S we can

S we can, utropade Mona Sahlin självsäkert och också ganska fyndigt vid Socialdemokraternas framtidsdagar i Västerås i dag. Och visst kan Mona Sahlin och Socialdemokraterna behöva om inte fyndigheten så åtminstone självsäkerheten under de 596 dagar som återstår till riksdagsvalet 2010.

Vi tycks nu befinna oss i ett opinionsläge där den rödgröna koalitionens försprång i opinionen i olika mätningar har stabiliserat sig inom intervallet 5-10 procent. Enligt traditionell medielogik (fokus på dramatik och förändring) fokuseras mediebevakningen fortfarande på jämförelsen med den rödgröna koalitionens försprång på 18-20 procent fram till hösten 2008, och den halvering av försprånget som inträffade i samband med finanskrisen och den något taffliga introduktionen av den rödgröna koalitionen.

Opinionsöverläget på 18-20 procent var rekordstort, och var sannolikt ett uttryck för att de borgerliga väljarna var demobiliserade. Alla bedömare menade att försprånget skulle minska fram till valet 2010. Det oväntade bestod i att försprånget halverades under dramatiska omständigheter och på kort tid.

Men om försprånget på 5-10 procent håller i sig ytterligare några månader kommer fokus i debatten i stället att förskjutas mot de borgerliga partierna underläge. Fortfarande gäller att ingen svensk regering någonsin lyckats hämta in ett så stort underläge i opinionen som inramade de borgerliga partiernas två första år vid makten.

Så visst finns det fog för socialdemokratisk självsäkerhet. Mona Sahlin uppgift är bl a att ge den självsäkerheten ett språk som inte förväxlas med högmod och självtillräcklighet. S we can är en strävan i den riktningen.

Tillsammans med Lotta Gröning kommenterar jag Mona Sahlins ledarskap i Aftonbladet i dag.

Ett andetag djupt är livet

Ett andetag djupt är livet - så hette den samlingsvolym av poeten Paul Anderssons dikter som utkom på Gedins förlag 1991. Paul Andersson (1930-1976) personifierade myten om det självförbrännande konstnärslivet, där drogmissbruk är en nödvändighet för att kunna leva upp till publikens förväntningar om gränsöverskridande sinnesupplevelser. Paul Andersson utkom inte med mer än tre diktsamlingar - självförbrännandet var på allvar, inte bara en myt. Hans namn nämns inte så ofta i dag, men lyftes fram av hans vän och kamrat Birgitta Stenberg i kvällens osedvanligt populistiska Debatt om artister och droger (med anledning av den uppmärksammande polisrazzian mot bl a musikern Andreas Kleerup vid Grammis-galan nyligen).

*

Mellan jord och rymd lever han,

en låga på din syntråd, alltför knuten

in i dina sinnen fär att märkas i förnimmelse.

Endast hans förklädnad, töcknet, elden

ger kunskap om din dolda väg.

Offersjurens skrin, skyn av rökelse

blodets trevande färd nedåt i sanden

är hans rörelser, gråa av ålder och vana.

Ur Judiska motiv, 1956

*

Jag är också starkt berörd av Benny Haags bok Makt, mod och motstånd (Albert Bonniers förlag, 2008), om hans beslut att sluta dricka alkohol och hans målmedvetna kamp att kraftigt minska alkoholkonsumtionen i Sverige. Jag är inte nykterist och har hittills inte haft några planer på att bli det - men Benny Haags text får mig att på allvar ställa frågan om jag ändå inte borde bli det, som en politisk handling.

Ett utdrag: "Aftonbladets tunga samtidsanalytiker Lena Mellin skriver: Bosse Ringholm är en renlevnadsmänniska: han röker inte, han dricker inte. Men han motionerar. Det enda som skiljer Ringholm från en riktig tråkmåns är hans fanatiska idrottsintresse. En av Aftonbladets främsta kommentatorer av nutidshistoria anser alltså att en nykterist per definition är en tråkmåns. Det är sådana uttryck här och där och överallt, förmedlade av auktoriteter på diverse områden, som sätter sig i människors undermedvetna och skapar en mer eller mindre kollektiv världsbild."

