Tio viktiga saker som kommer att hända under 2012

OBS - texten innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som kommer att hända under 2012 skall du sluta läsa här.

1. Håkan Juholt sitter kvar. Visst, ni har hört det förut. Men denna gång är botten verkligen nådd för Socialdemokraterna. Under våren 2012 stabiliseras opinionen och opinionsstödet för Socialdemokraterna vänder försiktigt uppåt. I dagens nattsvarta opinionsläge behövs det bara ett litet ljus i mörkret för att få en socialdemokrat på bättre humör. Håkan Juholt sitter därför säkert som partiledare fram till och med valet 2014.

2. Göran Hägglund - The Comeback Kid. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har flera gånger räknats ut av en enad expertkår. Men vid partiets extra riksting i slutet av januari 2012 visar han att en kristdemokrat inte med nödvändighet vänder andra kinden till, utan gör i stället slarvsylta av utmanaren Mats Odell. Hägglunds kritiker i partiet inser att loppet är kört och att det inte finns några flyktvägar. De väljer att gilla läget och en Göran Hägglund med segerhuva lyfter partiet en bit över den avgrund som heter fyra procent.

3. Teflon-kungen stärker sin ställning. År 2011 blev inget bra år för Carl XVI Gustaf. Mediebevakningen av statschefen har mestadels kretsat kring hans påstådda samvaro med lättklädda damer, gangsterkontakter och huruvida han farit med osanning när han förnekat all kännedom om sina vänners försök att köpa fotografier av dömda brottslingar. Förtroendet för kungahuset och stödet för monarkin har som en följd av dessa affärer minskat. Men kungen kan inte lagföras och ord lär stå mot ord även i fortsättningen. Kungen bär en mantel av teflon och på den fastnar inte smuts. Våren 2012 lär präglas av kronprinsessans barnafödsel och den (förhoppningsvis lyckliga) tilldragelsen kommer att ge morgonluft åt kungahuset och åt landets alla rojalister. År 2012 blir ett bra år för Sveriges kung.

4. Palestinakonflikten - pessimisterna får rätt igen. Karl Marx påpekade att historien alltid upprepar sig två gånger - först som tragedi och sedan som fars. Det är svårt att klassificera var i denna cykel Palestinakonflikten nu befinner sig. Men inte mycket talar för att 2012 kommer att innebära något genombrott i försöken att nå en fredsöverenskommelse mellan israeler och palestinier. Om Palestinakonflikten brukar det sägas att pessimisterna alltid får rätt. Det är svårt att se att det skulle bli annorlunda 2012.

5. Irak - sönderfall eller en libanesisk lösning? Så snart de amerikanska styrkorna lämnade Irak utbröt en våg av nya terrordåd och djupa sprickor i den sköra koalitionsregeringen blottades. År 2012 kommer att fördjupa de interna motsättningarna i Irak. Som bäst kan vi hoppas på en libanesisk lösning, där makten fördelas efter etniska och religiösa skiljelinjer. Som värst kan vi frukta ett sönderfall av den irakiska staten, med ett inbördeskrig skymtandes vid horisonten. USA:s krig i Irak var inte bara orättfärdigt, utan också ett gigantiskt politiskt misstag.

6. Ohotad Obama omväljs till USA:s president. På den republikanska sidan håller de färgstarka kandidaterna (Newt Gingrich, Herman Cain, Michele Bachmann, Ron Paul och för all del Rick Perry) på att äta upp varandra. Därför blir det den stabile men ärketråkige Mitt Romney som segrar i kampen om att bli republikansk presidentkandidat. I finalen vinner dock Barack Obama, knappt med säkert, över Mitt Romney.

7. Anders Borg, Spökskrivaren. Det avslöjas att finansminister Anders Borg kontinuerligt medverkat på Dagens Nyheters ledarsida, under pseudonymen Peter Wolodarski.

