Kommer valet 2026 att bli hågkommet som en folkomröstning för eller emot SD? Mycket tyder just nu på det. Ulf Kristerssons (M) beslut att redan i förväg utlova ett stort antal tunga ministerposter till SD och Simona Mohamssons (L) bokstavliga omfamning av Jimmie Åkesson (SD) framstår alltmer som en ödesdiger strategi.
Det är sant att väljarna gärna vill ha besked redan före valet om vilka partier som är beredda att samarbeta med varandra. Men det vore naivt att tro att sådana besked i sig attraherar väljare - det viktigaste är förstås vilka partier som det partiet man överväger att rösta på är villigt att samarbeta med. Och samarbete med SD är fortfarande en i högsta grad kontroversiell fråga i den svenska väljarkåren.
I en läsvärd artikel på DN Debatt idag visar Edvin Boije och Per Oleskog Tryggvason från Indikator Opinion att normaliseringen av SD kanske pågår för fullt i Rosenbad men inte bland marginalväljarna. Bland de väljare som placerar sig själva i mitten på den politiska vänster-högerskalan är SD det klart mest impopulära partiet - hela 41 procent av dessa mittenväljare uppger att de tycker "mycket illa" om SD. Bland mittenväljarna är det också ungefär lika många som uppger att motvilja mot andra partier väger tungt i deras röstningskalkyl som att de i första hand röstar för ett parti de gillar.
Allt annat lika innebär resultaten att en stor del av de mittenväljare som Tidöpartierna vill locka över till sin sida i valet tycker "mycket illa" om SD och de är också benägna att låta denna motvilja påverka deras röstning.
Jag var inne på samma spår i en artikel i Altinget tidigare i år: Inget annat parti är så impopulärt som SD bland de rödgröna väljarna. Även bland centerpartisterna är SD med marginal det mest impopulära partiet – klart mer impopulärt än V och MP.
För många på den rödgröna sidan är ”antipati” och ”impopularitet” snarast för milda ord att använda. Det handlar i stället om en djupt känd avsky av nära nog existentiell natur. Och det är bland dessa väljare Tidöpartierna nu måste övertala en kvarts miljon människor att rösta fram en regering där just Sverigedemokraterna kommer att ha en framträdande plats.
Ingenting är omöjligt, men uppförsbacken är brant.
Ulf Kristersson kan förstås nu inte backa från sina generösa utfästelser till SD. I stället gäller det att försöka få SD att framstå som ett mer försonligt och "normalt" parti inför de osäkra mittenväljarna. Det skulle inte heller förvåna mig om SD och Jimmie Åkesson tonar ned sin främlingsfientlighet och drar sig lite till vänster i välfärdsfrågorna. Jag tycker mig finna spår av detta redan i ett uttalande av Jimmie Åkesson idag.
Men det är tveksamt om en sådan omsvängning räcker. Sent ska syndaren vakna.
SvaraRaderaDet finns naturligtvis fler än en förklaring - till regeringspartiernas läge. Det har varit fördel oppositionen
sedan regeringen bildades en dryg månad efter valet 2022. Keith Starmer har det inte heller så lätt, inte heller
SPD i Tyskland, för att inte tala om Socialistpartiet i Frankrike, alltså motsvarande S.
Finns en rad faktorer som påverkar, inte minst publicitet
om hönshus, prästkragar och inredningskonsultationer
som skiftar fokus från sakpolitik. .
Det är en mångbottnat mix. Sd-spöket är bara en av förklaringarna. Kanske är en annan (vild gissning) så
enkel att Magda är charmig och är bättre på att dra sig
till män, än Ulf är på att attrahera kvinnor. (Låter väl
inte alltför sexistiskt?) Men, man kan inte bara förklara
saker från vad som stöter ifrån, lika viktigt är vad man
faller för, om någon stöter på en. Inte ens Jimmie är
utan charm. Charmigast på högerkanten är trots allt
Strömmer och Pål J med underbar Värmländska. S.W