Stöd de modiga människorna i Gaza!

Modiga människor i Gaza demonstrerar och protesterar öppet mot Hamas styre. Det är ett glädjande tecken och ger hopp om ett på sikt nytt ledarskap i det plågade Gaza.

Dessa modiga människor behöver och förtjänar ett brett stöd. Det i nuläget enda realistiska alternativet till Hamas är en regering den palestinska myndigheten spelar en avgörande roll. Men i stället för att stärka den palestinska myndigheten har Israel under flera år gjort sitt bästa för att undergräva dess auktoritet. De senaste åren har situationen blivit allt värre på Västbanken där bosättare tillåts trakassera palestinier i allt större utsträckning.

Omvärlden måste sätta press på Israel att stoppa bosättarvåldet. Det bästa sättet att stärka den palestinska myndighetens auktoritet är att erkänna staten Palestina - något Sverige föredömligt gjorde redan 2014 och där fler EU-stater nu borde följa efter. Humanitära hjälpsändningar måste omgående släppas in i Gaza, där nu över 50 000 människor dödats av israelisk militär. Vapenvilan måste återställas, gisslan släppas och förhandlingar påbörjas om en tvåstatslösning. 

Jag noterar att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen besökt både Ramallah och Tel Aviv och där fört samtal med Palestinas premiär- och utrikesminister Mohammad Mustafa och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar. Jag hoppas att det inte rörde sig om artighetsvisiter utan att Sverige på allvar vill återta sin tidigare position och försöka spela en positiv och konstruktiv roll i konflikten.

Hur allvarlig är Landerholmaffären?

Henrik Landerholmaffären har utvecklat sig till en skruvad blandning av Bröderna Marx och John le Carré. 

En glömsk nationell säkerhetsrådgivare, borttappade hemliga handlingar, olåsta säkerhetsskåp, en georgisk städerska, en rysk islamist, en kursgårdsföreståndare och en tjänsteman på Regeringskansliet som båda raderar bevismaterial från e-posten. Samt en statsminister som rekryterat sin barndomsvän till uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare och nu påstår att han "inte vet om han visste" något om de vilseledande uppgifter barndomsvännen lämnat. George Smiley och Groucho Marx vandrar tillsammans hand i hand i en säregen gemenskap igenom hela den här soppan.

I detta skede är det omöjligt att veta om Henrik Landerholms försumlighet skadat Sveriges säkerhet. Vi vet heller inte hur den rättsliga processen kommer att utfalla. Men vi vet säkert att Ulf Kristersson inte kan vara nöjd med hur Landerholmaffären utvecklat sig. Nya komprometterande uppgifter kommer hela tiden fram, dels genom den pågående polisutredningen och dels genom DN:s förtjänstfulla granskning.

Politiska skandaler sätter sällan varaktiga spår i väljaropinionen. Skandalerna blåser i allmänhet fort över. Väljarna röstar främst på partier, inte på partiledare. Men politiska skandaler kan ändå skada enskilda partier. I det här fallet tvingas Ulf Kristersson nu ständigt kommentera händelseutvecklingen kring Landerholmaffären, i stället för att prata om de sakfrågor han heller skulle vilja lyfta fram. Tilliten till Ulf Kristerssons ledarskap sviktar - såväl inom Moderaterna som i den allmänna debatten. Dels för att det var Kristersson som utan utlysning rekryterade sin nära barndomsvän till ett nationellt viktigt uppdrag. Dels för att Landerholmaffären nu har krupit in i Regeringskansliet, med raderade e-mejl och motstridiga uppgifter i sakfrågan. 

Till råga på allt är nu rättegången mot Henrik Landerholm uppskjuten till i augusti i år. Skandalen kommer därför inte att ha blåst över inför hösten. Tvärtom. Ulf Kristersson tvingas inleda den årslånga valrörelsen med Landerholmaffären som ett potentiellt sänke om halsen. 

Två lärdomar att bära med sig i detta:

1) Rekrytera inte utan utlysning nära barndomsvänner till nationellt viktiga uppdrag. Går något fel, så blir du en del av felet oavsett hur du försöker värja dig.

2) Var uppriktig! Så mycket hade nu varit enklare om alla inblandade i Landerholmaffären hade varit uppriktiga redan från början. 

