2012-10-31

Sverigedemokraterna och svensk opinion

I dag skriver jag tillsammans med Marie Demker och Jonas Hinnfors på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om Sverigedemokraernas framryckning i opinionen under de senaste veckorna. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna gjort en framryckning i opinionsmätningarna. Ekots sammanställning av olika mätningar under oktober ger partiet 7.7 procent. Tidigare har partiet några gånger varit nära 7 procent, men mest stått och stampat på ett opinionsstöd i närheten av valresultatet på 5.7 procent.


Sverigedemokraternas opinionsframgång har väckt starka känslor och debatt. Är uppgången en följd av att allt fler svenskar delar partiets syn på invandringspolitiken? Eller av att allt fler svenskar tröttnat på att invandrings- och integrationsfrågor frågor ”tystas ned” i debatten? Nej, så är inte fallet. Väljarundersökningar och rapporter från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar snarare att invandringsmotståndet minskar. Motståndet är inte obetydligt men det har minskat kraftigt sedan 1990-talet. Dessutom uppfattar få människor invandring som en prioriterad politisk fråga. I valet 2010 nämndes till exempel flykting- och invandringspolitiken endast av nio procent av väljarna när de själva fick berätta om vilka frågor de uppfattat som viktiga för sitt partival. I stället var det sjukvård, sysselsättning, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som låg i topp. Sverigedemokraternas framgång i valet 2010 grundade sig i deras skicklighet att mobilisera den relativt lilla grupp som tyckte att flykting- och invandringsfrågorna var så viktiga att de påverkade deras partival.

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Med debatten om invandrings- och integrationspolitiken följer alltid också en debatt om Sverigedemokraterna, om mediebevakningen av partiet och om partiets plats i svensk politik. Varför blir det så? Vi får ju inte en debatt om Folkpartiet när vi diskuterar utbildningspolitiken eller om Socialdemokraterna när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken. Skälet till att vi får en debatt om Sverigedemokraterna när vi diskuterar invandrings- och integrationspolitik är att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett parti som alla andra. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier genom sitt ursprung i den nazi-influerade Vit Makt-rörelsen. Nazism och rasism ligger utanför det demokratiska samhällets domäner. Det faktum att Sverigedemokraternas ledning återkommande tvingas tillbakavisa anklagelser om rasism genom uteslutningar och ta avstånd från främlingsfientlig retorik inom de egna leden visar hur impregnerat partiet fortfarande är av sitt förflutna.
Självklart skall vi inte låta bli att debattera dessa viktiga frågor av oro för att debatten skulle gynna Sverigedemokraterna. Hur integrationen skall kunna förbättras bör i stället diskuteras på samma sätt och på samma villkor som andra viktiga frågor diskuteras.
Däremot finns det finns inget skäl till att låta diskussionen om integrationspolitiken handla om Sverigedemokraterna. Särskilt inte eftersom Sverigedemokraterna själva väljer att inte ta ställning i integrationspolitiska frågor utan i stället enbart fokusera på kravet om minskad invandring.



2012-10-25

S och frågan om vinst i välfärden. Vad händer nu?

Uppdaterat fredag eftermiddag: I dag presenterade Socialdemokraterna ett sammanhållet förslag i frågan om vinst i välfärdssektorn. Som jag förutspådde nedan innebär det samlade förslaget ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna i förhållande till det enskilda förslag om öppenhet i bokföringen som Stefan Löfven presenterade tidigare i veckan. Framförallt är det kravet på att reglera till exempel personaltätheten som gör att det samlade förslaget har bättre möjligheter att pressa ned vinstnivåerna.

Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.

Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.

*

I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.

Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.

Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.

Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.

Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt  förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.

Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.

Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.

2012-10-20

Israels bordande av Ship to Gazas fartyg Estelle



I dag ansluter jag mig till ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds uttalande om Israels bordande av Ship to Gazas fartyg Estelle:

Idag på morgonen attackerade israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Precis som för två år sedan skedde angreppet på internationellt vatten, vilket innebär ett brott mot folkrätten och synliggör brutaliteten i Israels blockad av Gaza. I rapporter jag fått nu på morgonen tycks det som att ingen enskild individ kom till skada, vilket är en stor lättnad.

Israels blockad av Gaza måste upphöra för att en fredlig och varaktig lösning mellan israeler och palestiniern skall vara möjlig. Vi förväntar oss att utrikesminister Carl Bildt fördömer Israels bordning av Estelle och för saken vidare i alla relevanta internationella sammanhang.

