Wikileaks, Mona Sahlin och en gemensam rödgrön linje i frågan om Afghanistan

Förändringens vind blåser kring kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några dagar sedan framstod det som än klarare att USA och EU nu planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som tänkt slutdatum. Det preliminära slutdatumet är en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.

Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.

USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.

I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.

Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.

Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.

Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.

Fotbollsvåld, fusk och Gothia Cup

Gothia Cup är med sina 35 000 deltagare världens största ungdomsturnering i fotboll. Turneringen arrangeras varje år i Göteborg med omnejd av BK Häcken. Sedan 1975 har ca 800 000 ungdomar från 127 länder deltagit. Arrangemanget är i högsta grad berömvärt och Gothia Cup har med fog utvecklats till ett mycket starkt varumärke, för BK Häcken, för Göteborg och för svensk fotboll i största allmänhet.

I år har turneringen plågats av flera skandaler med spelarbråk och publikupplopp. Särskilt stor uppmärksamhet fick händelserna i samband med att IFK Göteborgs P16 besegrade det irakiska laget Al Madina. Flera hundra supporters från Al Madina uppges ha stormat planen och jagat såväl IFK Göteborgs spelare som domare. Några av IFK Göteborgs spelare hann ta sin tillflykt till omklädningsrummet, andra flydde ner på stan.

Bakgrunden till bråket var dels att Al Madinas anhängare efter förlusten var missnöjda med domarinsatsen (flera av Al Madinas spelare hade visats ut), dels att en av IFK Göterborgs spelare efter matchen gick fram mot Al Madinas klack, kysste sitt Blåvita klubbmärke och gjorde någon form av gest mot publiken med sitt finger.

Det har väckt starka känslor att Gothia Cups tävlingsjury valde att stänga av den spelare från IFK Göteborg som gjorde gesten från fortsatt spel i turneringen. För mig är avstängingen ingen stor sak. Antingen gjorde spelaren genom gesten sig skyldig till ett regelbrott, och då skall han betraffas. Eller också innebar gesten inget regelbrott, och då skall han inte betraffas. Jag var inte där och såg gesten, och det finns olika berättelser om vari gesten bestod. Tävlingsjuryn är den instans som har att fatta beslut. Att gesten följdes av att hundratals åskådare stormade planen är en annan sak, och har inte med frågan om straff eller inte för den aktuelle spelaren att göra.

Möjligen är det en principellt intressant fråga om samma gest skall bedömas olika beroende på vilken kontest/situation den utförs. Skall en provocerande målgest bedömas/bestraffas olika beroende på om den utförs framför en liten och stillsam publik eller om den utförs framför en upphetsad åskådarskara på flera hundra människor? Är det samma sak om jag skriver "Krossa kapitalet - all egendom är stöld!" på min blogg eller om jag ropar samma ord inför upphetsade svartklädda ungdomar med tegelstenar i händerna framför SEB:s stora skyltfönster på Avenyn i samband med en demonstration mot globala orättvisor?

Fotbollen har på senare år haft stora problem med två olika företeelser, vilka möjligen hänger ihop. För det första har vi spelarnas beteende på planen med ideliga fuskanden i form av filmningar samt gnäll och klagomål på i princip varje enskilt domslut. För det andra har vi supporterbråk mellan respektive lags s k firmor. (I det senare fallet tycker jag mig se en förändrad nyhetsvärdering under det senaste året, där slagsmål mellan t ex IFK Göteborgs firma Wiseman och AIK:s firma Firman Boys på neutral, avlägsen plats av media inte alls längre uppfattas ha samma allmänintresse. En positiv utveckling, tycker jag, eftersom rubriker är livsluft för firmorna.)

Jag hoppas Gothia Cup-ledningen förmår ta till sig de negativa erfarenheterna från i år och inför nästa år förstärka arrangemangen kring matcherna. Även om det under pågående turnering kan ha funnits tendenser till att spela ner det inträffade, så tror jag att allvaret i de situationer vi sett kommer att leda till professionella åtgärder. Fotboll är alldeles för viktigt för att inte tas på blodigt allvar.