8. Downton Abbey. BBC:s (skall vara ITV - tack Malte för påpekande!) succéserie spelar i vår in nya avsnitt, som visas i SVT till hösten. Lady Mary gifter sig till sist med Sir Richard Carlisle. Äktenskapet är redan från början kärlekslöst, medan Lady Marys och kusin Matthews kärlek i stället växer sig allt starkare. Lady Edith fortsätter att söka såväl en man som en mening med sitt liv - men ingendera av projekten blir särskilt framgångsrikt. Lady Sybil fullföljer sina planer och gifter sig med den irländske chauffören. Hon gör politisk karriär under smeknamnet "The Red Lady". Mr Bates förklaras i en dramatisk rättegång icke-skyldig till mordet på sin hustru. Men hans älskade Anna vet att han egentligen är skyldig och anklagar honom för att inte ha invigt henne i sin hemlighet. OBS: Redan på fredag 30 december kl 21.00 sänds Downton Abbey Julspecial i SVT 1.

9. IFK Göteborg Svenska Mästare. Änglarna från Götet förstärker sin ställning som Mesta mästarna genom att vinna sitt 19:e SM-guld i fotboll. Laget har allsvenskans bästa trupp och den nye tränaren Mikael Stahre skapar en nytändning i truppen. Kvalitet vinner i längden.

10. För egen del avgår jag den 30 juni 2012 som prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Efter sex arbetsfyllda år är jag åter en fri man. Institutionen fortsätter dock att blomstra, vilket ger mig en obehaglig insikt av att inte vara oersättlig. Hanterar den begynnande livskrisen genom att försöka övertala Vänstra Stranden att vi skall flytta till Paris och bosätta oss i närheten av de saliga ängder där Jean-Paul och Simone njuter den eviga vilan.

Alla bloggens läsare önskas med dessa rader ett riktigt Gott Nytt År!

Den svåra försoningen

I ett stall i Betlehem föddes för drygt 2 000 år sedan en liten pojke som så småningom skulle nå världsvid berömmelse under namnet Jesus Kristus. Julen firas för att uppmärksamma och högtidlighålla denna barnafödsel. Så är det, hur svårt det än är för t ex ateisterna i Förbundet Humanisterna att tillstå faktum.

Men i dag skall jag inte träta med Humanisterna. Julen är försoningens tid, en tid för försoning inte bara mellan Gud och människa utan också mellan människa och människa, mellan förtryckare och förtryckta, mellan fiender och mellan ovänner. Uti en slav du ser en älskad broder skrev fransmannen Placide Cappeau de Roquemaure i en text 1847 och fortsatte och se, din ovän skall bli dig så kär. Musiken skrevs av Adolphe Adam och vi känner den som Adams Julsång.

Det är en ödets ironi att försoningen har så svårt att få fäste just det område där Jesus en gång föddes. Den israelisk-palestinska konflikten präglas av oförsonlighet och har plågat folken i området under mycket lång tid. Oförsonligheten tar sig uttryck i stort och i smått. Så förbjöd t ex borgmästaren Shimon Gapso i Nazareth Illit – en förort till Nazaret – i fjol den arabiska kristna minoriteten att resa julgranar i de arabiska kvarteren av staden. Förfrågan från araberna om att få resa julgranar är provokativ, sa borgmästaren. Nazareth Illit är en judisk stad och det kommer inte att hända – inte i år och inte nästa år, så länge jag är borgmästare.

I den s k fredsprocessen mellan israeler och palestinier råder dödläge. Inga förhandlingar pågår och Israel fortsätter med sin olagliga bosättningspolitik på ockuperade områden. När palestinierna genom sin president Mahmoud Abbas väljer att använda sig av fredliga och diplomatiska medel, vänder sig till Förenta Nationerna och ber om att Palestina skall erkännas som en självständig stat bestraffas palestinierna. När Unesco beslutar att uppta Palestina som medlem drar USA med omedelbar verkan in alla sina bidrag till FN-organet. Israel håller som straff inne de palestinska skattepengar som är nödvändiga för att den palestinska myndigheten skall kunna betala ut löner till sina anställda och för att det civila samhället på den ockuperade Västbanken skall kunna fungera.

