Roland Poirier Martinsson och de främlingsfientligas retorik

Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson går i Svenska Dagbladet till våldsamt angrepp på alla dem som kritiserat Göran Hägglunds uppmärksammade tal i Almedalen i somras, samt på dem som uttryckt oro över det sätt varpå Roland Poirier Martinsson själv försökt påverka Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning. Kritiken beskrivs i termer av "skymf", "äckliga angrepp", "låga påhopp", "insinuanta floskler" samt grunda sig på "dumhet, okunskap eller intellektuell oärlighet".

I stället för att stapla okvädingsord på varandra och vildsint slugga inte bara mot min ringa person utan också mot "Expressens, DN:s och Aftonbladets ledarsidor", så hade det varit förtjänstfullt om Poirier Martinsson ödmjukt förmått ta ett steg åt sidan och ställa frågan om varför så många liberaler och socialdemokrater uttryckt oro över vad man uppfattar som Poirier Martinssons och Göran Hägglunds flirt med Sverigedemokraternas väljare.

Roland Poirier Martinsson far dessutom med direkt osanning i sin artikel, när han påstår att jag skulle ha kallat honom för rasist. Den som vill läsa vad jag skrev i den aktuella bloggposten kan göra det här.

Den kritik som jag och flera andra riktat mot Poirier Martinsson går ut på att han använder samma politiska språk och tankefigurer som de främlingsfientliga krafterna gör. Han låter t ex Demoskop ställa frågan om huruvida "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Skall också svenskars värde för landet avgöras av huruvida de är företagsamma? Och hur skall vi se på invandrare som inte är företagsamma - är de inte bra för Sverige? Roland Poirier Martinsson talar i sin ursprungliga artikel om "invandrares osvenska egenskaper". I artikeln i Svenska Dagbladet vecklar han i stället in sig i ett resonemang om att han med "invandrares osvenska egenskaper" egentligen menar "invandrare som värnar sin kultur".

Genom att okritiskt använda de främlingsfientligas språk och tankefigurer bidrar Poirier Martinsson till att legitimera dessas sätt att se på världen och på det svenska samhället. Det hade varit intellektuellt rakryggat om han förmått medge att hans formuleringar var illa valda, i stället för att smutskasta och beljuga sina kritiker.

Jag svarar med en kortare replik i Svenska Dagbladet i dag. Läs också gärna Expressens ledarredaktions svar till Poirier Martinsson här.

Alliansregeringen vill utöka den svenska vapenexporten

I en debattartikel i Dagens Industri antyder försvarsminister Sten Tolgfors (M) att han vill tillsätta en ny myndighet i syfte att förstärka och effektivisera stödet till svensk vapenexport.

Nu tycks ju inte den svenska vapenexporten vara i så särskilt starkt behov av ytterligare stöd. År 2008 exporterade Sverige krigsmateriel för ca 12.7 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 32 procent jämfört med föregående år, och stärker Sveriges ställning som en av världens största vapenexportörer alla kategorier.

I stället för att fortsätta öka bör den svenska vapenexporten kringgärdas av starkare restriktioner. Till exempel så borde ett särskilt demokratikriterium införas i regelverket. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik och krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktatur som styrelseskick.

Låt oss hoppas att det rödgröna samarbetet leder till att Socialdemokraterna inte frestas att luckra upp regelverket, t ex genom att låta näringspolitiska skäl utgöra motiv för svensk vapenexport. En rödgrön regering bör i stället våga göra den svenska vapenexporten mer restriktiv.

Hur länge håller den israeliska regeringen?

Det har nu gått snart fyra månader sedan den israeliska koalitionsregeringens tillträde, och som väntat har fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier stått stilla. Den israeliska regeringen har varken viljan eller förmågan att föra fredsprocessen framåt, och som den israeliska tidningen Haaretz tidigt uttryckte det är det en regering "destined to fail" (dömd att misslyckas).

