Tvärvändning om fosterbarn skadade regeringens förtroende?

I dag meddelades att regeringen definitivt backat i frågan om de vanvårdade fosterbarnen. En ersättning om 250 000 kronor kommer att betalas ut och de utsatta får även en ursäkt och ett erkännande.

Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.

Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:

1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.

2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.

3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.

Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.

Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.

Hur skall det gå för Göran Hägglund?

Hur skall det gå för Göran Hägglund? Enligt en undersökning som Sveriges Television genomfört så vill nästan hälften av Kristdemokraternas lokala företrädare antingen att Göran Hägglund avgår eller vill inte uttala stöd för honom. Själv säger Hägglund till SVT att jag har en stark ställning i partiet och han har inga planer på att avgå.

Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.

Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.

Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.

Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.

Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.

Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.

Vad innebär William Petzälls avhopp för Sverigedemokraterna?

Uppdaterat 26 september kl 14.05: Under dagen har Sverigedemokraterna formulerat ett pressmeddelande där de berättar att William Petzäll under sommaren återfallit i sitt missbruk och att partiet drog slutsatsen man nått vägs ände och uppmanade Petzäll att lämna sitt riksdagsuppdrag samt erbjöd Petzäll finansiering av fortsatt behandling för att ta sig ur missbruket. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Erik Almqvist berättar att Petzäll har velat lämna riksdagen mot att vi ska ge honom en stor summa pengar, men när vi inte har gått med på det och erbjudit honom behandling i stället, så har han velat sitta kvar.

Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.

*

I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.

För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:

1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.

2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.

3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.

Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.

Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.

Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.

Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?

Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.

Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.

Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:

Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.

Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.

På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.

Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.

Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.

Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.

SNS ber om ursäkt. Jakten på ett förlorat anseende

Uppdaterat den26 september kl 10.20: SNS krishantering går vidare. Nu meddelas att SNS VD Anders Svedin - vilket jag förutspådde i uppdateringen nedan - avgår: En viktig del av SNS arbete utförs av forskare som engageras för att belysa viktiga samhällsfrågor. SNS väljer ämnen och författare till rapporterna. Däremot tar SNS som organisation inte ställning till slutsatserna. Forskarna är själva fria att formulera sina budskap. Detta är en av SNS hörnstenar. Det var därför fel när SNS forskningschef blev hindrad från att delta i den diskussion som följde efter publiceringen av rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” för ett par veckor sedan. För detta har SNS VD Anders Vredin bett om ursäkt.

SNS styrelse och Anders Vredin har gemensamt kommit överens om att han lämnar verksamheten, men kvarstår som VD till dess att en ersättare har kommit på plats. Rekryteringsprocessen inleds omedelbart.

SNS styrelse har beslutat att sammankalla organisationens högsta beslutande organ, Förtroenderådet. En kallelse skickas ut under denna vecka. Avsikten är att ge Förtroenderådet en möjlighet att pröva hur den uppkomna krisen har hanterats, att diskutera olika sätt att förstärka förtroendet för organisationen och ta ställning till den handlingsplan som styrelsen har upprättat för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.

Styrelsen beklagar djupt den uppkomna situationen. SNS ska obetingat respektera och främja forskningens frihet och forskarnas oinskränkta rätt att uttrycka sig.

Klokt och nödvändigt beslut av SNS som nu tagit ytterligare ett steg på den långa vägen mot ett återupprättat förtroende.


Uppdaterat den 23 september kl 22.30: I kväll meddelade professor Bo Rothstein - som publicerat flera böcker på SNS - att han tillsammans med sina kollegor Carl Dahlström, Marcia Grimes och Johannes Lindvall hoppar av arbetet med 2012 års Demokratirådsrapport för SNS. Skälet uppges vara att vad SNS-ledningen nu gjort kan inte göras ogjort och det gör att vi skulle få en helt hopplös diskussion om rapportens förutsättningar och vår integritet som forskare i stället för om innehållet i vår rapport. Rothsteins avhopp väger tungt och innebär att det nu blir svårare för SNS att rekrytera kompetenta forskare som är angelägna om sin integritet. Det är ingen vågad gissning att Anders Vredin - trots sin pudel - måste avgå för att förtroendet för SNS skall kunna återställas.

