Rapport från Gaza III

Nu åter i Sverige, efter några intensiva dagar i Israel, Ramallah och Gaza. Säkerhetskontrollerna ut ur Gaza var t o m mer absurda än de som präglade inresan.

När vi passerat först Hamas och sedan den palestinska myndighetens spärrar kom vi till den israeliska gränskontrollen. Efter sedvanlig bagageröntgen beordras jag in i en provrumsliknande fyrkant, där jag med fötterna brett i sär och händerna högt över huvudet genom högtalare får ta emot instruktioner av unga män och kvinnor som sitter bakom glas 20 meter upp i luften. En scanning avslöjade att jag glömt kvar en plastkam och ett chokladpapper i fickan. Jag fick visa upp dessa persedlar mot glasfönstren och efter en viss diskussion vakterna emellan släpptes jag vidare till passkontrollen. Där genomfördes ett rejält förhör om vad jag gjort i Gaza och vilka personer jag träffat. Vakterna lyssnade skeptiskt till min redogörelse och bad att få se min flygbiljett som ett bevis på att jag verkligen var på väg ut ut landet. Javisst, svarade jag självsäkert och lämnade över biljetten. Förvånad iakttog jag vakternas bekymrade miner när de granskade min biljett. Det visade sig att jag av misstag lämnat över min begagnade tågbiljett Göteborg-Värnamo. Det tog en liten stund att prata mig ur den situationen...

Det mest absurda med den israelisk-palestinska konflikten är att det i debatten egentligen finns en stor enighet om vad som krävs för att en fred skall komma till stånd. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, i huvudsak efter 1967 års gränser men med marginella gränsjusteringar så att delar av de israeliska bosättningarna blir en del av Israel. Östra Jerusalem skall bli huvudstad i den palestinska staten. Någon form av internationell närvaro - t ex i form av EU-styrkor - kommer åtminstone inledningsvis att behövas i det israelisk-palestinska gränsområdet. Endast en symbolisk del av de palestinska flyktingarna kommer att kunna återvända till sina ursprungliga boplatser i det som i dag är Israel - i stället kommer de att få någon form av ekonomisk kompensation.

Men trots enigheten i sak står parterna mycket långt från varandra i frågan om hur man skall komma dit. Misstron mot den andre är på båda sidor monumental. Såväl Hamas som delar av den israeliska regeringen står för en politisk linje där fundamentalism och förkärlek för militära lösningar trissar upp motsättningarna.

Men en sak har förändrats. USA har i dag en president och en administration som alltmer uppfattar Israels agerande som ett hot mot USA:s säkerhetsintressen i regionen. Det är lätt att hålla med DN:s korrespondent i Jerusalem Nathan Shachar när han i dag skriver (ej på nätet):

USA under Obama identifierar fred i Israel-Palestina som ett centralt amerikanskt intresse och ett nödvändigt verktyg för att konfrontera Iran diplomatiskt och skydda de oljeproducerande arabstaterna från iranska hot. Israels säkerhet, som länge stått i centrum för USA:s politik, har fortfarande central betydelse, men får inte gå ut över USA:s möjligheter att agera i andra delar av regionen.

Nathan Shachar fortsätter:

Efter åtta år av sötebrödsdagar under George W Bush, då Israels nationalister inte betalade något diplomatiskt eller ekonomiskt pris för kolonisering och landkonfiskationer, är det en mycket omild omställning som stundar.

Obama har stärkt sin ställning på hemmaplan genom framgången med sjukförsäkringsreformen. Men fortfarande sitter USA militärt fast i Afghanistan och situationen är osäker inför tillbakadragandet från Irak. Vi får se hur mycket kraft Obama förmår samla till sina försök att pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna. För som jag sagt tidigare: det är Israel som är ockupationsmakt och den starkare parten och det är alltid den starkare parten som har det största ansvaret för att åstadkomma fred.

I väntan på en sådan islossning i fredsprocessen hukar Gaza och dess invånare inför de israeliska vedergällningsattacker som kommer efter påsken, som svar på de strider i Gaza för några dagar sedan som ledde till fyra palestiniers och två israeliska soldaters död. Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet inför den alltmer spända stämningen på Gaza och i Jerusalem genom att sträcka fram en olivkvist och avstå från sina attacker. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Rapport från Gaza II

Pustar nu ut på hotellrummet efter en intensiv dag. Vi har fört samtal med företrädare från de dominerande palestinska politiska rörelserna samt representanter från människorättsorganisationer. Samtalen kretsade bl a kring Israels bosättningar i östra Jerusalem, vägar för att bidra till försoning mellan Hamas och Fatah, de tusentals palestinska fångarna i israeliska fängelser och den av Hamas fängslade soldaten Gilad Shalit, socialdemokratins förhållningssätt till Hamas samt kampen för kvinnors rättigheter i Gaza.

Stämningen är spänd. Alla vet att gårdagens strider i Gaza där fyra palestinier och två israeliska soldater dödades kommer att följas av israeliska militära straffaktioner. Hamas ledarskap har instruerat sin kader att ligga lågt för att försvåra israeliska dödsskjutningar. Men de flesta tror att Israels kommer att slå till först när det pågående arabiska toppmötet i Libyen avslutats. I så fall lär gränsstationen Erez vara öppen i morgon förmiddag och vi kan åka hem enligt plan.

Intrycken är många och fortfarande ganska osorterade. Men här kommer några axplock.

1. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas går inte bra. Det ryktas att både Fatah och Hamas på Gaza hade accepterat den försoningsplan som Egypten mödosamt arbetade fram för en tid sedan. Men Hamas ledning i exil sade nej och därmed är försoningsprocessen tillbaka på ruta ett.

2. Palestinska myndigheten och president Abbas brottas med frågan om man skall utlysa lokala val till sommaren. Hamas kommer inte att acceptera sådana val, vilket i sin tur innebär att de bara kommer att kunna genomföras på Västbanken. Fatah kommer att vinna stort eftersom Hamas inte deltar. I så fall urholkas legitimiteten i valen och klyftan mellan Gaza och Västbanken vidgas. Jag tror inte att det kommer att utlysas några palestinska val till sommaren.

3. Isoleringen innebär att konspirationsteorier frodas. En vanlig uppfattning i palestinska kretsar är att gårdagens strider i Gaza var en medveten aktion från Israels sida för att få bort uppmärksamheten från händelseutvecklingen i östra Jerusalem.

4. Alla tycks vara eniga om att stödet för Hamas har minskat i Gaza, men att det är oförändrat starkt på Västbanken. Hamas symboliserar motståndet mot Israel på ett sätt som Fatah och president Abbas inte förmår göra.

5. Gatubilden är varken militariserad eller Hamasierad. Jag ser fler palestinska flaggor än gröna Hamas-flaggor och jag ser ingen egentlig milis.

Jag återkommer så småningom med en mer avklarnad och sammanhållen analys. Nu skall jag kurera en hastigt påkommen förkylning med några stora, illgröna tabletter jag fick av en palestinsk vän...

Rapport från Gaza I

Har nu anlänt till Gaza City, efter att tidigare i dag morgonsamtalat med Sveriges generalkonsul i Jerusalem Nils Eliasson. Vi talade bl a om EU:s möjligheter att påverka den stillastående fredsprocessen och om hur de svensk-israeliska förbindelserna utvecklats över tid.

Gränsövergången till Gaza var en absurd upplevelse. Vi var nästan ensamma vid checkpointen, och fick ändå vänta i nära två timmar. Många telefonsamtal blev det mellan den ensamma vakten i kuren och hennes kollegor någon annanstans. Regnet öste ner och vi skylde under ett regnskydd på alltför få kvadratmeter. Antalet vakter i kuren växte så småningom till fyra och strax före checkpointens stängningstid beledsagades vi personligen av en vaktchef in över gränsen.

På Hamas sida av gränsen gick kontrollen betydligt fortare. Hamas har nu på USA-maner börjat fotografera alla inresande. Vårt bagage gicks noga igenom och där fanns en stor brunn avsedd att hälla ut alkoholhaltiga drycker i.

Just vid vår ankomst besköt Israel palestinier som samlade skrot i gränsområdet (varningsskott) och längre söderut i Gaza dödades två palestinier av israeliska soldater i en gränsincident. Uppdaterad 27/3: I skrivande stund uppgår dödstalen till fyra palestinier och två israeliska soldater.

Överallt på gatorna syns unga till synes sysslolösa unga män. Nu är det ju fredag eftermiddag, så det förklarar en del. På stranden utanför Gaza satt jag en stund och såg unga män rida barbacka på svarta hästar i vattenlinjen. I horisonten skymtade de israeliska bevakningsfartygen.

Här är gott om varor i butikerna i Gaza City. Gräv där du står, är mottot för dagen och antalet tunnlar beräknas uppgå till 1 200 stycken (men uppgifterna varierar). Smuggelekonomin frodas, med allt vad den innebär för osäkerhet och risk för korruption.

Nu väntar ett par dagar med nya möten för företrädare för de mest betydelsefulla palestinska grupperingarna.

Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv - några nedslag

I dag en intensiv dag i Jerusalem, Ramallah och Tel Aviv. Besök på Klippmoskén och samtal om säkerhetssituationen på Tempelberget. Diskussion om läget för den armenierna befolkningen i östra Jerusalem och om den svenska regeringens erkännande av det armeniska folkmordet. Givande samtal med den lutherske biskopen Munib A. Younan (The Evangelical Church in Jordan and the Holy Land). I Ramallah träffade vi representanter för Olof Palmes Internationella Center samt för den kommitté som arbetar för frigivning av den palestinske ledaren Marwan Barghouti som sitter fängslad i Israel.

Kvällen tillbringades i Tel Aviv, för middagssamtal med bl a Labour-personligheterna Adi Hadar och Shay Shoshany. Kommer mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni att ansluta sig till den av Benjamin Netanyahu ledda koalitionsregeringen? Hur länge kan Labour sitta kvar i en högerdominerad regering utan att fredsprocessen rör sig framåt? Hur skall Benjamin Netanyahu komma ur det politiska dödläget när han inte vill frysa bosättningarna samtidigt som inga fredsförhandlingar är möjliga utan en sådan frysning? Det politiska livet i Israel påminner om ett pokerspel där alla avvaktar alla och ingen vill visa sina kort.

Den socialdemokratiska partiledaren och försvarsministern Ehud Barak har en ställning i opinionen som påminner om Mona Sahlins. En stor majoritet uppskattar honom som försvarsminister. Nästan ingen vill ha honom som premiärminister. Hur skall den israeliska socialdemokratin komma ur sin djupa kris? Som lägst hade partiet 9.6 procent i en opinionsmätning nyligen. Hur skall relationerna mellan svensk och israelisk socialdemokrati kunna förbättras? Ockupationen lägger hinder i vägen.