Man kanske skulle bli nykterist ändå - om inte annat som en protest mot det aningslösa alkoholgullandet.

Om boksläpp och möte med Israels ambassadör

Nu på tåget väg hem - lätt utpumpad - efter en intensiv helg. Kulmen blev eftermiddagens seminarium kring boken "Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan" i ABF-huset i Stockholm. Där diskuterade jag tillsammans med Göran Holmberg (journalist och författare), Thomas Hammarberg (Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna) och Ann Linde (internationell sekreterare för socialdemokraterna) arbetarrörelsens syn på den israelisk-palestinska konflikten över tid, och vad arbetarrörelsen i dag kan göra för att bidra till en fredlig och varaktig lösning på konflikten. Sandlersalen i ABF-huset var proppfull (närmare 200 personer!) och diskussionen pågick i över två timmar.

(Sörj inte, ni som missade tillfället. Arrangemanget filmades, och hela seminariet kan inom kort beskådas i Broderskapsrörelsens eget Youtube-bibliotek.)

I fredags träffade jag (tillsammans med förbundsordförande Peter Weiderud och vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund) Israels ambassadör i Sverige Benny Dagan. Samtalet pågick i en och en halv timma, och kan väl bäst beskrivas som ett meningsutbyte i uppriktig anda. Israel har nästan alltid mycket skickliga och professionella ambassadörer i Stockholm, och Dagan avvek inte från den bilden. (Ett trist undantag återfinns här.)

Nu återstår att se hur Barack Obama kommer att spela sina kort. Under sin första dag i tjänst hann han med att förbjuda tortyr som amerikansk förhörsmetod samt att besluta att stänga Guantanamolägret. Han får gärna fortsätta i det tempot.

Palestina och frågan om enstatslösningens återkomst

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö lyfte nyligen i en artikel i Aftonbladet frågan om att prioritera en enstatslösning på den israelisk-palestinska konflikten. Tännsjö är inte ensam om att återlansera tanken på en enstatslösning.

Själv är jag också en vän av principen att etnicitet eller religion inte är en lyckad grund för statsbildningar. Men princip och verklighet går inte alltid hand i hand, och en enstatslösning är under överskådlig tid betydligt mer orealistisk än en tvåstatslösning.

Jag och Torbjörn Tännsjö diskuterar ämnet i dagens (torsdag) P 1 Morgon.

Om samkönade äktenskap och religionsfrihet

I dag presenterade Centern, Folkpartiet och Moderaterna en gemensam trepartimotion om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Eftersom den rödgröna koalitionen redan presenterat en motion med snarlikt innehåll kommer samkönade äktenskap att bli ett faktum redan i vår. Det är bra. All kärlek är bra kärlek, och om vuxna människor av fri vilja vill reglera och få sin kärleksrelation välsignad så ser jag inga skäl att skilja mellan samkönade och olikkönade äktenskap.

Kristdemokraterna ställer sig utanför den blocköverskridande enigheten. På debattsajten Newsmill argumenterar Göran Hägglund och Stefan Attefall för att lagen innebär ett hot mot religionsfriheten. De skriver: Om utredaren Hans Regners förslag skulle bli verklighet kommer vi inom kort få en debatt där den vigselrätt som idag finns omvandlas till en informell vigselplikt där religionsfriheten i praktiken urholkas och enskilda prästers och imamers övertygelse kränks.

Jag menar att Hägglund och Attefall har fel. Vigselrätten är inte av Gud given (förlåt uttrycket), och Kristdemokraterna förespråkar ju själva en civilrättslig samlevnadsbalk. Samfund som inte vill viga samkönade par har all rätt i världen att avstå från vigselrätten. Ingen tvingar samfunden att ha vigselrätten kvar. Så jag har svårt att se hur ett knytande av vigselrätten till kravet att också viga samkönade par skulle urholka religionsfriheten.