Se även artikeln på DN Debatt av sju ledamöter av SNS förtroenderåd här.

*

För några dagar sedan utbröt en kritikstorm mot näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Såväl forskningschefen Laura Hartman och statsvetarprofessorn Olof Petersson lämnade SNS med omedelbar verkan, efter att SNS ledning på ett sätt som strider mot den akademiska friheten försökte begränsa Laura Hartmans möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat. Konflikten kretsade kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?" som visade att det var tveksamt huruvida de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden. Debattörer på högerkanten och borgerliga ledarskribenter rasade mot detta majestätsbrott.

Kritiken mot SNS försök att belägga sin forskningschef med munkavle väckte stark kritik i akademiska kretsar, där stödet för den fria forskningen är starkare än vad som tycktes vara fallet inom näringslivet. Nationalekonomen Andreas Bergh skriver: Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje. Sociologen Stefan Svallfors uppmanar i ett brev Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) att som forskningsfinansiär inte stödja en organisation som istället för att stödja ett fritt sanningssökande i stället försöker undergräva det. SNS eget vetenskapliga råd, under ledning av professorn i internationell ekonomi Harry Flam, skriver i ett uttalande att Det sätt på vilket SNS ledning har hanterat kritiken mot boken "Konkurrensens konsekvenser" har allvarligt skadat förtroendet för SNS.

SNS varumärke befinner sig således i fritt fall. Själv efterlyste jag inledningsvis en förbehållslös ursäkt från SNS som ett första steg att hejda det fria fallet: SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Och i dag kom ursäkten! SNS VD Anders Vredin medger att SNS agerat felaktigt och han tar på sig det fulla ansvaret för de begångna felen: Med facit i hand inser jag naturligtvis att jag har hanterat frågan bristfälligt, vilket jag ångrar djupt. Det vill jag be om ursäkt för. Både till de inblandade men också till SNS som organisation. Vredin betonar att SNS-forskare ska ha full akademisk frihet och trovärdigheten för detta ska inte ifrågasättas. (...) Den mest omedelbara åtgärden är naturligtvis den att be Laura Hartman och Olof Petersson om en ärligt menad ursäkt.

Det är utmärkt att Anders Vredin ber om ursäkt och ursäkten är en nödvändig förutsättning för att SNS skall kunna återvinna sitt förlorade anseende i den akademiska världen. Nästa steg bör bli att bejaka kravet från SNS eget vetenskapliga råd att snarast utarbeta och offentliggöra en tydlig och klar policy för att liknande fel inte ska upprepas.

Könsapartheid på Prime Time?

Kan kvinnor inte underhålla? Den provokativa frågan låg till grund för Publicistklubbens debatt i Göteborg i kväll om varför så få kvinnor är programledare för folkliga och breda underhållningsprogram i SVT. I panelen återfanns Belinda Olsson från SVT Debatt, Annie Wegelius som är programdirektör på SVT, Anna-Charlotta Gunnarsson, programledare på Utbildningsradion och framgångsrik tävlande i På spåret, Stina Dabrowski samt Maria Edström, fil dr i journalistik och masskommunikation.

Programdirektör Annie Wegelius överraskade med att ifrågasätta ämnets relevans. Maria Edström svarade bra med att ämnet var relevant eftersom underhållning är politik. Rickard Olsson var med på telefon och antydde omedvetet att kvinnorna fick skylla sig själva eftersom Belinda Olsson tackat nej till att leda en Prime Time-satsning i somras på SVT. Belinda Olsson såg lite obekväm ut och bytte snabbt ämne. Carin Hjulström satt i publiken och berättade att ingen från SVT kontaktat henne efter hennes framgångsrika program Carin 21.30 som sändes i över 100 avsnitt fram till 2008.

Debatten blev väl lite si så där. Men jag lyckades i alla fall identifiera följande tänkbara förklaringsfaktorer:

1) Bristen på kvinnliga programledare i underhållningsproblem avspeglar bristen på framgångsrika kvinnliga komiker överhuvudtaget.