Det var några av de frågor vi diskuterade - utan att komma fram till några säkra svar.

I morgon först träff med den svenske generalkonsuln i Jerusalem Nils Eliasson. Därefter Gaza.

I stället för bojkott - ersätta israeliska bosättarvaror med palestinska varor

I kväll deltog jag i ett samtal med Hitham Kayali från den palestinska myndighetens näringsministerium angående ett projekt som syftar till att ersätta israeliska bosättarvaror på Västbanken med palestinska varor. Tanken är god. Projektet - som har stöd i palestinsk lagstiftning -mobiliserar det palestinska folket för en gemensam sak. Samtidigt blir ersättandet en politisk protest mot ockupationsmakten och de olagliga bosättningarna.

Läsaren av denna blogg vet att jag inte är en anhängare av en bojkott mot Israel. En sådan bojkott skulle inte nå tillräcklig uppslutning för att bli verksam, och den skulle snarast stärka de fundamentalistiska krafterna till höger i den israeliska politiken. Men kampanjen för att ersätta bosättarvarorna med palestinska varor är en konstruktiv, smart sanktion. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för svenska konsumenter att hålla sig orienterade om vilka israeliska varor som kommer från bosättningar och vilka som inte gör det. Men kampanjen utgör en inspirationskälla i en debatt som bör bli mer nyanserad än "för eller emot" en bojkott av Israel.

Mötet genomfördes på det mycket stiliga The American Colony Hotel i östra Jerusalem. Hotellet har en svenskprägel genom att det var i denna byggnad som de svenska Jerusalemfararna slog sig ner i slutet av 1800-talet. Tre svenska namn pryder också hotellets tavla med namnkunniga gäster: Selma Lagerlöf, Ingrid Bergman och Carl Bildt.

Israels kärva relationer till USA och Europa

Israels relationer till USA och EU har - för att uttrycka det milt - under de senaste veckorna utsatts för svåra påfrestningar. Det började med att Israels inrikesminister Eli Yishai - parallellt med USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel - meddelade att 1 600 nya judiska bostäder skall byggas i Jerusalems arabiska del. Bosättningarna är olagliga och beslutet fördömdes omedelbart i mycket hårda ordalag av den fördömjukade amerikanske vicepresidenten.

I dag meddelade den brittiske utrikesministern David Miliband att Storbritannien utvisar en israelisk diplomat. Skälet till utvisningen är att förfalskade brittiska pass använts i mordet på en Hamas-ledare, ett mord som Mossad misstänks ligga bakom.

Just nu är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu på besök i USA, där han bl a kommer att träffa president Barack Obama. Obama är den amerikanske president som mest kraftfullt uttalat sitt stöd för en palestinsk statsbildning, bl a genom att hävda att upprättandet av en palestinsk stat ligger i USA:s nationella intresse. Netanyahus försvar för de olagliga bosättningarna i Jerusalem har inte fallit dem amerikanske presidenten på läppen. Det är mycket möjligt att mötet mellan Obama och Natanyahu senare i dag kommer att inramas av någon politisk israelisk eftergift.

Bekymret för Barack Obama är att värdegemenskapen mellan Israel och USA är så stark att den amerikanske presidenten har begränsad handlingfrihet. Visst är USA en supermakt och visst är Israel politiskt och ekonomiskt starkt beroende av USA. Men för att USA skall kunna sätta press på Israel att göra de nödvändiga eftergifterna så att en palestinsk stat verkligen kan upprättas så krävs en helhjärtat satsning från USA:s och presidentens sida. Så länge kriget i Afghanistan pågår med oförminskad intensitet, läget i Irak är så instabilt och den iranska regimen inte visar tecken på att vika sig är det svårt att se hur USA under de närmaste månaderna i grunden skulle kunna förändra den israeliska politiken. Kanske krävs det t o m att den brett sammansatta men högerdominerade israeliska regeringen först faller samman och vi får en mer mittenrorienterad regering? Men hittills har den israeliska regeringen hållit ihop överraskande lätt.

Själv åker jag i morgon till Israel och till Palestina, inklusive Gaza. Jag hoppas kunna återkomma med rapportering på bloggen därifrån vid åtminstone några tillfällen de närmaste dagarna.

La Bella Principessa goes Göteborg

Igår var jag på vernissage för den uppmärksammade utställningen And There Was Light på Eriksbergshallen i Göteborg, där italienska renässanskonstnärer med Michelangelo, Leonardo da Vinci och Rafael visas upp för allmänheten. Juvelen i utställningskronan utgörs av den lilla tavlan La Bella Principessa som anses vara skapad av Leonardo da Vinci och som värderas till en miljard kronor.

Äktheten styrks bl a genom ett fingeravtryck av da Vinci som återfunnits på tavlan. Men säker kan man aldrig vara. Den italienska fingeravtrycksexpertisen använder uttrycket att fingeravtrycket är "fullt jämförbart" ("higly comparable") med andra fingeravtryck av den store Leonardo. Men innebär ett "fullt jämförbart" avtryck också med säkerhet att Leonardo är upphovsmannen? Vad nu "upphovsman" innebär i renässansens gigantiska målerifabriker.