I dagens DN ger Nathan Shachar en smått tragikomisk bild av turerna inom Benjamin Netanyahus regering. Israels utrikesminister, extremnationalisten Avigdor Lieberman tas inte emot av omvärlden, och försvarsminister Ehud Barak och president Shimon Peres har i praktiken fått ta på sig utrikesministerns uppgifter. Lieberman själv hotas av åtal för mutor och penningtvätt, och hans senaste omstridda åtgärd har varit att utnämna sin vän Shaul Kamisa till ambassadör i Israels viktigaste grannland Egypten. Kamisa har ingen diplomatisk erfarenhet alls och den israeliske statsvetarprofessorn Shlomo Avineri kallar beslutet en skymf mot Egypten och ett attentat mot våra intressen.

Samtidigt vägrar Netanyahu att hörsamma USA:s krav på att stoppa bosättningarna, och de skakande anonyma vittnesmålen från israeliska soldater om israeliska illdåd under kriget i Gaza - framtagen av organisationen "Bryt tystnaden" - viftas bort av det israeliska ledarskapet.

Vi andra väntar på Barack Obamas kommande utspel om vägen till fred i Mellanöstern. Vi hoppas vi inte behöver vänta så mycket längre.

Kommer Sverigedemokraterna verkligen att kunna ta sig in i riksdagen?

Dagens Nyheter och opinionsinstitutet Synovate meddelar i dag att Sverigedemokraterna bara behöver "8 000 röster till" för att ta sig in i riksdagen. Det är en sanning med mycket stor modifikation.

Dagens Nyheters och Synovates analys bygger på Sverigedemokraternas opinionssiffror i enskilda valkretsar. För att ta sig in i riksdagen måste ett parti som bekant komma över fyraprocentsnivån för hela riket. Men det är också tillräckligt om ett parti kommer över tolv procent i en enskild valkrets. I valkretsen Skåne läns södra uppvisar Sverigedemokraterna ett opinionsstöd på drygt åtta procent. Det betyder att Sverigedemokraterna i den valkretsen behöver vinna ytterligare fyra procent, vilket motsvarar ungefär 8 000 röster.

Så långt är allt korrekt. Men i mediebevakningen i dag är det några saker som inte uppmärksammats tillräckligt.

För det första: Visserligen har Synovate intervjuat 12 000 personer, vilket kan förefalla mycket. Men om vi fördelar dessa 12 000 personer på landets 29 valkretsar hamnar vi på drygt 400 personer per valkrets. Då hamnar vi på signifikansnivåer som gör det omöjligt att uttala sig med säkerhet om enskilda partiers opinionsstöd. I denna underökning bör det t ex innebära att Synovate funnit ungefär 32 personer från Skåne läns södra valkrets som angett att de sympatiserar med Sverigedemokraterna. Att utifrån ett så litet underlag uttala sig med exakthet om hur många röster till som Sverigedemokraterna måste vinna för att nå upp till tolv procent i valkretsen faller på sin egen orimlighet.

För det andra: Även om det skulle vara sant att åtta procent av väljarna i Skåne läns södra valkrets sympatiserar med Sverigedemokraterna så är det inte så lätt för partiet att vinna de sista fyra procentandelarna. I stället för att påstå att Sverigedemokraterna "bara behöver 8 000 röster till" så kan man hävda att Sverigedemokraterna för att komma in i riksdagen måste öka sitt röstetal med hela 50 procent (från åtta till tolv procentandelar) i den valkrets där man ändå redan har starkast stöd. Då skall vi också komma ihåg att Sverigedemokraterna i detta distrikt redan mobiliserat sina kärnväljare och således måste hitta helt nya.

Inget parti har hittills tagit sig in i riksdagen genom att passera tolvprocentsspärren i en enskild valkrets. Alf Svensson (KD) tog sig in 1985, men då var det med hjälp av ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet.

Visst har Sverigedemokraterna en möjlighet att ta sig in i riksdagen i 2010 års val, även om jag bedömer dessa möjligheter som små. Jag tror dock att de har större möjlighet att komma in genom att passera fyraprocentsspärren i hela riket, än genom att nå tolv procent i en enskild valkrets.

Jag kommenterar undersökningen i Brunchrapporten i P3 och i P4 Extra.

Sommarpratare!