Ett tankeexperiment: Vad händer om vi byter ut samkönade par mot par med olika hudfärg? Självklart kan man hypotetiskt tänka sig ett samfund - kristet eller annat - där äktenskap mellan människor av olika hudfärg uppfattas som oförenligt med Guds vilja. Skulle ett sådant samfund få ha vigselrätt, och ändå vägra viga människor med olika hudfärg? Eller vägra viga människor med t ex judisk börd med människor utan judisk börd? Självklart inte. Så vari består den principiella skillnaden? Jag har faktiskt inget riktigt bra svar på den frågan. Läsarna får gärna bidra med sådana. Om det nu finns några (bra svar, alltså).

Vad händer efter vapenvilan i Gaza?

Kriget i Gaza tycks äntligen gå mot sitt slut. Dess grymma facit blev över 1 400 döda, över 5 000 skadade, en traumatisering av barn och civila och en materiell ödeläggelse vars omfattning vi ännu bara kan ana.

Kriget i Gaza var grymt också därför att det var onödigt. Grundkonflikten mellan israeler och palestinier består. Hamas styr fortfarande Gaza och Hamas förmåga att skjuta raketer mot Israel tycks obruten. Den israeliska soldaten Gilad Shalit som sedan slutet av juni 2006 hålls i fångenskap av Hamas har inte befriats. En förlängning av den vapenvila som föregick kriget i Gaza hade varit fullt möjlig - om bara den politiska viljan funnits.

Israels agerande kan inte förklaras utan att man väger in det stundande valet till Knesset den 10 februari. Regeringspartierna Kadima och Labour var tvungna att visa handlingskraft inför Hamas raketbeskjutningar för att undvika ett valnederlag. Presidentskiftet i USA gav Israel det handlingsutrymme som behövdes för att möjliggöra attacken mot Gaza.

I mångas ögon har Israel genom sin krigföring i Gaza öveskridit en moralisk gräns. Den grova oproporionaliteten i våldsanvändningen, de många döda kvinnorna och barnen och de terrorliknande förhållanden som Gazas civilbefolkning tvingades leva under frammanade skarpa protestyttringar, vrede och förtvivlan i stora delar av världen.

Konflikten kring Gaza är inte över. Men jag har svårt att se en återkomst av de massiva våldshandlingarna under den närmaste veckan.

Barack Obama kommer under sin mandatperiod med all sannolikhet att göra en storsatsning på att åstadkomma en varaktig israelisk-palestinsk fred. Men han inser också att en sådan lösning kommer att ta tid. Ur ett amerikanskt perspektiv krävs en omdefiniering av USA:s nationella intresse i regionen. USA under Obama kommer knappast att ge Israel lika stort handlingsutrymme som George W Bush gjorde. I stället kommer USA att vilja stärka sina regionala arabiska allierade som Egypten, Saudiarabien och Jordanien, för att motverka Irans och kanske Syriens ambitioner. Bästa sättet blir då att på riktigt prioritera åstadkommandet av en tvåstatslösning, vilken i sin tur förutsätter ett återupprättande av ett enat palestinskt ledarskap. I ett sådant palestinskt ledarskap kan Hamas inte önsketänkas bort. Tvärtom måste organisationen ges en plats i den politiska processen, på samma sätt som PLO under 1970- och 1980-talet. Likaså kommer Obama att utveckla den diplomatiska dialogen med Syrien och Iran, i stället för att satsa på bojkott och isolering.

Israel kommer att protestera. Men till syvende och sidst ligger en sådan politisk process också i Israels intresse.

Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund) fortsätter att få stor och positiv uppmärksamhet. I dag får den en välvillig recension av Petter Larsson i Aftonbladet (ännu ej på nätet), och i morgon måndag recenseras den av Per Jönsson i Dagens Nyheter. Tillägg måndag: Länk till DN:s recension finns nu här.

Lennart Sacrédeus och Kristdemokraternas dilemma

Kristdemokraternas partifullmäktige beslöt i dag att inte ge Lennart Sacrédeus någon plats på partiets valsedel till Europaparlamentet. Sacrédeus petades trots att han tidigare erhållit flest röster i kristdemokraternas interna partival.

Kristdemokraternas partiledning har under lång tid försökt omvandla partiet till ett modernt socialkonservativt parti. Men samtidigt utgörs en icke oväsentlig del av partiets kärnväljare av abortmotståndare, EU-kritiker och motståndare till könsneutrala äktenskap. Sacrédeus är den mest färgstarke personligheten ur den senare gruppen, och han har också lyckats med konststycket att bli inkryssad till såväl Europaparlamentet som till riksdagen.

