2017-03-23

Annie Lööf förstärker oredan i Alliansen

I dag blev det känt att Centerpartiet och Annie Lööf vill försöka stoppa en del skattehöjningar genom att bryta ut enskilda förslag ur regeringens höstbudget, trots att partiet tidigare gått i spetsen för att Alliansen inte ska lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Om Centerpartiets förslag ska nå framgång krävs Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Centerpartiet menar att deras modell för att stoppa regeringens förslag inte bryter mot det så kallade ramverket.

Centerpartiets förslag har inte förankrats med övriga allianspartier. I stället påvisar förslaget den djupnande klyftan inom Alliansen, inte minst i regeringsfrågan.


Detta ligger inte i linje med vad Alliansen sagt tidigare. Detta är definitivt en ny linje från Centern, säger Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson till TT. Mats Persson tillägger att det finns många nackdelar med att bryta ut enskilda delar ur regeringens budgetproposition och att det då även kan bli svårt för en eventuell framtida alliansregering i minoritet att få igenom sin budget.

Moderaternas besked är fortfarande att det är med en gemensam budget som alliansen ska lägga om den ekonomiska politiken, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson till Expressen.

Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed uppger att det bästa sättet att stoppa regeringens politik fortfarande är att lägga fram en sammanhållen Alliansbudget.

Anna Kinberg Batra väckte för en tid sedan stor irritation hos sina allianskamrater då hon berättade att Moderaterna svängde och öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna utan att i förväg ordentligt ha informerat övriga partiledare inom Alliansen. I dag är det Annie Lööf som väcker en motsvarande irritation i Alliansen då hon inte heller i förväg ordentligt informerat sina partiledarkollegor. Vore kanske läge att se över de interna kommunikationsstrategierna inom Alliansen? I alla fall om man gör anspråk på att vilja och kunna regera tillsammans.

Jag kommer osökt att tänka på när Annie Lööf i sitt sommartal i Almedalen 2012 inbjöd sina partiledarkollegor till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra vad hon menade var en nödvändig uppgradering av Alliansen till 2.0. Övriga alliansledare blev tagna på sängen och var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.



Vi får väl se om alliansledarna när de träffas i nästa vecka för att diskutera Annie Lööfs förslag kommer fram till något mer substantiellt än vad de gjorde vid det misslyckade Maramö-mötet. Men Annie Lööf har spelar högt. För första gången på länge kritiseras nu Centerpartiet och Annie Lööf för otydlighet i politiken och för att av opportunistiska skäl byta ståndpunkt i budgetfrågan och ge Sverigedemokraterna inflytande över den ekonomiska politiken. En positionsförskjutning som riskerar att skapa politiskt kaos.

Själv hoppas jag att centerledarens utspel får två konsekvenser. För det första en blocköverskridande överenskommelse om praxis för oppositionens handlingsutrymme i samband med riksdagens budgetbehandling. För det andra en rejäl vänster-högerkonflikt om skattepolitiken. Jag tror att svensk demokrati skulle må bra av båda dessa saker.

2017-03-22

Anna Kinberg Batra och (o)tydligheten

Vill man vara riktigt otydlig, då ska man tala ofta och länge om vikten av tydlighet men utan att precisera vad man menar. I dag intervjuas Anna Kinberg Batra i DN, med anledning av en Ipsos-mätning som visar att Moderaternas ras i opinionen fortsätter. Vad beror nedgången på och vad ska Moderaterna göra för att vända den?

I denna enda intervju återkommer Anna Kinberg Batra sju gånger (7!) till "ökad tydlighet" i olika ordformer som lösningen på Moderaternas problem.

Att missnöjet breder ut sig, men att alternativen inte är tillräckligt tydliga, det tror jag skadar politiken.

Att vara tydligare som moderat ledning och för alliansens del, det behöver vi mer av.

I frånvaro av det har jag nu valt att säga tydligt att vi moderater skulle vilja se gemensam alliansbudget, för det har det funnits frågetecken om.

Jag tror att ju tydligare man kan vara om den politik man står för och hur den löser Sveriges problem, desto bättre förtjänar man förtroende på valdagen.

Det jag sade den 19 januari är att vi ska vara tydliga i att stå för och söka stöd för vår politik. Det kommer jag att tycka på lördag också. 

Då ska vi vara ännu tydligare med varför Sverige behöver en ny regering som vi vill leda.

Då ökar behovet av tydliga politiska alternativ. Det ska vi moderater vara.

Men Anna Kinberg Batras flitiga användande av ordet "tydlighet" i olika former bidrar mest till ökad otydlighet. "Att vara tydligare som moderat ledning", vad betyder till exempel det?

Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om den moderata politiken? Eller betyder ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför man för fram en viss typ av förslag? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer deras politik från övriga partiers politik? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att utforma en distinkt politik som tilltalar väljarna?



Ett mantra är ett ord som inte betyder någonting, men vars upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. Jag kan förstå att Moderaterna i sin nuvarande kris känner behov av ett mantra. Men den som hoppas att mantrat - ökad tydlighet - löser Moderaternas problem lär bli besviken. Partiets kris är djupare än så.

*

Som jag tidigare visat är Anna Kinberg Batra inte den enda partiledaren som bidrar till ökad otydlighet genom att använda ropet på "ökad tydlighet" som ett mantra. Jag tycker fortfarande att svenska journalister låter politiker (oavsett kulör) komma alltför lindigt undan när de använder detta svepande uttryck.

2017-03-18

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut
om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas. 

2017-03-16

Vad kan vi lära av valet i Nederländerna?

Valet i Nederländerna blev en framgång för den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänstern. Så ökade till exempel GroenLinks från 2.3 till 8.9 procent, och det vänsterliberala D66 från 8.0 till 12.0 procent. 

Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016. 

Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.

Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent. 

En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.

Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.

Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.

Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.

Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.

2017-03-14

Ödesval i Nederländerna?

I morgon går Nederländerna till val. Intresset från omvärlden är stort. Valet beskrivs ibland som det första i en rad europeiska ödesval under 2017, där högerpopulistiska partier förväntas skörda stora framgångar. I morgon Nederländerna, senare i vår val i Frankrike och i höst i Tyskland. Särskilt stort intresse riktas mot den allt mer radikaliserade, främlingsfientlige högerpopulisten Geert Wilders, vars parti PVV (Frihetspartiet, Partij voor de Vrijheid) har möjlighet att bli största parti i morgondagens val.


Vi får väl se hur framgångsrik morgondagen blir för Geert Wilders och hans parti. Visst, PVV har goda möjligheter att öka från de tio procent man erhöll i valet 2012 och verkligen bli störst i Nederländernas svårt fragmentiserade partisystem. Men låt oss komma ihåg att PVV redan i valet 2010 erhöll drygt 15 procent av rösterna och då kunde växla in valresultatet i ett visst politiskt inflytande. Även om PVV i morgon får över 15 procent och blir största parti kommer inget annat parti i Nederländerna att vilja samarbeta med honom. Geert Wilders och PVV hamnar i en situation motsvarande Sverigedemokraterna - ett opinions- eller väljarstöd på drygt 15 procent, men isolerat från de övriga partierna erbjuds endast mycket små möjligheter till politiskt inflytande. (Med skillnaden att Moderaterna i Sverige nu öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.)

Det var befriande att i dag läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös text om mediebevakningen av valet i Nederländerna. Johansson Heinö vänder sig emot mediernas extrema fixering vid Geert Wilders och PVV, samt den mediala berättelsen om en ständigt växande högerpopulism. Nederländerna har en tradition av främlingsfientlig högerpopulism. Redan 2002 vann Pim Fortuyn och hans främlingsfientliga parti 17 procent av rösterna och kunde bilda regering tillsammans med högerliberaler och kristdemokrater. (Pim Fortuyn själv mördades under pågående valrörelse.)

Så nej, det är inte så att högerpopulismen ständigt växer. Det är lätt att bli historielös. Visst finns det ett symbolvärde i om PVV lyckas bli största parti i Nederländerna i morgon. Men det innebär inte nödvändigtvis en "historisk framgång" för de högerpopulistiska krafterna, varken i Nederländerna eller i övriga Europa.

För den traditionella vänstern går det emellertid dåligt i Nederländerna. De som värnar öppenhet och frihet får i stället glädjas åt positiva opinionsmätningar för miljöinriktade GroenLinks och det vänsterliberala Democraten 66. Socialdemokraterna? Well, efter att i förra valet ha fått 24.7 procent av rösterna ligger partiet nu i en del opinionsmätningar under tio procent...

2017-03-12

Moderaternas opinionsras

Moderaternas ras i opinionen fortsätter. I alla fall om vi får tro den senaste mätningen från Demoskop. I mätningen får Moderaterna 16.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat sedan maj 2003. Centerpartet fortsätter däremot att öka, och med sina 12.1 procent ligger partiet nu bara fyra och en halv procentenheter efter Moderaterna.  Det är i högsta grad oklart vem som blir alliansens oppositionsledare i valrörelsen 2018, Anna Kinberg Batra (om hon sitter kvar) eller Annie Lööf.

Resultatet innebär att Moderaterna i Demoskops mätningar på bara åtta veckor tappat en tredjedel av sina väljare. Ett sådant opinionsras är unikt för ett stort parti i modern svensk politisk historia.