Estelles färd syftade inte enbart till att lindra Gaza-bornas humanitära nöd, utan också till att återupprätta Gaza-bornas grundläggande rätt att importera och exportera varor och att fritt resa in och ut ur området. I denna fråga går den humanitära och den politiska kampen hand i hand. Situationen i Gaza kan inte reduceras till ett humanitärt problem, konflikten är i grunden politisk. Estelles och Ship to Gazas styrka består i att de kombinerar ett humanitärt och ett politiskt uppdrag.

Ship to Gaza har seglat Estelle från Umeå till Gaza. Resan påbörjades i juni och Estelle är nu i mitten av oktober på väg att nå Gaza. Längs vägen har hon med sin slutdestination Gaza City gjort 20 stopp och mötts av stort stöd för Ship to Gazas grundläggande mål: att bryta blockaden av Gaza. Estelle är i sig en symbol för det samhälle och de relationer mellan folk som Ship to Gaza och miljoner vanliga människor vill bygga. Medelhavet är en länk mellan människor. De som bygger murar och inför blockader förstör möjligheten att bygga en bättre värld.

Vi ser med sorg och vrede på Israels olagliga bordning av Estelle och våra tankar är med alla hårt prövade människor i det isolerade Gaza.

2012-10-19

Twitter och yttrandefriheten

I dag skriver jag på Ajour om hur Twitter blockerar ett nazistiskt konto, men bara för användare i Tyskland.  Nedstängningen väcker frågor om hur digitala aktörer skall balansera krav på yttrandefrihet med krav på restriktioner från de stater i vilka de verkar. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

New York Times berättar att Twitter beslutat att blockera användare i Tyskland från det högerextrema, neo-nazistiska kontot @hannoverticker. Användare utanför Tyskland är emellertid inte blockerade, utan kan följa dess inlägg och interagera. Bakgrunden till blockeringen är att myndigheterna i Niedersachsen förbjudit en grupp med namnet ”Bättre Hannover” (”Besseres Hannover”), bland annat för bruk av förbjudna nazistiska symboler och slagord. Polisen i Hannover sände också ett brev till Twitter och begärde att det till gruppen knutna kontot skulle stängas ner.
 

*

Jag har förståelse för tysk lagstiftning givet landets nazistiska förflutna. Det som gör mig orolig är Twitters lite slappa argument att man vill efterleva lokala lagar. Om Twitter funnits under den tid Tyskland var nazistiskt, hade Twitter då också legitimerat självpålagda begränsningar med att man ville följa lokala lagar? Självklart inte. Planet sluttar.

Det vore frimodigare och Twitter och andra aktörer formulerade en värdegrund som gällde oavsett lokala lagar, i Sverige, Tyskland, Kina eller Saudiarabien. Låt sedan den värdegrunden avgöra om det finns skäl till blockad, nedstängning av konton eller borttagande av inslag. Sedan kunde man av pragmatiska skäl då och då kanske tvingas göra avsteg från sin värdegrund, men då också erkänna att det rör sig om ett avsteg och inte gömma sig bakom ”lokala lagar”.

2012-10-14

Sverigedemokraternas framgång och mediebevakningen av integrationspolitiken.

Den senaste tiden har varit glada dagar för Sverigedemokraterna. Partiets enda profilområde - frågor kring invandring, flyktingmottagning och integration - har haft en framträdande plats i samhällsdebatten. I den senaste Sifo-mätningen får Sverigedemokraterna 7.7 procent, vilket är partiets bästa resultat i Sifo någonsin och två procentenheter mer är valresultatet 2010.

Mycket går således Sverigedemokraternas väg just nu. Partiet fick en extra hjälp på traven när SVT:s Agenda i samband med partiledardebatten förra söndagen anammade Sverigedemokraternas problemuppfattning och formulerade frågan Hur mycket invandring tål Sverige? Som Anna-Lena Lodenius påpekat är det en frågeformulering som precis som Sverigedemokraterna förutsätter att invandring är en belastning. Jag har svårt att se något annat politikområde där frågan skulle ställas på motsvarande sätt. Hur mycket jämställdhet tål Sverige? vore till exempel en helt otänkbar fråga (tipstack Lukas Romson). Eller Hur mycket klimatåtgärder tål Sverige? Agenda föll genom sin formulering ner till samma nivå som Expressen hårt kritiserade Kör ut dem-löpsedel från 1993.

Ledningen för Agenda försvarar sig med att frågan var tillspetsad och att frågan kan besvaras på många vis, "Hur mycket som helst! Ingen alls! Eller allt däremellan…". Men poängen är ju inte att frågan kan ha många olika svar. Poängen är att frågan ställs på ett sätt där det tas för givet att invandring är något negativt ("tål") och därigenom utgår från det som skulle bevisas. Genom att kopiera Sverigedemokraternas språkbruk och problemuppfattning abdikerar Agenda från sitt journalsitiska ansvar och bidrar aktivt till att flytta fram Sverigedemokraterna position i samhällsdebatten.