I övrigt fortsätter nu IFK Göteborg sin långa och svåra marsch mot SM-guld 2010.

Svenska folket - vänster eller höger?

En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.

Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).

Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.

Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.

Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)

De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.

En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.

Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).

Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".

Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.

Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.

Tennis, sponsorsprit och bristen på allvar

I dag går Robin Söderling ut på centrecourten i Båstad för att mot spanjoren Nicolas Almagro försöka försvara sin titel i Swedish Open från ifjol. Jag tror Robin vinner - han har hemmapubliken i ryggen, ett övertag mot Almagro i inbördes möten och Almagro har inte rosat tennismarknaden hittills i år.

Båstadtennisen ligger mig varmt om hjärtat. Jag är född och uppväxt i Båstad och har tillbringat många och långa dagar vid centrecourten och sidobanorna. (På åskådarplats är det väl bäst att tillägga. Mina idrottsutmärkelser inskränker sig dessvärre till några plaketter för "visat träningsflit"...).

Tennis var länge en överklassport, på samma sätt som golf och kanske ridning. Till viss del är det fortfarande så (ingen slump att Marcus Wallenberg står staty på tennisstadion...), även om tennis som sport i dag är betydligt billigare att utöva än t ex ishockey.

Det jag kanske tyckte allra bäst om under alla mina timmar vid tennisbanorna var allvaret. Tennisens räknesystem är så raffinerat att varje enskild boll är viktig och kan i någon mening vara matchavgörande. På den tiden fanns det heller inga tiebreak utan en match kunde bokstavligt talat pågå hur länge som helst.

Allvaret tog sig uttryck i tystnad. All koncentration bland de många tusen på läktarna fanns på spelet och på spelarna. Ve den åskådare som råkade harkla sig i samband med en serve eller än värre lyfta sig från sin plats under pågående game. Allvaret och tystnaden skapade en åskådargemenskap där våra respektive jag försvann för att inneslutas i ett gemensamt vi.

I dag har tennispubliken vulgariserats, med hejaramsor mellan bollarna och smärre folkvandringar på läktaren under pågående spel. Tennisen har blivit en sport som andra, kanske både på gott och på ont.

Jag kan leva med hejaklackarna och folkvandringen. Men i sin jakt på sponsorpengar har arrangörerna nu också släppt spriten fri för sponsorer inne på tennisområdet. Som Svenska Dagbladets tennisexpert Jonas Arnesen uttrycker det angående sponsorspritens störande inverkan för spelare och publik: I dagens hetta ölades och klunkades det champagne i sådan takt att sorlet på terrassen snabbt övergick i fyllebröl och bullrande skratt – noll hänsyn till omgivningen.

Det är så lågt och ovärdigt. Utvecklingen speglar förstås samhällets förändrade förhållningssätt till alkoholkonsumtion under de senaste decennierna, och tennissportens allt starkare kommersialisering. Bollkonstnärer som Manuel Santana, Manuel, Orantes, Ilie Nastase och Stan Smith - vilka älskat och älskats av Båstadpubliken - får tacka sin lyckliga stjärna att deras karriärer är över så de slipper spela under dessa förödmjukande omständigheter.

Jag är inte dum - jag förstår att spriten genererar pengar. På kort sikt är Båstadarrangörernas agerande säkert rationellt. Men på lång sikt urholkar det tennisens varumärke. Jag hoppas om några år slippa läsa rubriken tennisbubblan som sprack.

Pride - Arena för politisk kamp eller manifestation för nationell samling?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har tackat nej till att medverka i den partiledardebatt som anordnas i samband med Stockholm Pride om ett par veckor. Beslutet har mötts av starka negativa reaktioner från arrangörerna av Pride-festivalen och av Hägglunds kollegor inom den borgerliga alliansen.