Vernissaget inleddes med klang och jubel, och med öppningstal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, av kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och av Göteborgs "goa gubbe" nummer ett Leif Nilsson från Göteborg & Co som i sitt inledningsanförande också hade det i och för sig goda omdömet att hoppas på ett ytterligare SM-guld till Mesta mästarna IFK Göteborg senare i höst.

Men utställningen och under vilka former den kommit till har också utlöst en debatt om det sätt på vilket kulturpolitiken i Göteborg bedrivs. I dag analyserar Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström i en krönika orsakerna till varför utställningen har världspremiär just i Göteborg (krönikan ännu ej på nätet - någon som är förvånad?). Byström skriver:

Vad är det som gjort att just Göteborg nappat på en driftig entreprenörs propåer och inte Stockholm eller Malmö som tackade nej? Fördes en bredare diskussion om hur alternativen såg ut? Engagerades konstvetare, konstpedagoger, museichefer - som kan hämta stöd för sina åsikter på andra håll än i magtrakten - för ett större samtal? Leif Nilsson gick på sin magkänsla. VD:n för Göteborg & Co tyckte över en hygglig middag på Sjömagasinet att det vore skôj med lite renässanskonst. Då blir det så.

Gabriel Byström har sannolikt alldeles rätt i att några konstvetare, konstpedagoger eller museichefer aldrig tillfrågades. Om de hade tillfrågats säger mig min magkänsla att projektet aldrig genomförts, och att kanske heller inget annat kommit i dess ställe. Visst är utställningen i mångt och mycket ett jippo - men i det här fallet säger jag hellre ett jippo än ingenting alls. Men följande lakonsika kommentar av Byström är viktig att bära med sig, oavsett hur sann den är: I Göteborg fattas fler beslut än vi kan ana med hjälp av mäktiga mäns magkänsla.

Göteborg har ett rikt kulturliv. Men det känns mer som att det är slumpens skördar än en medveten kulturpolitisk riktning som avgör vilka kulturyttringar som skall prioriteras och satsas på. Med viss oro ser jag på den såväl kulturella som stadsbildsmässiga förslumning som kan följa på Stora Teaterns stängning mitt i staden - men det är en fråga för sig.

Gå och se And There Was Light. Utställningen förtjänar det, men också som en stimulans till fortsatt debatt om hur kulturlivet i Göteborg bör stöttas i framtiden. Och låt oss - för att anspela på Byströms artikel - ständigt kämpa för att kulturen inte reduceras till en vara - vilken vara som helst.

Lars Vilks, Expressen och stuprörsseendet

Historien om mordkomplotten mot Lars Vilks tunnas ut för varje dag. Av de sju gripna personerna på Irland har fem redan släppts. Jihad Janes omtalade Sverigeresa har nu ersatts av att hon åtminstone sägs ha besökt Europa.

Men det är fascinerande att se hur medielogiken fortfarande kan leda så fel. I den allmänna upphetsningen använder Expressen i dag rubriken "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" till en artikel som illustreras med ett foto där en av de misstänkta gärningsmännen förs bort av polis med en slags huva som döljer ansiktet.

Ojdå, tänkte jag. Redan dömd - på Irland går det minsann undan! Men tre månader, det var väl ett lindrigt straff för en mordkomplott?

Läser man artikeln så finner man att rubriken är helt felaktig. Anklagelserna om medverkan i mordkomplott har ännu inte prövats av domstolen. Domen avser i stället att personen i fråga använt sig av falska dokument när han först anlände till Irland. För detta brott döms han till tre månaders fängelse och 1 500 euro i böter.

Rubriksättaren har förstås läst artikeln slarvigt, och ingen reagerar eftersom tonläget är så uppskruvat. Jag borde väl mejla Expressen och påtala misstaget. Men det kan också vara intressant att se hur länge misstaget lever kvar utan att någon upptäcker det och att tidningen gör något åt det.

I skrivande stund ändrar nu Expressen rubriken! I stället för "Tre månaders fängelse för mordkomplott mot Lars Vilks" står det "Tre månaders fängelse efter mordkomplott mot Lars Vilks". Men den rubriken är ju nästan lika fel. Domen har inget som helst med någon mordkomplott att göra, och vi vet inte om det existerat någon mordkomplott - det skall domstolen avgöra.

Glöm inte: Djävulen gömmer sig ofta i detaljerna...

Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?

Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.

Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)

Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...

Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.

Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?-

Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

De rödgröna och regeringsdugligheten

Den Sifo-mätning som publicerades i dag förstärker bilden av de rödgrönas överläge i opinionen. Denna gång skiljer det 5.0 procentenheter mellan de båda blocken, vilket är en ökning med 1.6 enheter jämfört med februari månads Sifo-mätning.

Självklart kan man inte dra några slutsatser utifrån en enda mätning. Men faktum är att de rödgröna har haft ett övertag i nära nog samtliga av de mer än 200 opinionsmätningar som genomförts sedan valet 2006. Det rödgröna övertaget synliggörs t ex i den "poll of polls" ("mätningarnas mätning") som bl a Henrik Oscarsson och Ekot förtjänstfullt regelbundet sammanställer.

Situationen är särskilt dyster för Kristdemokraterna som åter hamnar under fyraprocentsspärren med sina 3.8 procent, Centern som bara får 4.7 procent och Folkpartiet som tidigare tycktes ha en uppåtgående trend som som nu landar på blygsamma 5.9 procent. Sverigedemokraterna har - åtminstone tillfälligt - försvunnit ur debatten och får 3.8 procent.