Nyligen gav Israel besked om att projektera över 1 000 nya bostäder i Östra Jerusalem. Socialdemokraterna kräver nu genom Håkan Juholt att utrikesnämnden sammankallas i syfte att nå nationell enighet om ett svenskt erkännande av Palestina när frågan kommer till omröstning i FN:s generalförsamling.

Försoning är svårt, men nödvändigt för att vi glatt skall kunna hälsa vår frihet. Att älska sina fiender lika mycket som man älskar sig själv är en Gudabehaglig gärning, men också en enorm utmaning för varje ofullkomlig människa. Men som människa har vi en plikt att alltid sträva dit hän. Ansträngningen är särskilt aktuell i juletid, när vi firar Jesu födelse, när hoppets stråle går igenom världen, när ljuset skimrar över land och hav.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt God och Fröjdefull Jul!

Texten publiceras också som ledare i tidningen Tro & Politik.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.

Stasi-arkiven och Carl B Hamiltons icke-liberala syn på rättsstaten

Igår (16/12) diskuterade jag öppnandet av de s k Stasi-arkiven med Carl B Hamilton i SVT Aktuellt. (Samtalet kan ses här - ca 14 minuter in i programmet.)

Jag har tidigare markerat att jag har svårt för parollen "Öppna arkiven!". Min avklarnade argumentation - vilken jag redovisade i gårdagens sändning - lyder som följer:

I debatten framstår det ofta som att om bara Säpos arkiv öppnas så kommer Sanningen med stort S att utkristallera sig. Så enkelt är det inte. Jag har i min forskning arbetat med material ur Säpos arkiv. Dessa arkivhandlingar består ofta av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är inte så konstigt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

I allt detta brokiga material finns förstås en mängd personuppgifter. Dessa personuppgifter berör inte bara personer som misstänks ha begått olagliga handlingar, utan även dessa personers familjemedlemmar, vänner, bekanta och arbetskamrater. Uppgifterna kan beröra politisk verksamhet, men också personförhållanden som alkoholproblem, sexuell läggning och otrohet. Av handlingarna går det ibland också att identifiera säkerhetspolisens egna källor.

Carl B Hamilton överraskade i diskussionen med att förespråka att namnen på enskilda personer som av arkivhandlingarna att döma hade begått "klandervärda handlingar" skulle offentliggöras. Jag undrade då om Hamilton i sin egenskap av liberal någonsin begrundat värdet av rättssäkerhet. Hur skall en enskild medborgare kunna värja sig mot ostyrkta påståenden som kanske ligger 30-40 år tillbaka i tiden? Hur skulle en sådan person kunna bevisa att han/hon inte haft kontakt med utländsk säkerhetstjänst? Fallet med Marianne Ersson, som felaktigt utpekades som Stasi-agent i Birgitta Almgrens bok Inte vara spioner borde leda till eftertanke.

Sverige är en rättsstat, vilket bl a innebär att en medborgare aldrig skall tvingas bevisa sin oskuld. Rättsstaten är en grundbult i demokratin och därför blev jag både förvånad och besviken över att Carl B Hamilton så lättvindigt viftade bort den problematiken.

Visst - öppna gärna arkiven. Men då skall syftet vara att granska statsmakten och hur myndigheten har skött sitt uppdrag. Eller att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Att öppna arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är varje öppet och civiliserat samhälle främmande.

Alliansen och S ger Säpo grönt ljus för signalspaning

Socialdemokraterna och Alliansregeringen har enats om att Säpo skall få ta del av FRA:s signalspaning. Överenskommelsen motiveras med Säpos svårigheter att spana i samband med Taimour Abdulwahabs självmordssprängning på Drottninggatan i Stockholm förra året. Justitieminister Beatrice Ask säger att överenskommelsen "förbättrar Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism". Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson betonar frågans vikt för "rikets säkerhet". Överenskommelsen kombineras med tillsättandet av en parlamentarisk integritetskommission.

Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)

Cancersjukdomar: 700 000 döda

Självmord: 60 000 döda

Trafikolyckor: 23 000 döda

Mord: 1 700 döda

Terrorism: 1 död

Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.

Riv upp, gör om, gör rätt!

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.

Vem tar vem i Vänsterpartiet?

Vänsterpartiets valberedning har föreslagit Jonas Sjöstedt till ny partiledare för Vänsterpartiet. Beslutet var väntat, även om valberedningen inte var enig. Två ledamöter reserverade sig till förmån för Rossana Dinamarca.

Av de fyra ursprungliga kandidaterna har Hans Linde efter valberedningens beslut dragit tillbaka sin kandidatur. Linde inser att han inte kommer att kunna vinna över Sjöstedt och att om kongressen i januari beslutar om delat ledarskap så är kombinationen två män omöjlig. Linde kan ändå vara nöjd. Han har gjort en bra kampanj och synliggjort sig ytterligare på den nationella arenan. Han har i högsta grad framtiden för sig.

Rossana Dinamarca och Ulla Andersson kvarstår som kandidater. De inom Vänsterpartiet som är oroliga för att Jonas Sjöstedt står lite för långt till höger och att partiets profil i traditionella vänster-högerfrågor riskerar att bli otydlig förordar Dinamarca. De kommer säkert att mobilisera inför kongressen och driva Dinamarcas namn hela vägen fram till en eventuell omröstning. Ställs kongressen inför att välja mellan Sjöstedt och Dinamarca kommer den emellertid att med god marginal välja Sjöstedt.

Ulla Andersson är i sin politiska framtoning mer lik Jonas Sjöstedt. Hon kommer heller inte att kunna vinna över Sjöstedt på kongressen. Men hon utmanar Dinamarca om stöd från de ombud som vill att Vänsterpartiet inte återigen får en manlig partiordförande.

Nu kan det mycket väl bli så att kongressen beslutar att Vänsterpartiet får ett delat ledarskap. Rosanna Dinamarca har varit tydlig med att hon inte tror på idén med ett delat ledarskap, medan både Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson varit positiva. Jag har tidigare skrivit: Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson skulle i så fall bli resultatet av Vänsterpartiets kongress i januari. Det vore en slagkraftig uppställning. Men vad säger den s k partivänstern inom Vänsterpartiet? Gillar de läget och ger duon en chans? En av Lars Ohlys stora framgångar var att han lyckades hålla samman sitt parti genom alla de svåra kompromisser som det rödgröna samarbetet innebar. Kommer Vänsterpartiet även fortsättningsvis att hålla samman, eller går partiet mot nya fraktionsstrider? Svaret på den frågan får stor betydelse för Vänsterpartiets möjligheter att klättra upp mot tioprocentsnivån inför valet 2014.

Sankta Lucia - eller?

Som vanligt så här års utbryter en engagerad och lätt yrvaken debatt om huruvida skolelever skall kunna fira advent eller Lucia i kyrkan. Kvällens avsnitt av Debatt i SVT kl 22.00 behandlar t ex ämnet, och det lär bli en illuster tillställning.

Själv har jag en pragmatisk och avklarnad inställning i frågan. Staten skall vara sekulär - ett samhälle kan aldrig vara sekulärt. Inget skolbarn skall mot sin vilja behöva delta i någon gudstjänst eller annan religiös ceremoni. Samtidigt impregnerar religionen (oftast kristendomen) hela vårt samhälle och vår kultur. De som har beröringsskräck för kyrkorum får svårt att hantera sin vardag.