2) Kvinnor tenderar att tacka nej till den här typen av uppdrag, eftersom de inte vill utsätta sig för den sågning som per automatik kommer i medierna.

3) Kvinnor får inte frågan, eftersom genusblinda och fördomsfulla tv-producenter inte tror att de klarar jobbet.

4) Bristen återfinns bara inom SVT. Internationellt och i de kommersiella kanalerna är det gott om framgångsrika kvinnliga programledare i underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Förklaringarna är förstås inte ömsesidigt uteslutande. Könsmaktsordningen skapar en viss diskurs när det gäller humor, och i den diskursen har en könsrollsbaserad manlig humor en starkare ställning än en kvinnlig dito. Därför väljer producenter bort kvinnliga kandidater och därför tenderar tillfrågade kvinnliga kandidater att tacka nej. Genomslaget är starkare i SVT och därför blir diskrepansen starkast där. Samma mönster återfinns internationellt. Svårare att identifiera problemet är det inte, tycker jag.

SNS bekymmersamma syn på forskningens frihet

Uppdaterat 22 september kl 09.30. Genom Andreas Bergh och Patrik Öhberg påminns jag om artikeln “Otillbörlig styrning – Turerna kring ett uppdrag för SNS” av statsvetaren Daniel Naurin. I artikeln redogör författaren för sina vedermödor att stå emot påtryckningar att anpassa sina slutsatser så att de passade uppdragsgivaren bättre. Naurin avslutar så här: SNS är en viktig institution i svensk samhällsvetenskaplig forskning. Den nära kopplingen till näringslivet borde göra det extra angeläget att säkerställa att den forskning man bedriver inte kan misstänkas för dold politisk eller ideologisk styrning. Trovärdigheten borde kräva att företrädare för SNS tar sitt ansvar som forskningsledare på mycket stort allvar. Gränsen mellan kvalitetsgranskning och otillbörlig styrning må vara svår att precisera i förväg, men det kan bli besvärande tydligt när man trampar över den.

Artikeln publicerades i år 2001 i Politologen 2001 och kan läsas här.

*

Forskningschefen vid näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) Laura Hartman lämnar sitt jobb med omedelbar verkan. Laura Hartman var huvudredaktör för rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som publicerades för ett par veckor sedan. Rapporten väckte upprörda känslor bland debattörer på högerkanten och på borgerliga ledarsidor eftersom den hade fräckheten att presentera slutsatser som inte överensstämde med högerns och näringslivets världsbild. Så menade t ex rapporten att det inte gick att visa att de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden.

Debatten kring rapporten skapade en hel den turbulens inom SNS. Laura Hartman motiverar i Dagens Arena sin avgång med att hon har bättre möjligheter att bedriva och presentera sin forskning på det sätt hon vill inom akademin än vad hon har vid SNS.

SNS-affären växer nu ytterligare genom att professor Olof Petersson också med omedelbar verkan beslutat att säga upp sig från SNS. Olof Petersson motiverar sitt beslut med interna meningsskiljaktigheter när det gäller SNS-forskares möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat samt att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten.

Olof Petersson började som forskningsledare på SNS 1997 och har bl a haft ansvaret för SNS Demokratiråd. Från 2009 har han varit knuten till SNS som deltidsanställd rådgivare i forskningsfrågor. Samarbetet mellan Olof Petersson och SNS har varit framgångsrikt. Olof Peterssons kompetens och integritet är oomstridd och hans namn har bidragit till att skapa legitimitet kring den forskning som genomförts och publicerats genom SNS. Varumärket SNS har inom akademin fram till i dag varit betydligt starkare än t ex den likaså näringslivet närstående tankesmedjan Timbro, vars produkter av många uppfattas som pamfletter och därför haft betydligt svårare att vinna legitimitet inom akademin och i den allmänna debatten.

Därför är Laura Hartmans och Olof Petersson avhopp ett svårt slag mot SNS och dess trovärdighet. Fri forskning förutsätter att den enskilde forskaren skall kunna publicera sina resultat utan att frukta repressalier från sin uppdragsgivare om resultaten går i en annan riktning än den som uppdragsgivaren önskat.

