Wikileaks publicering är av godo – synlighet civiliserar

I dag skriver jag på Newsmill om Wikileaks publicering av dokument. Nedan följer ett utdrag:

De av Wikileaks offentliggjorda dokumenten innehöll kanske inte så mycket nytt i sig. Visst generas USA av alla nedlåtande personomdömen som återfinns i materialet, och visst ökar spänningen något mellan Saudiarabien och Iran efter avslöjandet att Saudiarabien förespråkat en amerikansk attack mot Iran för att förstöra landets kärnenergiprogram. Den stora skadan för USA består i att landet nu framstår som en stormakt bland alla andra, där alla vackra ord i den officiella retoriken döljer en krass realpolitik. Dessutom undergräver avslöjandena möjligheterna för USA att bedriva en trovärdig tyst diplomati. Diplomatin i dagens värld kan inte längre göra anspråk på att vara särskilt tyst.

Utrikesminister Carl Bildt är negativ till publiceringen och säger till P 1 Morgon att ”Wikileaks publicering försvagar diplomatin och gör världen mindre säker. Det här är väldigt skadligt”. Visst ligger det en del i Carl Bildts bedömning. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Av alla politikområden är därför just utrikes- och säkerhetspolitiken de fält där kraven på sekretess varit särskilt starka.

Men saken är inte fullt så enkel. Kraven på sekretess inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär också att det blir svårare för medborgarna att ta del av vad som sker, vilket i sin tur kan minska medborgarengagemanget i dessa frågor och framför allt försvåra möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Så har den svenska utrikespolitiken genom EU-medlemskapet blivit svårare att debattera, eftersom en central del av denna politik nu utformas i hemliga förhandlingar inom EU, bortom folklig insyn och kontroll.

Problematiken kring utrikespolitik och sekretess är långt ifrån ny. Föreställningen om den hemliga diplomatin som odemokratisk framfördes t ex med skärpa av de ryska bolsjevikerna i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Vladimir Lenin meddelade i sin egenskap av ordförande i Folkkommissariernas råd i tidningen Izvestija bara några dagar efter revolutionen att den nya sovjetiska regeringen skulle offentliggöra alla hemliga fördrag rörande kriget som föregående regering hade slutit: Regeringen avskaffar den hemliga diplomatin och förklarar att den å sin sida är fast besluten att föra alla underhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att taga itu med offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.

Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid. Det är klart att det går, bara man inte fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande till den tid som varit. En öppen tid kräver en öppen diplomati. Det borde särskilt en bloggare och en twittrare som Carl Bildt förstå.

Har svenska folket blivit borgerligt?

I dag talade jag kring temat Har svenska folket blivit borgerligt?, vid Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Socialistiskt Forum arrangeras av LO och ABF och kan närmast beskrivas som ett vänster-Almedalen i miniatyr. Mängder av intressanta seminarier, en kringverksamhet med bokbord och försäljning samt en folkfest med politiker, journalister, akademiker och politiskt engagerade medborgare. Huset var proppfullt, man fick tränga sig fram.

Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.

Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.

Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.

Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.

Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.

Sveriges Kristna Socialdemokrater byter namn?

Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen funderar på att byta namn. Förbundet har sitt ursprung i det sena 1920-talet, då kristna socialister bemöttes med skepsis såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. För radikala för kyrkan, för religiösa för partiet.

I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.

Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.

Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.

Kom gärna med förslag på nytt namn!

Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.

I dag har Sverige varit ett civiliserat land i 100 år. Om kampen mot dödsstraffet

I dag för 100 år sedan avrättades den för rånmord dödsdömde Alfred Ander med giljotin på Långholmens fängelsegård. Avrättningen blev den sista som genomfördes i Sverige. För att uppmärksamma dagen publicerar jag en uppdaterad version av en post från den 16 september 2009:

Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.

USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:

"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 ).

Uppdatering: Romell Broom lever än. Hans kamp för livet med det amerikanska rättsväsendet har pågått i mer än 25 år (han har suttit i dödscellen sedan 1984), och det är ännu oklart hur kampen kommer att sluta.

Ingen mmänniska har avrättats i Sverige på 100 år. I min bok innebär det att Sverige nu varit ett civiliserat land i 100 år. Undrar när USA också skall bli civiliserat?

Jag kan också rekommendera Torsten Seths utmärkta understreckare i dagens Svenska Dagbladet om den amerikanska Drömmen om den perfekta avrättningen.

Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros

Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.

På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.

Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).

Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...

För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.

Kriskommissionens arbete och frihetsfrågorna i ett hyperindividualiserat samhälle

I dag sammaträdde den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp under ledning av ordförande Morgan Johansson för första gången. Om två veckor skall rapporten vara klar, så det är snabba ryck (för att uttrycka det milt). Partistyrelsens avsikt med de snäva tidsramarna är att valanalysgruppens rapport skall utgöra ett underlag för arbetet inom kommissionens tre övriga arbetsgrupper (politisk analys, organisatorisk analys, idédebatt och omvärldsanalys).

Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.

Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)

För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.

Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.

Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete

Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.

Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.

Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.

Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.

Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.

Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.

Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.

Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris

Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)

Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.

Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?

Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka

Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.

Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).

En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.

Har Mona Sahlin öppnat Pandoras ask?

I dag uppmanade Mona Sahlin samtliga ledamöter i partistyrelsen och i verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande inför partiets extrakongress. Beslutet kan inte ha varit enkelt för Mona Sahlin att fatta. Om hon avstått hade hon riskerat att hela det socialdemokratiska förnyelsearbetet förlorat trovärdighet, såväl inom partiet som bland väljarna. Så mycket av den gamla politiken är ju förknippad med det nuvarande ledarskapet. Nu riskerar hon i stället att allt fokus fram till kongressen läggs på personfrågorna, inte minst partiledarfrågan, och det i ett läge då alla krafter hade behövts läggas på att omformulera den socialdemokratiska politiken.