Det mediegranskande programmet "Medierna" i P1 hade i lördags ett inslag som kretsade kring temat "vi mäste våga prata om problemen med integrationspolitiken". Kanske lever Medierna och jag i detta avseende på skilda planeter, men visst är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar medievakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.

Ibland får jag för mig att medierna drabbas av ett slags dåligt samvete för sin bevakning av Sverigedemokraterna. Som om Sverigedemokraterna vore någon slags "underdog" som det är synd om (eftersom de är impopulära i breda kretsar och de övriga partierna väljer att inte samarbeta med dem) och som medierna därför av någon slags rättviseskäl måste lyfta fram. Så är det naturligtvis inte. Medierna skall bevaka och kritiskt granska Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar och kritiskt granskar andra partier. Men inte anamma deras språkbruk eller låta Sverigedemokraternas verklighetsuppfattning styra frågeställningarna.

Invandrings- och integrationspolitiken är viktiga frågeområden. Men den kritiska bevakningen ersätts alltför ofta av moralism och slagord som "för många" elller "för få". Sverige är ett av de mest generösa flyktingmottagande länderna i Europa. Jag vet heller inte vilket europeiskt land som skulle vara mer framgångsrikt i sin integrationspolitik än vad Sverige är. Svensk opinion har blivit allt mindre invandringsfientlig över tid. Här finns en stark grund att stå på för en seriös debatt om hur vi nu bäst går vidare i dessa frågor. Men en sådan debatt förutsätter starka och självständiga medier som förmår stå emot moralism och förenklade slagord. Annars slutar debatten i Expressens Kör ut dem-moras.

2012-10-11

Gästskriver på Motargument, om kampen mot högerpopulismen

I dag gästskriver jag på Motargument, om bästa sättet att motverka högerpopulismen. Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ som syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap. Ett utdrag ur artikeln återfinns nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Svenska väljare anger sällan flykting- och invandringspolitiken som viktiga områden när de berättar vilka frågor som varit avgörande för deras partival. I stället är det sysselsättning, sjukvård, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som ligger i topp när väljarna bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Sverigedemokraternas framgång grundar sig i deras skicklighet i att mobilisera den relativt lilla grupp som tycker att flykting- och invandringsfrågorna är så viktiga att det påverkar deras partival.

Jag har formulerat fyra tumregler att förhålla sig till om man vill motverka att Sverigedemokraterna eller andra högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen.

För det första bör de övriga partierna undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna opinionsmässiga fördelar på att använda högerpopulisternas språkbruk.

För det andra bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser.

Låt oss komma ihåg att den svenska opinionen i dag är betydligt mer positiv till invandrare och till flyktingmottagning än vad den var för ett par decennier sedan. Internationella undersökningar visar att svenskarna är mer positiva till invandring och flyktingmottagning än egentligen något annat folk i hela världen. De högerpopulistiska partierna i Europa har slutat växa. Det är viktigt att i mörkret också förmå se ljuset. Motstånd mot främlingsfientlighet är inte bara en nödvändig moralisk livshållning, det är också en verksamhet som har goda möjligheter att nå framgång.

2012-10-07

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdatering söndag kl 22.30: Stefan Löfven valde den offensiva vägen i debatten, medan Fredrik Reinfeldt valde den defensiva. Jag vet inte om Reinfeldts defensiva linje var ett försök att framstå som statmannaaktig och/eller att ge de mindre allianskollegorna mera utrymme. I vilket fall tror jag det var ett oklokt val. I sociala medier var det gott om bedömare, även borgerliga, som tidvis undrade om Reinfeldt var med i debatten överhuvudtaget. Några jämförde med den amerikanska presidentvaldebatten, där Löfven fick spela Mitt Romneys roll, medan Fredrik Reinfeldt fick vara Barack Obama. I övrigt gjorde Åsa Romson sin bästa TV-debatt hittills.

Jag noterar att Agenda valde ett upplägg som gav invandringsfrågorna stort utrymme, samtidigt som Aktuellt gjorde nyhet på att invandringspolitiken dominerade debatten. Är det sådant som kallas egenproducerad nyhet?

Sammantaget tror jag att de rödgröna denna gång har störst anledning att känna sig nöjda med hur debatten gestaltade sig.