Luciafirandet är ett intressant exempel. Lucia - ljusbärerskan - är ett romersk-katolskt och ortodoxt helgon som i början av 300-talet dog martyrdöden i Syrakusa, Sicilien. Hon påstås bl a ha botat sin moder från blödarsjuka och ha torterats med kokande olja utan att komma till skada. Ljuskronan som Sankta Lucia bär på huvudet skall ha sin grund i att hon ledsagade kristna ned i Roms katakomber för skydd och ljusen fästa kring huvudet var en nödvändighet då hon behövde ha båda händerna fria.

Ingen ifrågasätter vårt firande av Sankta Lucia. Däremot ifrågasätts att firandet genomförs i ett kyrkorum. Det är givet förutsättningarna en märklig och ohållbar inställning. Ett motsvarande resonemang kan förstås föras med avseende på adventsfirandet, en hel månads nedräkning för att fira Jesu födelse. Knappast någon tycker att skolbarn skall förvägras att tända adventsljus, då ljuständandet innebär deltagande i en kristen högtid. Religiösa och kulturella sedvänjor växer ihop och utgör en helhet, omöjlig att separera.

Därför ser jag inga problem med att skolbarn firar advent eller Lucia i kyrkan. Firandet skall inte ske i formen av en gudstjänst eller motsvarande. Balansgången ställer krav på präster och lärare men är i praktiken inte särskilt svår att hantera.

SCB och socialdemokratins framtid

SCB:s stora väljarmätning i dag har fått stor uppmärksamhet, inte minst mot bakgrund med att Socialdemokraterna med sina 27.7 procent får sitt sämsta resultat någonsin i SCB:s mätningar. Jag kommenterar undersökningen bl a för TT, för Svenska Dagbladet och på Newsmill. Mina huvudpoänger är följande:

SCB:s undersökning bekräftar den bild som många enskilda opinionsinstitut givit den senaste tiden. Socialdemokraterna backar avsevärt. Moderaterna och Miljöpartiet kan glädjas över ökat opinionsstöd. Kristdemokraterna ligger visserligen under fyraprocentsspärren, men med förväntade taktikröstare har partiet ändå goda chanser att hålla sig kvar i riksdagen. I övrigt visar resultaten på ytterst små förändringar.

Absurt nog kommer resultatet från SCB nästan som en lättnad för många socialdemokrater. På sina håll fanns en fruktan att stödet skulle vara ännu lägre. Tillbakagången som nu blev hade man redan mentalt intecknat. Mätningen genomfördes under en period som varit extremt olycklig för Socialdemokraterna, i eftersvallet av Håkan Juholts lägenhetsersättningar och det interna ifrågasättandet av hans partiledarskap.

För att Socialdemokraterna skall kunna bryta sin onda cirkel krävs att partiet lyckas formulera kraftfulla politiska förslag som sätter press på Alliansregeringen. Sådan förslag måste ha tillräckligt starkt nyhetsvärde för att flytta mediernas fokus från personfrågor till sakpolitik. Hittills har partiet misslyckats med detta. Nu finns faktiskt en möjlighet att partiet får viss arbetsro och Håkan Juholt därmed ytterligare en chans.

Håkan Juholt drivs såvitt jag kan förstå av en ärlig önskan att modernisera och öppna upp partiet. Risken finns att han mötes samma motstånd som Mona Sahlin i den trötta kultur som sitter fast i väggarna i partiapparaten. I så fall lär han gå samma öde till mötes som sin företrädare. Om han å andra sidan lyckas bryta ned partikulturen och skapa en politik för det framväxande kunskaps- eller informationssamhället ligger vägen öppen. När det gäller framtidsvisioner framstår Alliansen mest som trötta nötta väderkvarnar och sådana rider man ner.

Kungen i den undre världen?

Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.

I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.

En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.

Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning. Kommer svenska medier nu att jaga statschefen om gangsterkontakter med samma nit som när man tidigare i höst jagade oppositionsledaren om lägenhetsbidrag?

Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.

*

Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.

Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.

Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.

Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.

Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.

Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.

I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.

Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.

Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.

Sluta slira i förtroendefrågan

Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.

Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.

I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.

Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.

För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.

Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.