Men Kristdemokraternas partiledning har hamnat i ett dilemma. Om man tagit med Sacrédeus på listan så skulle partiet förknippats med en politisk linje som partiledningen tar avstånd ifrån och som skulle riskera att skrämma bort mer sekulära mittenväljare. Dessutom skulle Sacredéus mycket väl ha kunna lyckats bli inkryssad på bekostnad av partiets toppnamn Ella Bohlin, och i så fall sannolikt själv få uppdraget att representera Kristdemokraterna i Europaparlamentet.

Men när partiledningen nu å andra sidan tagit steget att peta Sacrédeus så stormar hans anhängare i partiet. Media hakar gärna på, och Sacrédeus olyckliga uttalanden om att samkönade äktenskap i förlängning kan leda till acceptans för pedofili och tidelag vevas om och om igen. Och hur motiverade är nu Sacrédeus anhängare att gå och rösta i EU-valet, när deras främste företrädare som vann provvalet under förödmjukande former petats från listan?

Med tanke på att Kristdemokraterna endast fick 2.5 procent i den senaste opinionsmätningen är partiets framtidsutsikter för närvarande inte så ljusa. För att uttrycka det milt.

Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga för att slå sig in i debatten och synliggöra sig för bredare väljargrupper. Varför inte ta en än starkare strid för en mer generös och radikal bistånds- och flyktingpolitik? Det är i alla fall frågor som väcker känslor.

*

Väcker känslor gör också kriget i Gaza. Gårdagens Debatt i SVT gjorde nästan ont att titta på - så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade.

Inom socialdemokratin tas det nu ny sats i diskussionen om partiets framtida Mellanösternpolitik. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver i dag Broderskaps förbundsordförande Peter Weiderud om isoleringspolitikens misslyckanden.

Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg) som presenteras på ABF i Stockholm lördagen den 24 januari har redan fått två recensioner - båda glädjande nog mycket positiva! Mats Holm skriver i Helsingborgs Dagblad och Monika Thunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten.

Partiledardebatt och striden om enigheten

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.

De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.

Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.

Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.

Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.

Vart går Israel?

Israels krig i Gaza sätter nu sina märken även i Israel själv. Den israeliska dagstidningen Haaretz berättar att landets centrala valkommitté (Central Elections Committee) i dag med stor majoritet beslutat att förbjuda Israels arabiska partier från att ställa upp i de stundande parlamentsvalen! De arabiska partierna i Israel innehar sju mandat i Knesset.

Valkommittén är sammansatt av representanter från Israels största partier. De arabiska partierna Förenade Arablistan och Balad anklagas av valkommittén för provokation ("incitement"), stöd åt terrorgrupper och att förneka Israels rätt att existera.

Cirka 20 procent - 1.5 miljoner - av Israels befolkning är araber. Beslutet att förbjuda de arabiska partierna att kandidera i valet innebär att Israels status som Mellanösterns enda demokrati får sig en törn. Haaretz skriver: Israeli Arabs enjoy full citizenship rights, but have suffered from discrimination and poverty for decades.

Krig skördar alltid offer - även där man inte alltid väntat det. Låt oss hoppas att den israeliska krigspsykosen lägger sig - gärna i samband med en snar vapenvila - och att Israels Högsta Domstol har omdöme och kurage nog för att riva upp beslutet när den senast fredag prövar frågan.

Anförande på solidaritetsmanifestation för Gaza

I dag talade jag på solidaritetsmanifestationen i Göteborg för Gaza. Det var mycket folk i demonstrationerna; 3000-4000 i Göteborg, cirka 8000 i Stockholm. Det är några av de största solidaritetsmanifestationerna i dessa städer på många år. I Stockholm deltog såväl Mona Sahlin som Jan Eliasson i manifestationen, vilket ju är en indikation på att partiledningen nu prioriterar frågan.