Kristdemokraterna är - menar Expressens ledarredaktion - det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter. För Göran Hägglund och Kristdemokraterna blir medverkan i partiledardebatten under Pride-festivalen därför ett politiskt dilemma. Om Göran Hägglund väljer att inte medverka kommer hans frånvaro att synliggöras med en tom stol under debatten och han får löpa gatlopp som homofob i media och under festivalen. Om Göran Hägglund i stället väljer att medverka kommer han genom Kristdemokraternas inställning i HBT-frågor att mötas av burop och skepsis och han riskerar att bli debattens driftkucku. Damned if he does, damned if he doesn't.

Kontroversen kring Göran Hägglunds medverkan i partiledardebatten lyfter en större fråga - den om vad som egentligen är syftet med Pride-festivalen. Från att ursprungligen ha varit en del i en politisk kamp för att stärka HBT-personers rättigheter påminner festivalen i dag mera om en nationell samlingsmanifestation där alla samhällsaktörer -från de politiska partierna till uniformsyrken och hockeyspelare - förväntas uttrycka sitt reservationslösa stöd för HBT-rörelsen. De som inte vill delta stigmatiseras. Att vägra vara med är ett större normbrott än att vägra fira Midsommar.

Låt mig vara tydlig. HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Sverige är i dag ett av de länder - kanske det främsta - där HBT-personers rättigheter är som allra starkast. Dessa framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för stöd åt mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Men - vilket jag tidigare skrivit - som de flesta andra frihetsrörelser riskerar HBT-rörelsen att låta sig pacificeras av sina framgångar. HBT-rörelsen kan komma att uppfattas - eller rent av bli - en del av etablissemanget och av maktordningen. Eller som de s k regnbågsrabulisterna uttryckte det: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Därför finns det nu en kluvenhet i Pride-festivalen som fenomen. Hur mycket skall Pride-festivalen fortfarande vara ett kraftfullt politiskt vapen mot etablissemang och heteronormativitet, där tyngdpunkten ligger på konflikt och på politisk kamp för att ytterligare stärka HBT-personers rättigheter? Och hur mycket skall Pride-festivalen vara en inkluderande manifestation över vunna framgångar och där hela samhället deltar i en ceremoni för att visa sin delaktighet i HBT-rörelsen? En sak är säker - festivalen kan på ett trovärdigt sätt inte vara både och.

Utreseförbud för israelisk-arabisk politiker och israeliska röster om att förhandla med Hamas

I en stillasteånde fredsprocess mellan israeler och palestinier hamnar fokus på enskildheter i konflikten. I förlängningen av Ship to Gaza har det libyska fartyget Amalthea, lastat med 2 000 ton mat, mediciner och byggmateriel, styrt kursen mot Gaza. Ekot meddelar att fartyget under förmiddagen legat stilla, omgivet av israeliska krigsfartyg, i vattnen mellan Egypten och Gaza. Det råder osäkerhet om stoppet beror på ett maskinfel eller om befälhavaren och aktivisterna ombord är oense om de skall fortsätta mot Gaza eller gå till egyptiska El-Arish och lossa hjälpsändningen där. Sedan kan förnödenheterna gå landvägen in i Gaza.

I dag berättar DN (genom TT) att det israeliska parlamentet Knesset fråntagit den arabiska politikern Hanin Zoabi hennes diplomatiska privilegier efter att hon deltagit i hjälpkonvojen Ship to Gaza i maj. Hanin Zoabi, som representerar det arabiska partiet Balad, har aldrig anklagats för att ha deltagit i våldshandlingar. Beslutet innebär att myndigheterna nu har rätt att hindra Hanin Zoabi att lämna Israel. Beslutet innebär att motsättningen mellan judar och araber i Israel skärps.

Men det finns flera goda fredens röster även i Israel. I Expressen skriver i dag den israeliske författaren David Grossman om hur Israels rigida politik skadar Israel självt och att det är både nödvändigt och möjligt för Israel att börja förhandla med Hamas. Grossman föreslår att Israel erbjuder Hamas en bredare och djärvare uppgörelse: Ett ömsesidigt memorandum som inbegriper fullständig vapenvila, stopp för alla palestinska terroraktioner från Gaza samt upphävande av den israeliska blockaden.