Moderaternas opinionsras hänger samman med partiets beslut i januari att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i nazismen. Beslutet har vid sidan av opinionsraset också lett till storgräl inom och öppet splittrat alliansen. Anna Kinberg Batra har således inte bara skjutit sig i foten, utan snarare skjutit sig i båda fötterna.

Det är 18 månader kvar till valet, och visst finns det tid för återhämtning för partiet. Men hur ska partiet gå till väga? Det är nu - när mandatperioden har gått in på andra halvan och valrörelsen börjar skymtas vid horisonten - som grunden till valseger ska läggas. Ska partiet trots opinionsraset hålla fast vid sin linje att öppna för samarbete med Sverigedemokraterna? Eller ska partiet svänga igen och tillstå att beslutet att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen var ett missgrepp? Inget av dessa båda alternativ känns som ett vinnargrepp. Det är svårt att återta ett förlorat momentum.

Och kommer Anna Kinberg Batra att kunna sitta kvar som partiledare? Få bedömare tror att Moderaternas kris är en partiledarfråga, och det finns ingen självklar ersättare. Problemen sitter djupare än partiledarfrågan.

Men i Svenska Dagbladet beskriver Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé partiets bekymmer som ett kommunikationsproblem och återupprepar mantrat "vi behöver vara tydliga". Det låter inte som en bra utgångspunkt för en seriös självkritik.

2017-03-09

Det mörknar i Israel

Knesset har antagit ett förslag som gör det möjligt att vägra människor som förespråkar bojkott av israeliska varor tillverkade på ockuperade områden inresa i landet. Beslutet är sorgesamt och försvagar ytterligare Israels position i världssamfundet. Genom att stänga sin gräns för besökare som är kritiska till den israeliska bosättningspolitiken bidrar Israel aktivt till att stärka sin egen isolering och ger bojkott-förespråkarna vind i seglen.

Jag är ingen vän av bojkott av Israel. Däremot förespråkar jag sanktioner mot israeliska varor tillverkade på ockuperade områden, i de olagliga bosättningarna. Det är ett krav som också väcker allt starkare gehör inom EU.

Rabbi Rick Jacobs, ledare för Union for Reform Judaism, en av de största judiska organisationerna i Nordamerika, säger till New York Times: It’s going to be a giant sign up by the door of the Jewish state: ‘Don’t come unless you agree with everything we’re doing here.’ I don’t know what kind of democracy makes that statement.

Jag läser också att Knesset tagit ett första steg mot att begränsa användandet av högtalare som kallar till muslimsk bön. Beslutet kommenteras av center-vänsterpolitikern Zouheir Bahloul: We're talking about small politicians who are trying to persecute the Arab minority in the country.

Den israeliska extrema högern har inspirerats av Donald Trumps valseger i USA. Låt oss hjälpas åt att stötta de krafter inne i Israel som motsätter sig denna utveckling, och som riskerar att isoleras än mer genom den av Israel nu bedrivna politiken.

2017-03-07

Om en karusell i Washington och kampen mot rasism

För ett par veckor sedan promenerade hustrun och jag i National Mall i Washington, från Kapitolium till Lincolnmonumentet. Det var varmt i luften, över 20 grader, och solen gassade. Vi satte oss ned vid en karusell för att pusta lite.

Jag har alltid tyckt om karuseller. När vi suttit några minuter reste jag mig och gick lite närmare. Då såg jag en minnestavla som berättade att detta var inte vilken karusell som helst.


Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr sitt legendariska "Jag har en dröm"-tal, på trapporna till Lincolnmonumentet en bit från karusellen. Samma dag, några mil bort på just denna karusell i Gwynn Oak Nöjespark i Baltimore, blev den då 11 månader gamla flickan Sharon Langley det första afro-amerikanska barn som åkte med karusellen - tidigare hade den endast varit öppen för vita barn. Saken fick stor uppmärksamhet, och i augusti 1981 flyttades karusellen till The National Mall, där den enligt minnestavlan "has always been open to everyone and stands as a symbol of the harmony of which Dr. King dreamed".


Femtio år efter den första åkturen tog sig Sharon Langley en tur på karusellen igen. Jag ser dessa bilder och de ger mig styrka att fortsätta kampen mot främlingsfientlighet och rasism, och för ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och alla människors lika värde.

2017-03-05

Tredubbel kris för M - men få skäl till jubel för S

I dag publicerades DN/Ipsos undersökning Sakfrågeägarskap i politiken. "Förtroende för Moderaterna rasar", är Dagens Nyheters huvudrubrik till rapporten. Så är det. Men det innebär inte att Socialdemokraterna står utan problem.


Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.

Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.

Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.

Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.


Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.

Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.

Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.

Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.