I den mån någon är intresserad publicerar jag mitt anförande nedan:


Solidaritetsvänner, mötesdeltagare,

För lite drygt 25 år sedan, i april 1983, besökte palestiniernas dåvarande ledare Yassir Arafat Sverige för första gången. Besöket väckte stor uppståndelse, eftersom Yassir Arafat och hans organisation PLO då av många fortfarande betraktades som terrorister. I anslutning till Yassir Arafats besök höll dåvarande statsminister Olof Palme ett tal i Storkyrkan i Stockholm, där Palme talade om Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, men också om palestiniernas rätt till en egen stat, i den ursprungliga delningsplanens anda på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Det är ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare sa Palme, och han buades då ut av stora delar av publiken.

I dag känns det som att historien går igen. Det finns visserligen ett starkt internationellt stöd för palestiniernas krav på en egen statsbildning. Men det finns fortfarande ingen palestinsk stat och fortfarande är det många som tror att man kan isolera och vägra samtala med palestiniernas egna företrädare.

Man må tycka vad man vill om Hamas. Organisationen har otvivelaktigt ansvaret för avskyvärda terrordåd och raketbeskjutningarna mot civila mål i Israel kränker folkrätten och måste upphöra. Men de som hävdar att konflikten i grunden handlar om Hamas och deras raketer har naturligtvis fel. Grunden i konflikten finns i den israeliska ockupationen och det är den israeliska ockupationen som måste hävas för att konflikten skall kunna få en lösning.

Israels attacker mot Gaza är så brutala och så våldsamma att det är svårt att finna ord. Röda Korset och dess generalsekreterare Christer Zettergren berättar om hur deras ambulanser beskjuts av israeliska soldater. Rädda Barnen berättar om hur den långa isoleringen av Gaza gjort att 50 000 barn blivit undernärda och hur psykiska men får fäste bland de palestinska barnen. Självklart bryter Israels s k självförsvar mot folkrätten genom att vara så oproportionerligt i förhållande till den raketbeskjutning som Israel utsatts för.

I en demonstration på Västbanken igår klädde sig de demonstrerande palestinierna i blåvitrandiga kläder motsvarande dem som de judiska fångarna tvingades bära i Hitlers nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget. Klädseln blev ett uttryck för den vrede och den förtvivlan som så många människor känner inför det våld och den urskillningslösa död som staten Israel nu sprider bland oskyldiga palestinier i det gigantiska utomhusfängelse – eller läger – som Gaza i dag utgör. Gaza är ungefär lika stort som en tredjedel av Öland. Där bor 1.5 miljoner människor – varav hälften är barn. Av dem som är under 30 år är det ytterst få som haft möjlighet att någon gång lämna detta Gaza. Är det någon som utifrån det kan undra över varifrån den palestinska vreden och frustrationen kommer?

Över 800 människor har hittills dödats, tusentals har skadats och hundratusentals kommer att vara traumatiserade. Det finns inga säkra platser för civilbefolkningen att ta skydd. Det finns inga skyddsrum, ingenstans att fly, gränsövergångarna är helt stängda. För varje dödad människa kommer kravet på hämnd att växa.

Det är alltid den starkare parten som har huvudansvaret för att en konflikt löses med fredliga medel och att våldet upphör. Därför är det också Israel som har huvudansvaret för att våldet på Gaza får ett slut och att substantiella fredförhandlingar mellan Israel och palestinier som leder fram till bildandet av en palestinsk stat kommer igång. För att nå dit måste det palestinska folket också kunna tala med en gemensam röst. Det förutsätter att isoleringen av Gaza och den folkvalda Hamasregeringen bryts och att en dialog mellan de olika palestinska grupperingarna kommer igång.

EU har nyligen uppgraderat sitt samarbete med Israel. En sådan uppgradering är inte rimlig när Israel bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt och Sverige bör därför kräva att uppgraderingen av EU:s samarbete med Israel omedelbart suspenderas.