Grossman vill att den fängslade israeliske soldaten Gilad Shalit skall friges i utbyte mot i princip samtliga Hamas-fångar i Israel. Grossman kan förefalla naiv, men han har också ett realpolitiskt stråk i sin text: Israel kommer inte att uppnå en fullständig och varaktig fred med Hamas under överskådlig framtid, kanske inte heller under oöverskådlig. (...) Men att bara säga nej till allting är inte politik, det är en mental blockerng. I slutändan är det detsamma som att avsäga sig vår egen handlingsfrihet.

Stillaståendet i den israelisk-palestinska fredsprocessen kommer av allt döma att bestå ytterligare en tid. Alla försök att bryta dödläget är välkomna. Ship to Gaza har rubbat blockaden av Gaza och är därmed en stor humanitär och politisk framgång. Låt oss hoppas att fler båtar vågar utmana den olagliga israeliska blockaden och den vägen bidra till att fredsprocessen kan få en ny start.

Hur kunde Reinfeldt hantera Littorin-affären så illa?

Littorin-affären handlar inte längre om Sven Otto Littorins påstådda sexköp, utan om hur illa Fredrik Reinfeldt hanterat frågan. Om Reinfeldt redan vid presskonferensen i samband med Littorins avgång i onsdags sagt sanningen och inte mörkat det han visste så hade affären med stor sannolikhet varit över. Nu får vi i stället en debatt om Reinfeldts regeringsduglighet och hans förhållande till sanningen.

Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.

Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.

Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.

Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.

När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.

För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.

Littorins påstådda sexköp, Herrklubben Sällskapet och den svenska valrörelsen

Historien kring Sven Otto Littorins påstådda sexköp är en tragedi för många enskilda människor, oavsett om anklagelserna är sanna eller ej. Det är en tragedi för hans familj och hans närmaste, en tragedi för den kvinna som under flera år fått psykologhjälp för att bearbeta sin tid som prostituerad och en tragedi för honom själv, som människa och som politiker.

Hur kommer då Littorin-affären att påverka den svenska valrörelsen? En övergripande bedömning är att den sannolikt inte kommer att vara av någon egentlig betydelse. Det är fortfarande långt till valet och sakfrågorna kommer att återta sin centrala plats på dagordningen. Det är också oklart huruvida det finns några politiska dimensioner vid sidan av de personliga i denna sorgliga och sjaskiga affär.

Men det finns några faktorer som gör att man ändå inte helt kan avfärda att Littorin-affärerna kommer att kasta sin skugga över höstens valrörelse.

För det första ruskar Littorin-affären nytt liv i de många affärer som präglade Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister, då ministrar från Moderaterna fick avgå efter avslöjanden om bristande personlig vandel (Maria Borelius för köp av svarta hushållstjänster och Cecilia Stegö Chilò för smitande från tv-licens). I regeringsdugligheten ingår naturligtvis också förmågan att välja sina medarbetare och sina ministrar med omsorg.

För det andra finns möjligheten att Fredrik Reinfeldt redan tidigare kände till Littorins påstådda sexköp men valde att inte agera. Det finns dock ingenting i dag som pekar i en sådan riktning.

För det tredje har regeringen Reinfeldts krishantering i frågan hittills varit tveksam, för att uttrycka det milt. Vid presskonferensen i samband med avgången accepterade Fredrik Reinfeldt att Sven Otto Littorin sköt sina barn framför sig som en sköld och skyllde sitt avhopp på media, trots att Reinfeldt vid detta tillfälle kände till anklagelserna om sexköp.

