliansen. Segregationen river sönder samhället och det naiva omfamnandet av friskolefenomenet är på väg att mattas av. Jag rekommenderar varmt Sakine Madons artikel i ämnet i Expressen igår.