Eftersom jag (ännu...) inte erbjudits att vara Sommarpratare i P1 tackade jag med glädje ja när Newsmill erbjöd mig att vara "Sommarpratare" på deras portal. I dag skriver jag därför på Newsmill om varför min kristna tro leder till vänster, och i stället för att spela skivor använder jag Youtube-klipp. Sommarpratet finns här.

Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Som en god republikan väljer jag att på kronprinsessans födelsedag återpublicera en dikt som även tidigare förekommit på denna blogg. Det är en dagsvers av Stig Dagerman från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

Regeringens kultursyn och planerna på att stänga Centre Culturel Suédois

Ända sedan Fredrik Reinfeldt valde att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent har jag varit en smula bekymrad över alliansregeringens känsla för bildning och kultur. Mina onda aningar bekräftas när regeringen nu av besparingsskäl på fullt allvar överväger att stänga det klassiska svenska kulturhuset Centre Culturel Suédois i Paris. Planerna följer på tidigare planerade stängningar av de svenska generalkonsulaten i New York och i Los Angeles.

Centre Culturel Suédois har ungefär 100 000 besökare per år och är en unik inkörsport för svensk kulturell kreativitet till Frankrike, oavsett om vi talar om litteratur, konst, mode, film, design, foto eller arkitektur. Centrat har en stark ställning i Paris kulturliv och på helgerna närmast vallfärdar fransmänen till byggnaden för att ta del av utställningar och beskåda arkitekturen. Jag har själv haft förmånen att vid några tillfällen få utnyttja institutets gästbostäder (och kan naturligtvis därför uppfattas som part i målet) och imponerats av den breda och omfattande verksamhet som ständigt pågår i huset - och tjusats av alla de fransmän i alla åldrar som kommer dit för att gå kurser i svenska språket.

I Dagens Nyheter skriver i dag Frankrikes förre ambassadör i Sverige, Patrick Imhaus, om nedläggningsplanerna. Imhaus betonar den misstrogenhet som griper en när man hör att institutet kunde stängas som vore det en ordinär Konsumbutik. Därav vreden. Är kloka människor beredda att med ett penndrag stryka fyrtio års gigantiska kollektiva arbete? Är inte ett sådant beslut som hämtat från Kafka eller snarast från kung Ubu? Den franska tidningen Le Figaro kallar nedläggningsplanerna för Un crime d'Ètat - ett statsbrott. Och naturligtvis finns det en Facebookgrupp - med över 5000 medlemmar - som protesterar mot nedläggningsplanerna.

I min enfald hoppades jag faktiskt vid de borgerliga allianspartiernas valseger 2006 att den nya regeringen åtminstone skulle värna kulturen och Sveriges internationella närvaro i dessa sammanhang. Men icke. Platt-tv åt alla - eller åtminstone åt kronprinsessan - tycks i stället vara parollen för dagen. Göran Hägglunds kulturella korståg mot teaterregissörer och s k performance-vrål tillåts tydligen visa vägen för alliansregeringens kulturpolitik.

Kristdemokratins kulturkamp - marsch på sluttande plan

De nya Moderaternas vandring mot mitten har skapat ett tomrum till höger på det politiska fältet. Om inget av de etablerade partierna fyller upp detta tomrum och tar ansvar för högerväljarna, så underlättar man för Sverigedemokraterna att på allvar få fäste i det politiska livet i Sverige.

Kristdemokraterna är det parti som genom en socialkonservativt inspirerad ideologi skulle ha bäst möjlighet att fylla detta tomrum. En sådan positionering skulle dessutom hjälpa Kristdemokraterna att profilera sig gentemot väljarna i förhållande till övriga borgerliga partier.

Flera krafter inom Kristdemokratin har också försökt puffa partiet i en sådan riktning. Så förespråkar t ex nätverket FFFF (Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet) ”en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran”. FFFF:s Facebook-grupp har i skrivande stund 217 medlemmar.