Jag tycker det är utmärkt att SNS och Timbro finns och önskar att tankesmedjor och forskningsinstitut knutna till de rödgröna skulle ha samma resurser och förmåga till kraftsamling för att genom fri forskning bidra till en mångsidig samhällsdebatt. Men när SNS väljer att hantera en forskningsrapport som kommer fram till "fel" resultat på det sätt som nu har skett så hotas inte bara den fria forskningen, utan också SNS eget varumärke och bilden av SNS som en intellektuellt hederlig miljö.

SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Dramatik i frågan om erkännande av Palestina

Frågan om erkännande av Palestina som en självständig stat går nu in i ett dramatiskt skede. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har deklarerat att han i veckan tänker vända sig till säkerhetsrådet med en ansökan om FN-medlemskap för Palestina. President Barack Obama har sagt att USA tänker lägga in sitt veto om säkerhetsrådet säger ja till palestiniernas begäran.

Samtidigt upplever Israel sin värsta säkerhetspolitiska kris på många år. De tidigare goda relationerna till Turkiet är ett minne blott och relationerna till Egypten och Jordanien knakar i fogarna. Israel isoleras alltmer och den instabila situationen i Syrien gör inte saken bättre. Thomas L Friedman uttrycker det distinkt i New York Times: I've never been more worried about Israel's future. The crumbling of key pillars of Israels security - the peace with Egypt, the stability of Syria ant the friendship of Turkey and Jordan - coupled with the most diplomatically inept and strategically incompetent government in Israels history have put Israel in a very dangerous situation.

Den israeliska regeringens passivitet i fredsprocessen har grundat sig på en förhoppning att verkligheten på marken skulle förhindra upprättandet av en livskraftig palestinsk stat. Så har t ex antalet israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken mer än tredubblats på 20 år, från 200 000 år 1991 till 600 000 idag. Palestinierna vänder sig nu till FN i förhoppningen om ett erkännande för att den vägen stärka tvåstatslösningen som ett även fortsättningsvis realistiskt alternativ.

USA vill undvika ett veto av två skäl. Dels för att ett veto skulle synliggöra USA:s isolering i världssamfundet i denna fråga. Dels för att ett veto skulle riskera att väcka upp anti-amerikanska stämningar i Mellanöstern. Men för att ett veto skall kunna undvikas krävs att ett av följande tre villkor uppfylls. 1.) Palestinierna kan i sista stund övertalas att inte vända sig till säkerhetsrådet med en begäran om medlemskap. 2.) USA lyckas övertala tillräckligt många andra stater i säkerhetsrådet att inte stödja palestiniernas begäran. 3.) USA lyckas dra frågan i långbänk i säkerhetsrådet, och under den tiden få igång reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Av dessa tre villkor bedömer jag 1 och 2 som osannolika, medan villkor 3 är något mindre osannolikt.

Palestinierna kan också vända sig till generalförsamlingen för att få ett erkännande som stat och därigenom en förhöjd status inom FN-systemet utan att formellt bli medlem. Det är i det sammanhanget som Sveriges och EU:s agerande blir av intresse. Carl Bildt har hittills vägrat att berätta vilken linje Sverige driver i denna process. Min personliga bedömning är att Bildt för egen del är beredd att stödja ett erkännande, men möter motstånd såväl inom EU som inom alliansregeringen.

Upproren i Nordafrika och i övriga delar av Mellanöstern kan mycket väl sprida sig även till de palestinska områdena, t ex om de egna ledarna anses ha vikt ner sig för Israel och USA eller i protest mot vad som uppfattas som västmakternas svek mot Palestinierna. Ett erkännande av Palestina skulle stärka tvåstatslösningen som politiskt projekt och förtjänar därför allt tänkbart stöd. Jag hoppas att Sverige utnyttjar möjligheten att ta en tätplats i en sådan process.

Påverkar det danska valresultatet svensk politik?