Trump vill stänga CNN och Åkesson kunde inte välja mellan Macron och Putin

Det finns fortfarande många som underskattar hur illa ute demokratin är i USA. I sitt tal igår pekade Donald Trump ut CNN som en tv-kanal vars journalistik var olaglig och måste stoppas: I believe that CNN and MS-DNC, who literally write 97.6% bad about me, are political arms of the Democrat [sic] party and in my opinion, they’re really corrupt and they’re illegal, what do they do is illegal. Det är så högerauktoritära krafter brukar agera när de får makt - tysta de fria medierna. Det är viktigt att stå emot. Do not comply in advance.

Och det är inte ett amerikanskt fenomen. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gestaltat detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallat Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillagt: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja. 

I samma intervju i P3 svarade för övrigt Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog mellan Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin. Senare motiverade Åkesson sitt svar med att Macron var en "vänsterliberal imperialist" och därmed jämngod med Putin.

Säkerhetsgarantier - vad betyder det egentligen?

"Säkerhetsgarantier" har blivit ordet för dagen. En rättvis och varaktig fred för Ukraina kräver någon form av säkerhetsgarantier, påstås det. Så kan det säkert vara. Men för att uttalandet ska bli meningsfullt krävs det att både den som uttalar det och den som lyssnar har en någorlunda gemensam uppfattning om vad ordet "säkerhetsgarantier" innebär. Så är sannolikt sällan fallet. Ett av skälen till att så många sluter upp bakom kravet på säkerhetsgarantier till Ukraina beror just på ordets otydlighet och möjlighet att definiera det på olika sätt.

Språkligt är ordet enkelt. Att ge säkerhetsgarantier innebär i så fall just att man garanterar någons säkerhet. Men det är ju lättare sagt än gjort. Man kan garantera att man ska göra sitt allra bästa för att skydda någon, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. 

Ordet "säkerhetsgarantier" säger heller ingenting om vilka medel man lovar att använda när man garanterar någons säkerhet. I fallet Ukraina skulle "säkerhetsgarantier" ytterst innebära att västmakterna (med eller utan USA) garanterade att man skulle sända stridande trupp till Ukraina för att skydda landet vid ett förnyat ryskt angrepp, till exempel efter att ett fredsavtal slutits. Några sådana säkerhetsgarantier lär Ukraina inte få. USA kommer inte att ge några. Europa skulle villkora sådana säkerhetsgarantier med att USA stod bakom dem. Och Ryssland skulle sannolikt vägra underteckna ett fredsavtal där västmakterna gav Ukraina sådana garantier - med motiveringen att sådana garantier i praktiken skulle göra Ukraina till ett Nato-land.

Det Ukraina däremot kan sikta på är någon form av internationell närvaro i landet, antingen genom FN eller på annat sätt, med uppgift att övervaka att ett fredsavtal efterlevs. Alternativet är ett fortsatt krig, med ambitionen att med militära medel ändra på styrkeförhållandena till Ukrainas fördel.

Det finns mig veterligen ingen folkrättsligt reglerad definition av ordet "säkerhetsgarantier". Intressant är också att ordet i praktiken endast skrivs i pluralis - "garantier". Singulartermen "säkerhetsgaranti" används sällan eller aldrig.

Kollegan Bengt-Ove Boström påminde mig i ett mejl om The Budapest Memorandum (Budapestuppgörelsen). Det är en överenskommelse som slöts den 5 december 1994. Bakgrunden var att Ukraina, Belarus och Kazakstan efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning ofrivilligt hade blivit kärnvapenstater. I avtalet förbinder sig USA, Ryssland och Storbritannien att ge dessa tre stater en slags säkerhetsgarantier, mot att de avvecklade sina kärnvapen och anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT).

Jag skriver en slags säkerhetsgarantier. I avtalet lovar Ryssland, USA och Storbritannien bland annat att respektera de tre staternas suveränitet och territoriella integritet och avstå från hot och ekonomiska påtryckningar. Men avtalet innefattar inga bindande förpliktelser om militärt stöd i händelse att någon av de tre staterna angrips. När detta Memorandum skulle undertecknas använde de amerikanska jurister som hanterade processen den mjukare termen "security assessment" medan den ukrainska delegationen konsekvent använde termen "security guarantees".

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Ibland kan det vara praktiskt att inte precisera ett begrepp. Ibland kan vagheten bli ett bekymmer. Det beror på sammanhanget - här finns inget rätt eller fel i sig. Men tro inte att "säkerhetsgarantier" är ett enkelt eller självklart begrepp. Se upp med hur det används!

Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.