2017-03-04

Gullar SVT Agenda med Sverigedemokraterna?

Gullar Sveriges Televisions nyhetsprogram Agenda med Sverigedemokraterna? Då och då hörs i debatten syrliga kommentarer om att det inte sänds ett Agenda-program utan att en företrädare för Sverigedemokraterna finns med. Jag har själv en maggropskänsla att Sverigedemokraterna är överrepresenterat i Agendas sändningar, men inte kommit mig för att undersöka om det är så.

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-program Breaking News tidigare i veckan uppgavs att Sverigedemokraterna direkt eller indirekt varit med i sex av årets sju hittills sända avsnitt av Agenda. I tre program har Sverigedemokraternas parlamentariska roll diskuterats och i ytterligare tre program har företrädare för Sverigedemokraterna varit på plats i studion för att diskutera frågor som partiet profilerat sig kring. Samtidigt har Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte fått vara med i ett enda program.

Varför har det blivit så? Och är det något att bli upprörd över? Det är ett par av de frågor som diskuterades i det mediegranskande och alltid hörvärda programmet Medierna i P1 och där professor Bengt Johansson reflekterade kring om det är medierna eller partierna som sätter den politiska agendan.

Vi vet ju inte om Sverigedemokraternas frekventa deltagande i sex av Agendas sju program i år är en tillfällighet eller om det är en del i ett större mönster. Om det inte skulle vara en tillfällighet så ser jag två tänkbara anledningar. För det första kan det vara en följd av traditionell nyhetsvärdering, där framväxten av Sverigedemokraterna som ett tredje block i svensk politik, dess vågmästarställning i riksdagen och dess ideologiska kontroversialitet och rötter i nazismen skapar ett legitimt nyhetsintresse kring partiet. För det andra kan det flitiga deltagandet vara en följd av en ängslan från Agenda-redaktionens sida att inte negativt särbehandla Sverigedemokraterna. Redaktionen överkompenserar Sverigedemokraternas pariaställning i politiken genom att bjuda in partiet så snart tillfälle ges. Dessa två förklaringar är förstås inte ömsesidigt uteslutande.

Det vore utmärkt om denna debatt kan leda till ett mer fördjupat samtal om mediernas roll i sättandet av den politiska agendan. Alltför många journalister och redaktörer är alltför defensiva i detta samtal  - det är som att de skyr tanken på att de verkligen har makt och därmed även undviker att öppet debattera hur de hanterar denna makt.

Noterar för övrigt att i Agenda i morgon söndag finns ingen sverigedemokrat med i programtablån. Däremot medverkar miljöminister Karolina Skog (MP).

2017-03-02

Förintelseöverlevare: Anna Kinberg Batra riskerar att bana väg för ondskan

Anna Kinberg Batra - Du riskerar på ett ödesdigert sätt att normalisera och bana väg för ondskan. Så skriver Emerich Roth, överlevande av Förintelsen, i ett öppet brev till moderatledaren i Svenska Dagbladet i dag.

Hans hårda kritik av Anna Kinberg Batra fick stort genomslag. Emerich Roth är 92 år gammal och lyckades som en av ytterst få överleva i fem olika koncentrationsläger under andra världskriget. När denne man anklagar Anna Kinberg Batra för att genom Moderaternas nya samverkan med Sverigedemokraterna riskera att normalisera och öppna dörren för ondskan är det klart att det ger eko,

Man kan tycka vad man vill om att Moderaterna vill normalisera Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i nazismen. (Bloggens läsare vet vad jag tycker om detta...) Men jag har ändå svårt att förstå den nonchalans med vilken det moderata ledarskapet väljer att möta Emerich Roths öppna brev idag. Anna Kinberg Batras enda kommentar (vad jag hittills har sett) kommer via sms genom en av Moderaternas presskontakter Niklas Gillström. SMS-växlingen redovisas i Svenska Dagbladet. Där förklarar Anna Kinberg Batra i lätt lakonisk ton att hon gärna träffar Emerich Roth för att diskutera hur arbetet mot antisemitism kan förbättras, men att Moderaternas beslut att samverka med Sverigedemokraterna står fast. I svaret väljer hon också medvetet att inte använda uttrycket "Sverigedemokraternas nazistiska rötter".

Riktigt illa blir det när ordföranden för Moderaterna i Tyresö, Peter Freij, på twitter anklagar Svenska Dagbladet för att genom sin publicering av Emerich Roths öppna brev "brunsmeta" Moderaterna. Man häpnar.

Jag kan förstå att det är plågsamt att av en överlevare från Förintelsen utpekas som en dörröppnare för ondskan. Men lite värdighet kunde man väl ändå begära i sättet att hantera kritiken.

2017-03-01

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.