*

Hur kommer Alliansen att utforma sitt angrepp på Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna i kvällens partiledardebatt i SVT Agenda? Länge valde Alliansen att avfärda de socialdemokratiska konkreta förslagen inför skuggbudgeten med formuleringen att "förslaget är visserligen bra, men vi har redan genomfört det". De senaste dagarna har Alliansen emellertid växlat strategi och beskrivit Socialdemokraternas samlade förslag som en "skattechock", "rättning vänster" och att "Stefan Löfven är mer Håkan Juholt än vad Juholt är själv".

Från idélös epigon till skattehöjande vänsterspöke i Håkan Juholts skepnad - så har Alliansens bild av Socialdemokraterna således förändrats den senaste veckan. Med all sannolikhet blir det vänsterspöket som Alliansen kommer att spela upp i kväll.

Hur kommer Socialdemokraterna att svara? Risken är att Stefan Löfven i sin iver att inte framstå som för långt till vänster eller som nyjuholtian blir för defensiv och att Socialdemokraterna framstår som en Alliansen light. Ett parti som vill sänka bolagsskatten lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill begränsa vinsterna i välfärden lite grand, men inte för mycket. Ett parti som vill öka jämlikheten lite grand, men inte för mycket.

De övriga oppositionspartierna har klarare roller. Jonas Sjöstedt (V) kan ensam och ohotad lägga beslag på vänsterflanken på det politiska fältet, med förbud mot vinst i välfärdssektorn som sitt starkaste kort. Åsa Romson (MP) äger de gröna frågorna och jagar nya väljare i frågor kring utbildning och småföretagsamhet.

Sverigedemokraterna har länge stått och stampat i opinionen, men haft en svag uppgång de senaste veckorna. Jimmie Åkessons viktigaste uppgift är inte i första hand att få svenska folket att ändra uppfattning om invandringspolitiken. Hans viktigaste uppgift är i stället att övertyga de väljare som tycker att Sverige tar emot för många invandrare om att invandringsfrågan är så viktig att den måste få betydelse för deras partival. Den uppgiften klarar inte Åkesson ensam, utan behöver (ofrivilligt) stöd från några av de övriga partierna.

Stefan Löfven måste utveckla en argumentation som leder till att den rödgröna oppositionen hamnar på offensiven i debatten, och att Socialdemokraterna inte uppfattas som strykrädda i frågor om skattepolitik, vinst i välfärden och regeringsfrågan. Utbildningspolitiken och jobbpolitiken är två områden som särskilt lämpar sig för en sådan offensiv. Vi får se hur skickligt Löfven förmår hantera utmaningen. Återkommer efter debatten i kväll med en kort analys om hur det gick.

2012-10-03

Rättvisa. Ordet som budgetdebatten glömde

Magdalena Andersson är guld värd för socialdemokratin. Hennes sätt att presentera den socialdemokratiska skuggbudgeten och hennes förmåga att hantera debatten med finansminister Anders Borg imponerar. Till skillnad från sin föregångare Tommy Waidelich väcker hon respekt även på motståndarsidan, vilket ger henne en starkare ställning i hela det politiska rummet.

I sak skiljer sig socialdemokraternas budgetförslag inte så där oerhört mycket från förra årets budgetförslag, under Håkan Juholts partiledarskap. Men budgetförslaget har föregåtts av en intern process som varit betydligt mer stabil än förra året. Förslagen har presenterats inom en samlad ram som inte ger motståndarna utrymme att hojta om "popcorn-politik".

Förslagen har också lanserats i en retorik som inte har mycket gemensamt med Håkan Juholts vänsterorienterade språkbruk. Vid sidan av den omtalade Affärsplanen så noterar jag att framträdande socialdemokratiska politiker tycks ha fått en gemensam fobi för ordet rättvisa. När Socialdemokraterna presenterar sin viktigaste motion under hela budgetåret förekommer så vitt jag uppfattat ordet rättvisa inte en enda gång, varken i morgonens artikel på DN Debatt, eller på Magdalena Anderssons presskonferens eller i debatten med Anders Borg i Studio Ett i P1.

Jag har resignerat lite grand när det gäller orden jämlikhet och solidaritet, med hade lite hopp kvar när det gällde rättvisan. Jag förstår att Socialdemokraterna vill utmana Alliansen och inför väljarna framstå som minst lika ansvarstagande och tekniskt skickliga som Anders Borg när det gäller att hantera statsfinanserna. Men om man helt mönstrar ut sina ideologiska värdeord ur retoriken reducerar man politiken till förvaltning och administration. En sådan reducering av politiken gynnar på sikt den samhällssyn som borgerligheten gjort till sin och missgynnar bygget av det samhälle som socialdemokratin i grunden står för.

Noterar också att Anders Borg i Studio Ett talade om socialdemokraternas "skattechock". Lite trött blev jag då.