Det blev en röd valseger i Danmark igår. Trots att Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på över 100 år kommer partiet tillbaka i regeringsställning och Helle Thorning-Schmidt blir Danmarks första kvinnliga statsminister.

Det är självklart glädjande med en kvinna som statsminister. Men som någon skrev på twitter, hade det varit lika roligt med en kvinna om hon hetat Pia Kjærsgaard? Kön betyder en del, men inte allt.

Jag kommenterar valresultatet i Danmark bl a till TT:

- Opinionsvindarna gick åt det här hållet. Och dessutom har den danska regeringen suttit i tio år, vilket är en väldigt lång tid med europeiska mått mätt, säger han till TT.

Regeringsbildningen kan dock bli knepig, spår han. En av osäkerheterna gäller om Radikale venstre kommer att ingå i regeringen eller bli ett stödparti.

- Oavsett vilka partier som hamnar i regeringen kommer underlaget att vara spretigt och skört.

För svensk del får maktskiftet inte några större konsekvenser, enligt Ulf Bjereld.

- Man kan notera två saker: Det ena är att Sverige nu är det enda skandinaviska land som har en borgerlig statsminister, om det nu betyder någonting, säger han.

- Det andra är att Dansk folkeparti har marginaliserats. Det är möjligt att vi nu får en mer nedtonad debatt i invandringspolitiska frågor i Danmark och att det även påverkar debatten i Sverige.

Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi

I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.

Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.

Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.

Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Damfotboll väcker känslor

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.

Ännu har vi inget namn på den 11 september

Ännu har vi inget etablerat namn på det som hände den 11 september 2001. Vi namnger terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Vår ovilja eller vår oförmåga att sätta ett namn på händelserna den 11/9 2001 är ett uttryck för att vi har svårt att förstå vad som hände. Med "förstå" menar jag här "beskriva, förklara och se konsekvenserna av" det inträffade. Tolkningarna är många, både när det gäller förklaringar och konsekvenser.

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text tio år senare är att den inte tycks ha åldrats alls - jag skulle ha skrivit ungefär samma text om jag skrev om den i dag. Vad betyder det? Att min förståelse av det som inträffade inte är större i dag än vad den var då? Att jag inte utvecklas som intellektuell och tänkande varelse? Eller att det som inträffade trots allt kanske inte var så svårt att förstå?

Läsaren får avgöra själv. Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

Till sist är inte organisationsformen det centrala. I stället handlar det om hur vi bäst värnar de värden vi sätter högst - med människovärdet i spetsen. Attacken mot World Trade Center och Pentagon var en grov kränkning av människovärdet. Terroristerna får inte sätta våldsnivån. Kampen mot terrorismen måste därför föras på ett sätt så att den inte kränker de värden den är tänkt att försvara.

Den sista meningen av min text visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA:s upprättande av fånglägret i Guantanamo, det folkrättsstridiga kriget mot Irak med alla dess övergrepp samt legaliserandet av tortyr är skamfläckar i kampen mot terrorismen. Låt oss hylla minnet av alla dessa döda - den 11 september och därefter - genom att aldrig, aldrig acceptera att terrorismens logik blir vår logik.

Carl Bildt tar emot Palestinas ambassadör - Folkpartiet rasar

Uppdaterat 9/9 kl 19.00. Vi kände inte till det, det var en nyhet för oss. Så formulerade sig folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson, angående Carl Bildts beslut att uppgradera chefen för den palestinska representationen i Stockholm till ambassadör. Birgitta Ohlsson markerade också missnöje med beslutet: Jag tycker att det är viktigt att man inte utropar olika ensidiga förslag utan att man först sätter sig vid förhandlingsbordet innan man går vidare.

Men som Ekot påpekar - och Som Martin Tunström i Smålandsposten tidigare påvisat - så informerade Carl Bildt riksdagen om sitt beslut redan i december 2010. På en fråga ställd av socialdemokraten Peter Hultqvist svarade Bildt att Sverige uppgraderat den palestinska representationens status och att representationens chef kommer att tituleras ambassadör. Det är trist att framträdande folkpartister reagerar med den ryggmärgen i en så här viktig fråga, i stället för att diskutera och öppet pröva den på saklig grund.