Det krävdes politiskt mod av Olof Palme när han för 25 år sedan bjöd in Yassir Arafat till Sverige och hävdade att det var ofruktbart att vägra samtala med palestiniernas egna företrädare. På samma sätt bör vi kräva att dagens svenska politiker visar politiskt mod och inte vägrar samtala med palestiniernas egna företrädare. Så bryt isoleringen av Gaza och övertyga Israel om att deras enda väg till fred och säkerhet är att avbryta ockupationspolitiken, avveckla bosättningarna, riva muren och därigenom bereda vägen för den palestinska stat som så länge behövts för att på allvar skapa frihet, fred och utveckling i Mellanöstern.

Säkerhetsrådets resolution ett diplomatiskt bakslag för Israel

När FN:s säkerhetsråd i natt antog resolution 1860 innebar det ett diplomatiskt nederlag för Israel. Visserligen använder resolutionen den svagare formen "calls for" (manar) i stället för "demands" (kräver). Men texten är oväntat hård i sin implicita kritik av Israel, och det var en glad överraskning att USA kunde ställa sig bakom uppmaningen till en "immediate, durable and fully respected ceasefire, leading to the full withdrawal of Israeli forces from Gaza" (ungefär: "en omedelbar, varaktig och fullt ut respekterad vapenvila som leder till ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor från Gaza"). Därutöver innehåller resolutionen formuleringar om vikten av öppna gränser till Gaza enligt tidigare överenskommelser.

Det politiska syftet med resolutionen var knappast att parterna omedelbart skulle lägga ned vapnen. Men resolutionen är en riktningsgivare som markerar att världssamfundet - inklusive USA - nu hårdare än tidigare påtalar att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på kriget. Inte minst från USA:s sida finns en oro att Israels krig i Gaza leder till en destabilisering av hela regionen.

Israel har självklart uppfattat budskapet. Nu gäller det för den israeliska regeringen att finna en väg ut ur kriget där man inte tappar ansiktet inför hemmaopinionen. I annat fall kommer Benjamin Netanyahu och hans Likud-parti sannolikt att vinna det israeliska valet i februari och en sådan utveckling är det inte många i väst - eller i Mellanöstern överhuvudtaget - som önskar. Denna process kommer sannolikt att ta några dagar.

Nu gäller det för omvärlden att behålla pressen på den israeliska regeringen. I de förhandlingar som pågår i Kairo och på andra ställen är det två frågor som är avgörande - en överenskommelse om gränshanteringen till Gaza och möjliggörandet av en inompalestinsk dialog som skapar förutsättningar för en palestinsk samlingsregering. Isoleringslinjen har i dag få eller inga förespråkare.

Socialdemokraternas VU antog i dag ett uttalande om konflikten som gick betydligt längre än vad partiet tidigare gjort under konflikten. Bland annat krävs att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel suspenderas.

Själv kommenterar jag händelseutvecklingen för Aftonbladet.

Förutsättningarna för vapenvila i Gaza

Kriget i Gaza har nu kommit in i ett skede då olika förhandlingstrevare förs fram, i syfte att identifiera villkor för en vapenvila som både Hamas och Israel kan acceptera.

Israels övervåld fortsätter och tar sig uttryck i bombningar av FN-skolor med många döda som följd. Antalet dödade palestinier överstiger nu 700. Vittnesmålen från de norska läkare som arbetar på sjukhus i Gaza är skakande. Samtidigt fortsätter Hamas raketbeskjutningar mot Israel. En ljusglimt är den vapenvila om tre timmar per dag som åtminstone i någon mån bidrar till att underlätta livet för den utsattta palestinska befolkningen. Jag delar de bedömningar som Hans Corell, folkrättsexpert och tidigare rättschef vid FN, för fram i en intervju i Dagens Eko i dag.

Den fredsplan som Egypten och Frankrike initierat består av tre delar: 1.) Omedelbart eldupphör för att släppa fram humanitär hjälp. 2.) Skärpt kontroll, under internationell övervakning, av gränsen mellan Gaza och Egypten för att stoppa smugglingen. Blockaden av Gaza skall upphöra och gränsövergångarna öppnas. 3.) Egypten inbjuder Hamas och Fatah till palestinska försoningssamtal i syfte att bilda en palestinsk samlingsregering som världssamfundet kan samverka med.