Vid sin egen presskonferens i dag lördag sade Reinfeldt att han "måste" tro på Littorins egna uppgifter om att anklagelserna var falska. Självklart "måste" inte Reinfeldt tro på Littorins uppgifter. Det hade varit starkare och mer statsmannamässigt om Reinfeldt sagt att ord stod mot ord och att det var upp till rättsväsendet att ta ställning i frågan. Nu kan Reinfeldts formulering - oavsett vad han egentligen menade - uppfattas som ett indirekt ställningstagande till förmån för Littorin i frågan.

För det fjärde stärker inte Littorin-affären regeringens aktier i jämställdhetsfrågor. De rödgröna har gått till offensiven i jämställdhetspolitiken och i Almedalen utpekades Mona Sahlin av Lars Ohly till Sveriges första kvinnliga statsminister.

Sven Otto Littorin blev tidigt en belastning för regeringen Reinfeldt i jämställdhetsfrågor, genom sitt medlemskap i Herrklubben Sällskapet dit inga kvinnor var välkomna. Klubbens direktör Carl-Gustaf Mann motiverade att kvinnor inte fick bli medlemmar i klubben enligt följande: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan? Som Expressen redan då förtjänstfullt skrev om saken: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.

I denna historia finns än så länge endast förlorare. En ljuspunkt vore om Littorin-affären kunde bidra till en förstärkt sexköpslag och dekonstruera den på sina håll idylliserande bilden av prostitution och av kvinnor som frivilligt säljer sex bara för att de vill göra det.

Centerpartiets utrikespolitiska lappkast

I 1973 års val erhöll centerpartiet 25.1 procent av rösterna. I dag ställs frågan om centerpartiet kommer att klara fyraprocentsgränsen.

Mycket har skrivits om hur centerpartiets politik under dessa år har förändrats från en relativt självständig borgerlig profil och stödparti till socialdemokraterna i centrala frågor till ett allmänborgerligt parti kluvet mellan ultraliberalism och värnare av landsbygdens intressen. Men ett underutforskat område är centerpartiets förändrade politik i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor under de allra senaste åren.

Läs fortsättningen av posten på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Folkpartiet och den svunna socialliberalismen

För några veckor sedan avled Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt och en av de politiker inom Folkpartiet som på ett kraftfullt sätt gett socialliberalismen ett ansikte.

Ingrid Segerstedt-Wiberg blev 98 år. Hon lämnade folkpartiet vid 87 års ålder, i protest mot att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. Hon återinträdde i folkpartiet när hon fyllt 93, för att till partiets landsmöte motionera om krav på en mer human flyktingpolitik.
Hur har då folkpartiet vårdat den socialliberala fana som Ingrid Segerstedt-Wiberg höll så högt? Inte särskilt väl, tvingas man nog konstatera.

Läs fortsättningen på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Vänsterpartiet och framtiden

I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. Vänsterpartiet är det rödgröna parti vars opinionsstöd tycks ha påverkats minst av det rödgröna samarbetet - partiet ligger konstant på en nivå kring fem procent i opinionsmätningarna.

Blir det valseger eller valförlust för de rödgröna? Svaret på den frågan får en avgörande betydelse för Lars Ohlys politiska framtid. Om detta skriver jag på Makthavare.se (där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan).

Almedalsveckan 2010

I dag drar den s k Almedalsveckan igång. I år är arrangemanget större än någonsin, med nära 1 400 programpunkter av olika slag. Almedalsveckan har vuxit språngartat - för tio år sedan var antalet programpunkter cirka 50.

Almedalsveckan beskrivs ibland som en politikens firmafest. Visst, det finns sådana inslag och strömningar. Men framför allt är Almedalsveckan en intellektuell kraftsamling från Sveriges politiska och samhälleliga aktörer av olika slag. Seminarieutbudet är överdådigt och kreativiteten att försöka förnya politikens debatt- och uttrycksformer behjärtansvärd.

Likt tidigare år medverkar jag under Almedalsveckan på Makthavare.se. I dag är det Moderaternas dag i Almedalen, och inför Fredrik Reinfeldts anförande i kväll har jag skrivit en text kring temat "Gamla eller nya moderater?". Texten kan läsas här.