Socialdemokratins kris är en politisk kris, inte en personkris. Därför har Morgan Johansson fel när han i dag hänger ut Thomas Östros som särskild syndabock för det socialdemokratiska valnederlaget. Men nu kommer personspekulationerna att ta fart. Medielogiken premierar personstrider och jag har redan hunnit medverka i Studio Ett i P 1 och ombetts kommentera olika spelbolags oddssättningar på vem som efterträder Mona Sahlins som partiledare (vilket jag förstås väluppfostrat gjorde...).

Jag hade föredragit att personfrågorna skjutits på framtiden och att politiken satts i centrum fram till extrakongressen. Först en rejäl diskussion om politikens riktning, därefter en diskussion om vilka personer som är mest lämpade att företräda denna nya politik. Nu kan det i stället bli så att partiet efter en inre maktkamp utser ett nytt ledarskap och därefter anpassas politiken till det nya ledarskapets förutsättningar och viljeinriktning. Det kallas att spänna kärran framför hästen och det fungerar sällan särskilt bra.

I den grekiska mytologin berättas om Pandora som av nyfikenhet öppnade den ask där alla världens sjukdomar och olyckor legat instängda. Mona Sahlins beslut får kanske inte lika långtgående konsekvenser. Men risken finns att det kommande året fram till extrakongressen kommer att infekteras av personstrider och taktiska överväganden i stället för ett förutsättningslöst och kreativt arbete med att utveckla politiken.

Pandora hann i alla fall stänga locket innan Hoppet, som var det sista som fanns kvar, också lämnade asken. Låt oss hoppas att den delen av myten också har bäring för det socialdemokratiska framtidsarbetet.

Jag kommenterar händelseutvecklingen inom socialdemokratin bl a här och här.

Expressen flyttar gränserna för namnpublicering?

Svenska medier har under många år haft en återhållsam policy i frågan om namn- och bildpublicering av brottslingar eller misstänkta brottslingar. Men en förändring är på gång och jag har en känsla av att det är Expressen som leder utvecklingen.

I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.

I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.

Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.

Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.

Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.

USA:s ambassadspionage - vad visste svenska politiker?

Uppgifterna om att USA under en tioårsperiod samlat in och registrerat detaljerade personuppgifter om enskilda svenskar som man av något anledning uppfattat som ett hot mot den amerikanska ambassaden väcker starka känslor. Så säger t ex t ex professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg till Aftonbladet att Om det är så att den svenska underrättelsetjänsten har en överenskommelse med den amerikanska underrättelsetjänsten så är det förräderi. Det gränsar i sådana fall till statskupp. Töllborg tillägger i Expressen: Regeringen kan ha brutit mot grundlagen och då är det en politisk skandal vilket innebär att man till och med måste överväga riksrätt.

"Förräderi", "statskupp", "grundlagsbrott" och "riksrätt" är starka ord och där är vi sannerligen inte än. Men klart är att Säpo nu befinner sig nu i en utsatt position. Om Säpo känt till USA:s åtgärder utan att agera innebär det att man givit sitt tysta godkännande åt att utländsk makt systematiskt övervakar och registrerar svenska medborgare. Om Säpo inte känt USA:s åtgärder väcks tvivel om hur Säpo sköter sin uppgift med tanke på att övervakningen pågått under tio år och svensk och amerikansk underrättelsetjänst har ett omfattande och intimt samarbete.

Frågan politiska sprängkraft ligger inte främst i vad Säpo visste och inte visste utan i vad de svenska regeringarna - såväl borgerliga som socialdemokratiska - känt till.

USA:s agerande är i sak helt oacceptabelt. Svenska myndigheter har ansvaret för den amerikanska ambassadens säkerhet. Om USA inte litar på de svenska myndigheternas kompetens att sköta saken så skall USA ta upp frågan och söka tillstånd för egna ytterligare åtgärder, vilka förstås skall vara förenliga med svensk lag. Jag har svårt att tolka USA:s agerande i andra termer än som ett uttryck för en stormaktsarrogans.

Ännu vet vi för lite för att kunna uttala oss om huruvida de amerikanska åtgärderna bryter mot svensk lag. Historien kan växa och anta politiska proportioner, men också lägga sig. I dagläget talar inte mycket för att affären ens kommer i närheten av vad t ex IB-agenten Gunnar Ekberg och hans kumpaner ställde till med i samband med IB-affären. Men osvuret är bäst.

Carl XVI Gustaf - teflonkungen?

Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.

Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.

Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.

1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".

2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.

Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.

För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.

Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.

Vad kan man skriva om kungens privatliv?

Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.

1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.

Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.

Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.

Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!

2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.

Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.

Regeringens överenskommelse med S och MP om Afghanistan

Den just presenterade överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna/Miljöpartiet innebär kompromisser från båda sidor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat på åtminstone tre punkter.

1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".

2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".

3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".

Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.

Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.

På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.

Vänsterpartiet och Afghanistan

I dag meddelar Lars Ohly att Vänsterpartiet hoppar av förhandlingarna om den svenska Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Avhoppet inte oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle läggas på is så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att acceptera de ytterligare kompromisser som hade varit nödvändiga för att nå en överenskommelse med alliansregeringen. Nu kan Vänsterpartiet i stället argumentera för sin egen partiståndpunkt i frågan och samtidigt framstå som de enda principfasta krigsmotståndarna i svensk politik.

Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.

Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!

Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.

Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.