*

Palestinierna har från och med i dag en en officiellt erkänd ambassad i Sverige. När Carl Bildt tidigare i dag tog emot Palestinas nytillträdda ambassadör Hala Husni Fariz skrevs ett avsnitt nutidshistoria. Tidigare har den palestinska representationen i Stockholm titulerats generaldelegation och dess chef generaldelegat. Nu har representationen uppgraderats till ambassad och dess chef till ambassadör.

Sverige går genom uppgraderingen av den palestinska beskickningen till ambassad ett steg längre än övriga länder i Norden och även längre än större EU-länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Beslutet är mycket glädjande och innebär att Sverige tar en tätplats i en viktig process på vägen mot ett erkännande av staten Palestina. Uppdaterat kl 18.00: Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, påpekar uppmärksamt att flera av de länder jag nämnde ovan och som baserade sig på Ekots rapportering också redan uppgraderat den palestinska representationens status. Så Sverige är i gott sällskap.

I ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet motiveras beslutet enligt följande: Det palestinska statsbyggande arbetet har gjort stora framsteg. För att uttrycka vårt stöd för detta arbete har det varit naturligt för oss att uppgradera den palestinska representationen i Stockholm. Det är nu viktigt att parterna återupptar förhandlingar som leder till en tvåstatslösning och skapandet av en demokratisk och hållbar palestinsk stat, sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.

Formuleringarna i pressmeddelandet skall läsas mycket noga. Det är positivt att Carl Bildt lyfter fram att det palestinska statsbyggande arbetet gjort stora framsteg. Men samtidigt betonar han att den palestinska staten skall skapas genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Med dessa formuleringar bibehåller han Sveriges handlingsfrihet när frågan om erkännande av staten Palestina sannolikt kommer upp till omröstning i FN:s generalförsamling om några veckor.

Jag har tidigare betonat att den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Mycket riktigt har såväl Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm som Folkpartiets partiledare Jan Björklund redan hunnit kritisera beslutet. Fredrik Malm säger att "det är tråkigt att Carl Bildt har fattat det beslutet". Jan Björklund betonar genom sin pressekreterare att beslutet att ge palestinierna ambassadörsstatus "inte har samordnats inom regeringen".

Det är modigt av Carl Bildt att utmana sina regeringskollegor i frågan. Låt oss hoppas han har mod nog att också ta steget fullt ut och att Sverige därigenom sällar sig till alla de stater som i FN röstar ja till ett erkännande av Palestina.

Ola Lindholm och vår tids offentlighet

När kommer boken? En av mina vänner ställde på twitter denna lätt cyniskt retoriska fråga efter att ha sett Ola Lindholm framträda i SVT:s nya talkshow Hübinette igår kväll. Vännens enda rimliga förklaring till att Ola Lindholm valde att ställa upp för en intervju trots att han enträget vägrade svara på den enda fråga som alla var intresserade av var att han måste ha en bok på gång.

Inslaget var något av det märkligaste jag sett på länge. Intervjun marknadsfördes under rubriken "Ola berättar om knarkhistorien". Men Ola berättade om allt annat än just knarkhistorien. Jag tänkte osökt på Joe Hill som i den rättegång där han dömdes till döden "av hänsyn till en dam" vägrade berätta hur han fått sitt skottsår. Ola Lindholms argumentation var av samma slag, även om de privata skälen inte med nödvändighet handlade om en kvinna. Till syvende og sist prövas den typen av argument utifrån deras trovärdighet. För Joe Hill slutade det illa. Jag hoppas det slutar bättre för Ola Lindholm.

Vi lever i en tid då öppenhet och transparens har blivit kungsord. Sociala media har upphävt de gamla mediernas informationsmonopol. I huvudsak är detta en positiv utveckling. Men med nya tider följer nya seder. Dagligen kan vi ta del av nya principiella frågor som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Just nu läser jag att Arbetsdomstolen underkänt avskedandet av en Malmöpolis som skrivit grova inlägg om sin yrkesutövning på sin privata blogg. Och att Pressombudsmannen vill att journalisters inlägg på privata Facebook- och Twitterkonton skall kunna anmälas till och fällas av Pressens Opinionsnämnd. Det är bara att blunda och peka i en dagstidning så återfinns exempel på nya problematiker som uppstår i samband med att gränslinjerna mellan det offentliga, det personliga och det privata ritas om.