Den rödgröna framgångsvågen tenderar att dölja socialdemokraternas bekymmer. Denna gång får Socialdemokraterna 34.0 procent, vilket är en procent lägre än det valresultat från 2006 som i sin tur var Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan landstingsvalen 1914...

Men trots de rödgrönas överläge i opinionen har valet fortfarande förutsättningar att bli jämnt. Väljarna har blivit alltmer rörliga över tid och de bestämmer sig allt senare för vilket parti de skall rösta på. Det är också möjligt att de rödgröna väljarna i dagsläget är mer mobiliserade än vad alliansregeringens väljare är.

En av allianspartiernas paradfrågor så här långt under mandatperioden har varit regeringsdugligheten. De borgerliga partierna har hållit ihop på ett sätt som tidigare borgerliga regeringar aldrig kunnat drömma om. De rödgröna är ännu inte lika eniga som de borgerliga partierna och är också betydligt mer oprövade som regeringsalternativ.

Men angående regeringsdugligheten - vad väljer du själv? Väljer du en enad och handlingskraftig regering som genomför en politik du starkt ogillar? Eller föredrar du en något mer oenig och oprövad regering som gör anspråk på att genomföra en politik du gillar? Jag vet vad jag väljer.

Socialdemokratin och folkmordet på armenier

Uppdaterat lördag kl 14.00. Inte oväntat ägnade Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin nästan halva programmet åt riksdagens beslut att erkänna folkmordet på bl a armenier. Mona Sahlin hade ett mycket svårt utgångsläge, eftersom Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin är emot beslutet och undvikit media de senaste dagarna. Givet dessa svåra förutsättningar gjorde Mona Sahlin en mycket stabil insats och lyckades i erkännandefrågan visa det statsmannaskap i utrikespolitiska frågor som en del av hennes belackare kanske trott att hon inte var förmögen till.

Enda gången hon sviktade var när hon efter tio minuter råkade säga "mord på folk" i stället för folkmord och när programledaren Tomas Ramberg pressade henne på vad hon egentligen kände till om de pontiska greker som också inräknas i folkmordet. Tomas Ramberg valde också (missade?) att inte ställa frågan om hur trovärdigheten i Socialdemokraternas politik i frågan påverkas av att partilinjen inte har stöd av partiets utrikespolitiske talesperson.

*

Efter riksdagens uppmärksammade erkännande av folkmordet på armenier anklagar Carl Bildt Socialdemokraterna för att låta sin tidigare ansvarsfulla utrikespolitik nu styras av Vänsterpartiet.

Socialdemokraternas partikongress i höstas och samarbetet mellan de rödgröna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Den rödgröna plattformen En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder som presenterades för några veckor sedan är -som jag tidigare påtalat - ett uttryck för en sådan radikalisering. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid. USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

Men ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås väsentligt att radikaliseringen inte framställs som en eftergift till Vänsterpartiet. Det är därför ur S-synpunkt viktigt att Urban Ahlin tar ordentlig plats i debatten. Ett problem i den nu aktuella frågan om erkännandet av folkmordet är att Urban Ahlin blev nedröstad av den socialdemokratiska partikongressen i höstas, och att hans trovärdighet i frågan därför är något begränsad. Partistyrelsen ville inte stödja ett erkännande av folkmordet, men kördes över av kongressen.

I dag har Urban Ahlin valt att med något enstaka undantag göra sig oåtkomlig för media. Det är anmärkningsvärt att den utrikespolitiske talespersonen för det parti som gör anspråk på att äntra statsministerrollen i en kommande rödgrön regering håller sig undan från media den dag då debatten om svensk utrikespolitik pågår som mest intensivt på mycket länge.

Johan Lundberg, Ilmar Reepalu och kampen mot antisemitism och terrorism

På motsvarande sätt skulle ingen på allvar göra kopplingen mellan Israels brutala krigföring i Gaza och svenska judar om svenska judar organiserade demonstrationer och protestaktioner mot Israels agerande. Svårare än så är det inte att komma till bukt med antisemitismen. Så skriver tidskriften Axess chefredaktör Johan Lundberg på Axess-blogggen.

Nej, så skriver förstås Johan Lundberg inte alls. Hade Johan Lundberg skrivit så hade han - med rätta - hudflängts till och med värre än Ilmar Reepalu. Men byt ut "Israels brutala krigföring i Gaza" mot "politisk islam", byt ut "svenska judar" mot "svenska muslimer", byt ut "Israels agerande" mot "islamismen som ideologi" och byt ut "antisemitism" mot "denna sorts rasistiska tendenser" och texterna är identiska. Att kollektivisera individer efter religiös tillhörighet och sedan ställa särskilda krav på just denna grupp framstår här i all sin absurditet. (Tipstack till Hjalmar Falk.)

Jag blir så trött på alla dumma uttalanden om att personer med en viss religiös tro har ett särskilt ansvar att fördöma illdåd som begås av personer med samma religiösa tro. Illdåd och brott mot folkrätten är en angelägenhet för alla, inte speciellt för dem som tillhör en viss religiös grupp. Judiska församlingen i Malmö (eller någon annanstans i Sverige) har inte större skyldighet än någon annan grupp eller institution att protestera mot brott begångna av judar eller mot Israels brutala krigföring. På samma sätt har inte svenska muslimer större skyldighet än andra människor att protestera mot hoten mot Lars Vilks. På samma sätt har inte jag som kristen människa större skyldighet att protestera mot illdåd som begås av kristna människor än mot illdåd som begås av judar eller av muslimer eller av ateister.