Men om nu Kristdemokraterna på allvar vill profilera sig i socialkonservativ eller värdekonservativ riktning är det viktigt att profileringen inte sker genom att partiet tar över Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik, och därigenom bidrar till att legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik. Två aktuella exempel gör mig orolig över att de som vill driva Kristdemokraterna i socialkonservativ riktning nonchalerar eller inte förmår hantera denna problematik.

I går (2/7) förespråkade journalisten och chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson på DN Debatt att Kristdemokraterna skulle tjäna på att gå i socialkonservativ riktning. För att stärka sin argumentation redovisade Poirier Martinsson en undersökning från Demoskop där svenska folket sades instämma i påståenden som: Företagsamma invandrare är bra för Sverige respektive Det daltas för mycket med brottslingar. Vi bortser här från den vulgära brott och straff-retoriken kring "daltandet med brottslingar" och håller fast vid invandrarfrågan. Svenska folket ombeds alltså i undersökningen att ta ställning till påståendet att "Företagsamma invandrare är bra för Sverige". Vad är motsatsen? Att oföretagsamma invandrare inte är bra för Sverige? Skall också svenskars värde bestämmas av huruvida de är företagsamma eller ej?

Poirier Martinssons påstår dessutom att svenskarna är toleranta eftersom de inte har några problem med "invandrares osvenska egenskaper". Invandrares osvenska egenskaper? Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.

Poirier Martinsson är debattör och saknar reellt politiskt inflytande. Desto värre är det när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund i sitt tal i Almedalen i går ansträngde sig för att skapa en motsättning mellan kulturelit och "vanligt folk". Så här sa Göran Hägglund:

Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Är det fel att förskolan jobbar med könsrollsfrågor? Och vad har de stackars teaterregissörerna med saken att göra? Mest dyster blir jag över att Göran Hägglund - som ju är en klok och sansad person - väljer att ansluta sig till denna jargong trots att han känner dess ihålighet.

Genom att konstruera en motsättning mellan “teaterregissörer”, “krönikörer”, “vänstern” och “kultursidor” å ena sidan och “vanligt folk” å den andra förfaller Hägglund till renodlad populism. Hans raljanta ton bidrar till att förstärka de "vi emot dom-känslor" som betydligt mörkare krafter annars brukar odla. I dag skriver t ex Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag på första sidan i pappersupplagan att Etablissemangets journalister anser sig ständigt tillhöra en upplyst elit vars främsta roll är att leda oss vanliga människor. Ser inte Hägglund i vilket sällskap han hamnar?

(Läs gärna Cecilia Garme, Hanne Kjöller och Vänstra Stranden kommentarer i frågan.)

Jag förstår att Kristdemokraterna genom att söka konflikt och skaffa sig en fiende vill vinna uppmärksamhet och stärka sin ställning i debatten. Men den kulturkamp partiet på detta sätt vill dra igång blir en marsch på sluttande plan. Jag sörjer det uppriktigt.

Miljöpartiet - dåtidens Pirater?

Under Almedalsveckan bloggar jag kontinuerligt på Almedalsbloggen, och denna post och mycket annat kan även läsas där.

När Miljöpartiet bildades 1981 var det få som tog partiet på allvar. Medlemmarna utgjorde en brokig skara, och dess politik uppfattades som udda och orealistisk. I dag är Miljöpartiet bara en valkampanj från att få ministerposter. Men för att nå dit har Miljöpartiet tvingats inplacera sig på vänster-högerskalan, trots att man likt Piratpartiet gjort sitt bästa för att streta emot.

Om ett drygt år är det fullt möjligt att Miljöpartiet sitter i regeringen. Miljöpartister gläds förstås åt partiets framgångar. Men under de snart 30 år som gått sedan bildandet har partiet successivt skalat av sig rollen som uppstickare, och är med snabba steg på väg att bli ett parti likt de andra etablerade partierna - ett Fat Cat Party.

Det finns åtminstone två skäl till Miljöpartiets utveckling. För det första: Ju närmare makten partiet kommer, desto större krav på förmåga att ta ansvar. Partiledningen förväntas kunna stå för fattade beslut och politiken skall präglas av långsiktighet. Partidisciplinen måste därför upprätthållas.