Offentligheten är vår tids existensform. Kanske är det därför Ola Lindholm valde att ställa upp. Inte för att han har någon bok på gång. Inte för att han fick betalt eller för att han kände behov av att tala ut eller för att stärka sitt varumärke. Utan därför att offentligheten för honom blivit det som vattnet är för fisken.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell på twitter bäst sammanfattade Ola Lindholms beslut att ställa upp för en intervju: Är det inte lättare om man inget vill säga att inte säga något?

Sverigedemokraterna och dess förhållande till lag och ordning

På senare tid har tre framträdande Sverigedemokrater polisanmälts eller åtalats för att de kommit i bråk med servicepersonal. Riksdagsledamoten William Petzäll har polisanmälts för att han tagit en s k springnota när han åkt taxi och vägrat betala. Sverigedemokraternas styrelseledamot i Göteborg Jan Borsing har åtalats för att ha misshandlat en busschaufför så svårt att denne brutit ett revben. Riksdagsledamoten Erik Almqvist har polisanmälts för misshandel av en ordningsvakt när han försökte ta sig in i ett VIP-rum på en krog vid Stureplan.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen av dessa tre Sverigedemokrater har dömts för det de anklagas för. Det är möjligt att alla tre är oskyldiga och de skall behandlas som oskyldiga tills något annat bevisas.

Men oavsett deras skuld eller oskuld är det absolut inte bra för Sverigedemokraternas image i förhållande till sina väljare när dess ledande företrädare polisanmäls eller åtalas för att ha kommit i bråk med servicepersonal (taxichaufförer, busschaufför, ordningsvakt). Det är mänskligt att bli arg och upprörd om man uppfattar sig illa behandlad av servicepersonal. Men som folkvald politiker har man ett ansvar att hantera sin ilska på ett sätt så att situationen inte bär iväg och slutar med polisanmälningar. Det tycks mig som att Sverigedemokraternas politiker inte alltid förstått det ansvar som följer med uppdraget att representera sina väljare.

Det är inte så att polisanmälningar av Sverigedemokrater tenderas att uppmärksammas extra mycket. Om det t ex varit riksdagsledamöter från Moderaterna, Socialdemokraterna eller Kristdemokraterna som polisanmälts för misshandel av krogvakter hade rubrikerna i media sannolikt blivit än större. Sverigedemokraterna kan förstås påstå att dess företrädare provoceras in i bråk av servicepersonal som ogillar partiets politik. Men det finns inga belägg för att så skulle vara fallet. Och som jag skrev ovan, det ingår i uppdraget som folkvald att inte låta sig provoceras in i bråk med servicepersonal.

De polisanmälningar och åtal jag nämnt ovan skadar partiet. Sverigedemokraternas väljare är den väljargrupp som jämfört med övriga riksdagspartier enligt VALU 2010 rangordnade frågor kring lag och ordning överlägset högst när de bestämde sig för vilket parti de skulle rösta på. Jimmie Åkesson har varit väldigt tydlig med att han vill profilera Sverigedemokraterna som det parti som starkast prioriterar frågor kring lag och ordning. Jag anar att han, för att uttrycka det milt, inte är helt nöjd med hur ledande partiföreträdare hanterat dessa frågor.

Carl Bildt: Kommer Sverige att erkänna Palestina?

Uppdaterat 2 september. Noterar att Ove Bring, Sveriges mest ansedde professor i internationell rätt och med en oomtvistad integritet, på DN Debatt idag också argumenterar för att Sverige nu måste erkänna Palestina. Artikeln kan läsas här.

*

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om varför det är dags för Sverige att erkänna Palestina nu. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Nu på fredag möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar. Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genom föra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?