Illdåd är illdåd och där har vi alla som individer ett personligt och moraliskt ansvar att ta ställning och att göra motstånd. Men det är ett individuellt ansvar, inte ett ansvar som vi har för att vi är kristna, judar, muslimer eller ateister.

David Zonsheine: Israel måste tala med Hamas!

Uppdaterat torsdag kl 09.00. De senaste dagarnas svaga ljusglimt i den israelisk-palestinska konflikten - med planerade indirekta samtal mellan Israel och palestinierna - släcktes snabbt. Med snudd på osannolik okänslighet meddelade Israels inrikesminister Eli Yishai på tisdagkvällen - parallellt med USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel - att 1 600 nya judiska bostäder skall byggas i Jerusalems arabiska del. Bosättningarna är olagliga och beslutet fördömdes omedelbart i hårda ordalag av den fördömjukade Joe Biden. I förlängningen meddelades igår att palestinierna nu avstår från att delta i de indirekta samtalen om beslutet inte rivs upp.

Det är svårt att finna ord för den israeliska nonchalansen. Lyssna i stället gärna på Akiva Eldar, ledarskribent på den israeliska tidningen Haaretz. Jag delar hans klarsynta analys.

*

Israel måste tala med Hamas. Inte i hemlighet eller indirekt, utan öppet och seriöst. Dialogen bör täcka alla konfliktens kärnfrågor, inklusive en slutlig fredsövenskommelse. Så skriver den israeliske kaptenen i reserven och fallskärmsjägarsoldaten David Zonsheine i en klok och modig artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

Efter månader av politisk stiltje i den israelisk-palestinska konflikten skall nu indirekta samtal mellan Israel och den palestinska myndigheten påbörjas igen, under amerikansk förmedling. Det är bra - samtalen har ett egenvärde. Men de kommer inte att leda till några genombrott i förhandlingarna. Som jag läste någonstans: Den intressanta frågan är inte om förhandlingarna kommer att misslyckas, utan vad som händer efter det att de har misslyckats.

Framgångsrika förhandlingar kräver ett enat palestinskt ledarskap, och där är vi dessvärre inte i dag. Framgångsrika förhandlingar kräver sannolikt också ett USA som förmår prioritera arbetet med en lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Men en sådan prioritering är svår för USA att göra innan situationen i Afghanistan och i Irak har stabiliserats.

Tills dess gäller det för alla fredsvänner att efter förmåga bidra till upprättandet och stärkandet av en inom-palestinsk dialog och försoningsprocess. Samtidigt är det viktigt att den diplomatiska och politiska pressen på Israel att häva blockaden av Gaza och att stoppa bosättningspolitiken på Västbanken och i östra Jerusalem.

Ilmar Reepalu, hetskampanjer och den viktiga kampen mot antisemitismen

OBS. Uppdatering efter Göran Hägglunds och Mona Sahlins debatt finns längst ned i posten

I dagens Expressen (ej på nätet) får PM Nilsson frågan: Är Ilmar Reepalu utsatt för en hetskampanj? PM Nilsson svarar: Alla som ger sig in i Mellanösternkonflikten blir utsatta för hetskampanjer.

PM Nilsson har rätt på så sätt att nästan inga debattämnen är så känslomässigt laddade som de som berör den israelisk-palestinska konflikten. Bland dem som stöder Israel i konflikten finns ofta en bergfast övertygelse om att Israel behandlas orättvist av svenska medier och av den svenska regeringen. På motsatt sida i debatten återfinns en lika bergfast övertygelse om att ingen annan stat än Israel skulle kunna bryta så ofta mot FN-resolutioner och mot folkrätten och ändå komma så lindrigt undan i svenska medier och i den politiska debatten.

I höstas var det Donald Boströms artikel i Aftonbladet om misstänkta israeliska organstölder som väckte debatt. (Om den affären formulerade jag mig här.) Nu är det Ilmar Reepalus uttalanden om situationen för den judiska befolkningsgruppen i Malmö som följs av anklagelser om antisemitism. Debatten är obehaglig. Det är sant att Ilmar Reepalu visat stor okunnighet om sionismen och att han formulerat sig på ett olämpligt sätt om att antisemitismen i Malmö kunde ha motverkats om judiska församlingen kritiserat Israel för dess grova och folkrättsstridiga övervåld under kriget i Gaza för ett drygt år sedan. Men enligt Nationalencyklopedin avser antisemitism fientlighet mot judar eller mot judendom. Ur det perspektivet är det en absurditet att anklaga Ilmar Reepalu för antisemitism.

Sverige är ett land där antisemitismen haft svårare att få fäste jämfört med i de flesta övriga länder i Europa. Låt oss vara stolta och glada över detta och tillsammans bidra till att så skall få vara fallet även fortsättningsvis. Hetskampanjer riskerar alltid att bli kontraproduktiva. I kväll debatterar Göran Hägglund kampen mot antisemitismen med Mona Sahlin i SVT Agenda. Det vore befriande om den debatten kunde bli utgångspunkt för ett mer nyanserat samtal i dessa svåra och angelägna frågor. Som jag skrev i min bloggpost om debatten kring Donald Boströms artikel: Kampen mot antisemitism är faktiskt alldeles för viktig för att överlämnas till personer som som i dessa frågor väljer agitatorns roll i stället för att använda sitt öppna sinne.