För det andra: Den absolut dominerande skiljelinjen i svensk politik är fortfarande den mellan arbete och kapital, det vill säga vänster-högerdimensionen. Denna konfliktdimension är så kraftfull att partier som försöker hålla sig utanför den riskerar att marginaliseras. Det är först när Miljöpartiet satt ned foten i vänster-högerfrågorna som partiet blir ett trovärdigt regeringsalternativ.

Miljöpartiet lever just nu i den bästa av världar. Partiet har fortfarande kvar ett skimmer av uppstickare och fritänkare, samtidigt som man i sakfrågorna binder upp sig för ett långsiktigt rödgrönt samarbete.

Miljöpartiets bästa tid är nu. Opinionssiffrorna är lysande och partiet går starkt bland de unga och i storstäderna. Det kommer att vara en strålande och glittrande Peter Eriksson som äntrar talarstolen i Almedalen i kväll. Han kan tala om precis vad som helt. Så länge han undviker några egentliga fadäser så kommer han att mätas av välvilja och fortsatt medvind.

Tankarna går osökt till Piratpartiet, vars Jolly Roger också just nu fladdrar friskt i förlig vind. Likt Miljöpartiet i sin barndom har Piratpartiet långtgående ideologiska och visionära mål för samhällsutvecklingen. Det är bara dumheter att kalla Piratpartiet för ett enfrågeparti, även om partiet delvis själv odlat den myten för att kunna mobilisera maximalt stöd och hålla samman partiet inför Europavalet och i förlängningen inför riksdagsvalet 2010. Men Piratpartiet har en ideologisk potential som går att tillämpa inom de flesta samhällsområden - baserad på liberalism, tolerans, öppenhet, integritet och motstånd mot monopol.

Piratpartiets största bekymmer på sikt är just vänster-högerdimensionen. Medlemskadern är splittrad i vänster och höger, vilket försvårar för partiet att positionera sig längs denna skiljelinje. På sikt kan det bli ett dilemma. Om man positionerar sig så spricker man. Om man inte positionerar sig så marginaliseras man. Scylla och Charybdis. Miljöpartiets utveckling blir ett viktigt sjökort för Piraterna på deras fortsatta seglats.

Kristdemokraterna och den minskade främlingsfientligheten i Sverige

Under Almedalsveckan bloggar jag regelbundet på Almedalsbloggen. Följande post är publicerad också där, inför Göran Hägglunds tal i Almedalen i kväll.

Är Kristdemokraterna dömt till ett evigt pendlande kring fyraprocentsspärren? Göran Hägglund har ingen lätt uppgift i att leda ett parti som präglas av kluvenhet och brist på profilfrågor. Flyktingpolitiken är ett område där KD skulle kunna ta plats och göra avtryck.

Inför 2010 års riksdagsval kommer debatten som vanligt att bl a kretsa kring huruvida KD klarar fyraprocentsspärren. Mycket talar för att partiet återigen lyckas med den uppgiften. Kärnväljarna och de borgerliga taktikröstarna är tillräckligt många. Men på sikt är den osäkra situationen naturligtvis djupt otillfredsställande för partiet.

Ett problem för KD är att många av partiets kärnväljare har ett starkt engagemang i moralfrågor som t ex en mer restriktiv abortlagstiftning eller ett motstånd mot samkönade äktenskap. Men att profilera sig i dessa frågor skulle innebära en ytterligare marginalisering i den svenska väljarkåren.

Partiet har dessutom svårt med förnyelsearbetet. Unga Ella Bohlin placerades högst på partiets EU-lista. Men KD-väljarna föredrog att skicka Alf Svensson till Bryssel. (Det enda positiva för partiet jag kan se i det är att Göran Hägglund nu har Alf Svensson på armlängds avstånd.)

Partiets tidigare försök att profilera sig har ibland ändat i förskräckelse. Det är bara ett par år sedan KD med stor kraft drev frågan om sänkt bensinskatt, en prioritering som var häpnadsväckande i sin brist på politisk tajming och bristande ideologisk trovärdighet.