Hamas fruktar - inte helt utan fog - att ett stopp för vapentillförseln genom tunnlarna till Gaza kommer att leda till en kupp där Fatah tar över makten på Gaza. Det finns därutöver också en risk för att Hamas ledarskap på Gaza faller samman, utan att Fatah eller någon annan politisk kraft vill eller kan ta över makten och ansvaret - med maktvaccum och kaos som följd. Världssamfundets ansträngningar för därför så snart tillfälle finns aktivt pressa Fatah och Hamas till förhandlingsbordet. Utan en inompalestinsk uppgörelse blir det ingen fred mellan israeler och palestinier. En bojkott eller isolering av Hamas är - som händelseutvecklingen nu visat - fullständigt kontraproduktiv i försöken att skapa fred i området.

Jag har kommenterat händelseutvecklingen bl a i Kvällspasset i P3 och i Dagens Eko.

Gaza: Skärp kraven på vapenvila!

Israels militära invasion i Gaza har nu pågått i tio dygn. De palestinska dödstalen stiger upp emot 600, och någon vapenvila är ännu inte i sikte.

Trots Israels omfattande offensiv och militära överlägsenhet lyckas man inte förhindra Hamas raketbeskjutning av södra Israel. Konflikten har naturligtvis inte någon militär lösning. Däremot kan den militära händelseutvecklingen påverka förutsättningarna för en politisk lösning. Israel försöker med militära medel försvaga Hamas infrastruktur så kraftigt så att organisationen är beredd till större politiska eftergifter än vad som annars skulle ha varit fallet.

Striden står om vilka villkor som skall omgärda den vapenvila mellan Israel och Hamas som för eller senare måste komma. De nödvändiga elementen i en sådan vapenvila är 1.) att Israel avbryter sin militära offensiv och lämnar Gaza, 2.) att Hamas raketbeskjutningar av Israel upphör och 3.) att gränsövergångarna till Gaza öppnas och isoleringen av Gaza bryts. Det är främst kring vad som skall inrymmas i denna tredje punkt som det är svårt att nå enighet.

Israel är den starkare parten i konflikten och därför är det också på Israel som de starkaste kraven skall ställas på att våldet omedelbart upphör och att ett fullt humanitärt tillträde möjliggörs. Presidentskiftet i USA innebär att varken den avgående president Bush eller den tillträdande president Obama har den politiska viljan och/eller förmågan att i dagsläget sätta politisk press på Israel. Det är oerhört olyckligt, eftersom varje dag som går skördar nya civila ödsoffer och förstärker spänningarna mellan palestinier och israeler, spänningar som nu får ökat fäste i stora delar av den muslimska världen.

På onsdag sammanträder FN:s säkerhetsråd, och i allra bästa fall då kan det finnas en informell överenskommelse som kan ligga till grund för ett FN-beslut om vapenvila där USA inte lägger in sitt veto. Men jag är pessimist, och tror inte att processen hunnit gå så långt tills dess. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

USA:s veto förlamar säkerhetsrådets arbete och Jan Eliasson kritiserar kraftfullt säkerhetsrådets och USA:s svek i denna fråga. Jag rekommenderar också Anna Dahlbergs modiga ledarkrönika i Expressen (4/1) där hon under rubriken "Ett onödigt krig" konstaterar: Israels problem är att dess vänner alltför ofta är flata ja-sägare. Var har kritiken funnits mot den kontraproduktiva blockaden mot Gaza? När hördes senast ett ord om den ständigt pågående bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem? Anna Dahlberg karaktäriserar de s k Israelvännernas tystnad inför israeliska övergrepp som förödande inte bara för israeler, utan för palestinier och regionen i stort.

För övrigt berättade alltid utmärkta Bitte Hammargren i dag i Studio Ett att det numera är svårt att träffa en palestinier i Gaza som är under 30 år och som någon gång varit utanför området. Gaza är fyra mil långt, fyra kilometer brett och inrymmer ca 1.5 miljoner palestinier, varav hälften är under 30 år. Det är ungefär som en fjärdedel av Öland. Är det någon som undrar över grogrunden för palestinsk frustration och stödet åt Hamas?

Gaza: Vägen till fred

Nu åter från Paris, efter en kortare Nyårssemester.

I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.

Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.

Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.

Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.

Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.

Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.

Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.