*

Uppdaterat söndag kl 21.40, efter Agenda-debatten mellan Hägglund och Sahlin: Agenda-debatten mellan Göran Hägglund och Mona Sahlin kan delas in i två delar. Under den första delen ville Göran Hägglund - inte oväntat - bita sig fast så länge som möjligt vid Reepalus olyckliga uttalanden. Mona Sahlin tillstod att Reepalus uttalanden varit olyckliga, men att han bett om ursäkt och att det vore mer konstruktivt om regeringen och oppositionen nu i stället tillsammans kunde diskutera vad som bör göras för att bekämpa hatbrott. Under den andra delen slant (?) Göran Hägglund med tungan och antydde att Reepalus uttalanden syftade till att vinna muslimska väljare. Mona Sahlin blev rasande och krävde en ursäkt från Hägglund för att han antydde att muslimer skulle vara vänligt inställda till hatbrott. Men mitt i den eldfängda ordväxlingen var debattiden slut.

Mona Sahlin var mycket stabil. Jag kan förstå att Göran Hägglund vill göra så mycket som möjligt av Reepalus uttalanden. Men hans antydan om Reepalus motiv, och därigenom hans indirekta antydan om muslimer syn på hatbrott mot judar, kan bli något han får äta upp i debatten. Ett klargörande vore på sin plats.

Teater Tamauer - den svåra konsten att hantera främlingsfientlighet och Sverigedemokrater

Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så lyder en av de vackra inledningsreplikerna i den danske dramatikern Andreas Garfields pjäs Parasomnia, som specialskrivits till Teater Tamauer och som nu spelas på Hagateatern i Göteborg. För regin står Anders Friberg.

Pjäsen handlar om vad som händer när det intellektuella medelklassparet Michael (Jarle Hammer) och Annika (Sara Klingvall) plötsligt får besök av Annikas gamla väninna Sylvia (Ylva Nilsson) som hyser främlingsfientliga åsikter och som sympatiserar med Sverigedemokraterna. I mötet mellan de tre gestaltas svåra och relevanta frågor om toleransens gränser och vem av oss som egentligen står för den verkliga intoleransen.

Teater Tamauers uppsättning kan sägas vara ett uttryck för en av teaterns viktigaste uppgifter - att gestalta eviga och existentiella problem och känslor på ett sätt så att de blir relevanta i den konkreta verklighet vi lever i i dag. I det här fallet hur man som enskild medborgare kan och bör förhålla sig till främlingsfientlighet i vardagslivet och till Sverigedemokraterna som politisk företeelse.

Efter pjäsen inbjöd Teater Tamauer till ett publiksamtal, vilket jag hade förmånen att få leda. Det blev en intressant diskussion, ur vilken jag ger ett par axplock nedan.

1. Främlingsfientligheten i Sverige minskar. Genom SOM-institutets regelbundna mätningar vet vi att främlingsfientligheten i Sverige i dag är betydligt mindre är vad den var för 20 år sedan då mätningarna började. Men när man berättar att främlingsfientligheten faktiskt minskar så blir nästan alla förvånade. Varför denna förvåning? Är det kanske så att toleransen mot främlingsfientlighet i dag är mycket mindre än tidigare och att vi därför uppfattar främlingsfientligheten som större än vad den egentligen är? Är det så att media uppmärksammar främlingsfientligheten i dag mycket mer än tidigare?

2. Vem är egentligen främlingsfientlig och Sverigedemokrat? I pjäsen gestaltas främlingsfientligheten och Sverigedemokraterna av den dynamiska och politiskt intresserade Sylvia, som har ett välbetalt arbete som konsult på ett traumacenter och som lever ett flackande liv mellan olika världsmetropoler. Sylvia är en mycket atypisk Sverigedemokrat. I verkligheten är den typiske Sverigedemokraten en ung man som bor i en mellanstor stad, med låg utbildning, ett enkelt arbete och som inte är intresserad av politik. Varför valde teatern att ge Sverigedemokraten ett så udda ansikte? Jo, för att komma bort från schablonisering och skapa utrymme för det oväntade.

3. Varför har Sverige hittills (med undantag för Ny Demokrati några år i början av 1990-talet) hittills varit förskonat från främlingsfientliga högerpopulistiska partier? Jo, därför att vänster-högerdimensionen - baserad på motsättningen mellan arbete och kapital - så starkt dominerar och strukturerar det politiska livet i Sverige. Här finns få konkurrerande skiljelinjer, som t ex stad-land (Danmark), centrum-periferi (Norge) eller kyrka-stat (Frankrike). Därigenom blir det också svårare att mobilisera grupper av befolkningen till stöd för främlingsfientliga partier. Politiken handlar om vänster-höger, inte om invandrare.

Slutscenen - som inte skall avslöjas här - ger utrymme för tolkningar. Är budskapet att det är rätt att söka försoning med intoleransens krafter? Eller är budskapet att försök till försoning leder till att intoleransens krafter tar över?