Jag har tidigare argumenterat för att KD skulle våga ta steget och profilera sig i bistånds- och flyktingfrågor. I dessa frågor har partiet en ideologisk trovärdighet, och här finns möjlighet att locka till sig socialliberalt sinnade väljare från övriga borgerliga partier.

En sådan linje skulle ha ett internt stöd i själva sakfrågan. I den kommande SOM-publikationen “Svensk höst” (redaktörer: Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar statsvetaren Marie Demker att Kristdemokraternas sympatisörer är mer positivt inställda till en generös svensk flyktingmottagning än vad övriga borgerliga partisympatisörer är. Och framför allt: det är en myt att främlingsfientligheten i Sverige ökar. Tvärtom har flyktingmotståndet minskat signifikant över tid och enligt Eurobarometern är svenskarna det mest invandrarpositiva folket i hela Europa. Sverigedemokraterna arbetar i motvind.

Vågar Kristdemokraterna och Göran Hägglund flytta fram positionerna i denna fråga? Eller är rädslan för fyraprocentsspärren för stor?

Stukad eller segerviss Sahlin?

Under Almedalsveckan bloggar jag regelbundet på Almedalsbloggen. Följande bloggpost har jag också publicerat där.

När Mona Sahlin talade i Almedalen förra året ledde den rödgröna oppositionen i opinionsmätningarna över den borgerliga alliansregeringen med över 17 procentenheter. I dag - ett år senare - är försprånget nästan utplånat. Hur har det senaste årets ras i opinionen påverkat Socialdemokratins möjligheter att återvinna regeringsmakten?

Opinionssvängningarna under det senaste året har varit unika i modern svensk politisk historia. Visserligen är det sedan länge ett etablerat faktum att de svenska väljarna blivit allt mer rörliga (byter oftare parti mellan valen, röstar på olika partier i lokala, regionala och nationella val samt bestämmer sig allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på). Men den rödgröna koalitionens opinionstapp - eller den borgerliga alliansregeringens återhämtning, om man så vill - är ändå remarkabel.

Orsakerna till opinionsraset är sannolikt två. Finanskrisen gav den borgerliga alliansregeringen möjlighet att visa politiskt ledarskap (oavsett innehållet i den förda politiken). Med en otroligt dålig känsla för tajming lanserades samtidigt det rödgröna samarbetet, under former som uttryckte osäkerhet om såväl innehållet i politiken som kring samarbetsformerna. Novus nyligen publicerade opinionsstudie visar också att det just är i synen på ledarskap som Moderaterna vunnit mest och Socialdemokraterna förlorat mest under det gångna året.

Men kring första maj 2009 hejdades det rödgröna opinionsraset. I de nu aktuella mätningarna leder de rödgröna igen, även om försprånget är litet och inte alltid signifikant.
Undet det kommande året kommer den akuta känslan av finanskris att lägga sig, och i stället får vi leva i krisens svåra efterverkningar med framför allt en galopperande arbetslöshet. En sådan utveckling lär gynna den politiska oppositionen, oavsett politisk färg.

Så efter att ha manglats och odugligförklarats i många sammanhang är det en samlad och optimistisk Mona Sahlin som kommer att möta Almedalspubliken i kväll. Hon kommer att sjunga politikens lov, och försöka åskådliggöra en skiljelinje där de rödgröna tror på politikens möjligheter, medan den borgerliga alliansregeringen närmast ser politik som ett fult ord. Utifrån det spinnet pekar hon ut regeringen som handlingsovillig inför finanskrisens efterverkningar, i kontrast till den rödgröna koalitionens vilja att använda politiken för att skapa nya jobb.

Varken Jan Björklund eller Maud Olofsson berörde i sina anföranden tidigare i veckan med ett enda ord de integritetsfrågor som bidrog till att göra Piratpartiet till största parti bland ungdomsväljarna. Kommer Mona Sahlin att bryta den trenden av tystnad. Jag tror det. Sedan blir det också en del internationellt, främst Iran och Mellanöstern.

Det regnar i Almedalen i dag. Men prognoserna säger att det klarnar upp framåt kvällen. Vi får väl se om den prognosen gäller även för de rödgröna.