Varje människa är skapad till att kunna vara en begynnelse. Så föll några av inledningsorden. Liv är möjlighet Till denna sanning kan man lägga: Se människan! Rörelser och organisationer kan vi fördöma och ta avstånd ifrån. Människors åsikter och handlingar kan vi finna avskyvärda. Men inom organisationerna och bakom åsikterna och handlingarna finns alltid en enskild människa, en ständig möjlighet till en ny begynnelse.

Västnytt bevakade arrangemanget - inslaget sänds sannolikt kl 19.15 i TV1 i kväll.

Socialdemokrater som gör avdrag för hushållsnära tjänster

Aftonbladet redovisar i dag en kartläggning av vilka ledande socialdemokrater som utnyttjat möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Inte oväntat är det några stycken, däribland Leif Pagrotsky, Jan Eliasson, Lars Johansson, Ylva Johansson och Björn von Sydow.

Jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Framträdande politiker har höga löner och lever ett liv med många resor och stor bortvaro från hemmet, vilket gör att avdraget passar dem som hand i handske.

Men skall man då inte leva som man lär, undrar en del med anledning av att Socialdemokraterna är motståndare till detta avdrag. Jodå. Men vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Däremot försvårar affären de rödgrönas möjligheter att fortsätta sin offensiv mot den borgerliga alliansregeringen i frågan. Som jag tidigare skrivit så har de rödgröna nu satt ner foten och försöker utifrån ett rättviseperspektiv (rika och högavlönade är enormt överrepresenterade i den grupp som utnytttjar avdraget) vinna politiska poäng på sin linje att avskaffa avdraget vid ett regeringsskifte. Nu tappar de rödgröna - eller åtminstone Socialdemokraterna - momentum och tvingas lägga tid och kraft på att förklara och försvara de socialdemokrater som valt att utnyttja avdragsmöjligheten. Affären synliggör också de skilda levnadsvillkor som finns mellan den politiska eliten och väljarna i allmänhet.

Affären kommer inte att förfölja de rödgröna in i valrörelsen. Men den innebär att de rödgröna får stanna av och samla upp och börja om på nytt för att åter försöka koppla grepp på alliansregeringen i frågan om avdragsrätt för hushållsnära tjänster.

Så tycker jag och det är också vad jag i dag sagt till bl a TT, Dagens Eko och Sveriges Television.

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.

Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.

Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.

Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.

Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.

Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?

Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.

Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.

Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.

Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.

Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.

Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.

De rödgröna och frågan om hushållsnära tjänster

Uppdatering tisdag kl 21.20. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes just i SVT Aktuellt i en debatt om avdragsrätten för de hushållsnära tjänsterna. Debatten blev en skarp strid om huruvida frågan skall diskuteras som en jobbfråga (Reinfeldt: avdragen skapar fler jobb) eller en rättvisefråga (Sahlin: avdragen utnyttjas mest av överklassen - pengarna bör satsas på jobb som alla har nytta av som t ex barnomsorgen). Sahlin var på offensiven. Reinfeldt tvingades först till defensiv, men kontrade genom att hota med att i valrörelsen lyfta fram enskilda individer i hushållstjäntesektorn som riskerar att bli arbetslösa om avdragsrätten avskaffas.

Själv är jag särskilt glad över att Mona Sahlin så starkt lyfte fram rättviseargumentet, vilket jag tidigare menat är underutnyttjat i debatten.

*

Jag har gett följande kommentar till TT: Frågan om skatteavdrag för hushållsnära tjänster har fått ett symbolvärde i svensk politisk debatt som vida överstiger frågans faktiska betydelse. Sektorn är mycket liten och även om den genererar nya jobb kommer den sannolikt aldrig att bli samhällsekonomiskt betydelsefull. Men frågan har flera ideologiska bottnar, vilket gör den svårhanterad inte minst för de rödgröna.

Den borgerliga alliansregeringen framställer frågan som ett politikens Kinder Egg – tre goda saker i samma förpackning: fler arbetstillfällen, underlättande av människors (främst kvinnors) livspussel och ökad frihet för individen. De rödgröna plockar i stället fram tre sura karameller: det blir inte särskilt fler nya jobb i förhållande till de insatta resurserna, vi riskerar att få en ytterligare kvinnodominerad låglönesektor och reformen utnyttjas främst av rika eller högavlönade individer.

De rödgröna har ett strategiskt bekymmer i det att de gärna vill stärka sin ställning bland medelklassen i Stockholm. Men just denna grupp skulle kunna uppfatta skatteavdragen för hushållsnära tjänster som en positiv reform. Stockholms län ligger i topp när det gäller att utnyttja avdraget, och bland kommunerna är det Danderyd som ligger främst.

Delar av Miljöpartiet och av Socialdemokraterna skulle bl a därför kunna tänka sig att behålla reformen, men kanske i modifierad form. För Vänsterpartiet är det svårt att acceptera att reformen skulle finnas kvar efter en rödgrön valseger. Frågans starka symbolladdning i termer av ”pigavdrag”, att den tenderar att förstärka stereotypa könsroller och att skatteavdragen främst utnyttjas av de välbeställda i samhället innebär en tung uppförsbacke för Lars Ohly om han skulle försöka övertala sitt parti om att avdragen skulle finnas kvar.

Inom socialdemokratin blir frågan också en öm punkt i arbetet med partiets förnyelse. Hur skapa en politik som värnar gemenskapsvärden kring frihet, jämlikhet och solidaritet i en alltmer individualiserad tid?